Löjtnant Kijé

Antonello Manacorda

Den i Torino födda Antonello Manacorda (f. 1970) har varit en av de mest uppskattade dirigenterna i redan femton års tid. Under de senaste tio åren har han blivit känd framförallt som chefdirigent för Kammerakademie Potsdam. Fram till våren 2019 var han chefdirigent för även Het Gelders Orkest i Arnheim. Under Manacordas ledning har orkestrarna gästat bland annat Philharmonie i Berlin och Concertgebouw i Amsterdam. På ECHO-galan år 2015 valdes Kammerakademie Postdam till Årets bästa orkester på basen av orkesterns och Manarcordas Schubert-CD för Sony Classical.

Manacorda inledde sin musikerbana som violinist. Han studerade på Giuseppe Verdi-konservatoriet under ledning av Sergio Lamberto. Med hjälp av De Sono -musikföreningens stipendium kunde han flytta till Amsterdam för att studera för Hermann Krebbers. Som ung arbetade Manacorda bland annat som konsertmästare under ledning av Pierre Boulez. År 1994 bad Claudio Abbado honom att bli Mahler-ungdomsorkesterns konsertmästare. Tre år senare bildade Manacorda i samarbete med kolleger den ryktbara Mahler Chamber Orchestra. Efter detta bestämde han sig dock för att lägga violinen på hyllan.

Manacorda studerade i två års tid dirigentteknik under ledning av Jorma Panula. Han har gästat flera av världens ledande orkestrar, bland annat Frankfurts och Berlins radios symfoniorkestrar. BBC:s filharmoniker, NDR i Hamburg och Sydneys symfoniorkester. I Finland har han gästat Helsingfors stadsorkester och Tapiola Sinfonietta. Manacorda har arbetat som operadirigent i flera operahus i Italien samt på Aldeburghs festival. Denna konsertsäsong debuterar han med såväl Staatsoper i Berlin som med Berlins filharmoniker.

Liza Ferschtman

Liza Ferschtman är en central gestalt i den ryktbara nederländska violintraditionen. Hon har uppträtt som solist tillsammans med sitt hemlands alla viktiga orkestrar, inkluderande Concertgebouw i Amsterdam. Hon har också uppträtt tillsammans med bland annat Dallas symfoniker, Londons filharmoniker och Budapests festivalorkester. År 2006 tilldelades hon Nederländernas musikpris. Sedan år 2007 är hon konstnärlig ledare för musikfestspelen i Delft.

Som liten drömde Ferschtman om att bli sångerska. Trots att hon började spelade violin då hon var fem år gammal har hon alltid ansett att instrumentet i sig var en bisak. Violinen är endast hennes verktyg för att få uttrycka sin kärlek till musik. Hon växte upp i en ryskjudisk familj med en pianistmor och en cellistfar, och många anser att hennes slaviska rötter förklarar varför hon kan tolkar framförallt rysk musik med en sådan intensitet och passion. Ferschtman själv är inte helt övertygad om att teorin stämmer.

”Det finns naturligtvis en rysk repertoar som står mig nära. Till exempel Prokofjev: jag skattar hans musik högt. Den är berättande, ’färgerna’ är så unika, uttrycket är expressivt. Man kan förstås diskutera om jag gillar Prokofjevs kompositioner därför att de är ryska, eller för att det helt enkelt rör sig om en storartad musik.”

Ferschtman inledde sina violinstudier under ledning av en familjebekant, den legendariska Philipp Hirschhorn. Senare studerade hon vid Amsterdams konservatorium under ledning av Herman Krebbers. Hon har dessutom studerat för Ida Kavafian vid Curtis-institutet i Philadelphia och för David Takeno i London. Ferschtmans instrument är en Guarneri del Gesu, ”Benno Rabinof”, från år 1742.

Sergej Prokofjev: Löjtnant Kijé, svit op. 60

År 1933 beställde den sovjetiska Belgoskino-studion musik av Sergej Prokofjev (1891–1953) till Löjtnant Kijé, en av de allra första sovjetiska ljudfilmerna. Prokofjev var vid denna tidpunkt redan mycket sysselsatt som såväl dirigent som pianist. Han tog emot beställningen, men först efter att ha tänkt på saken.

Den av Aleksander Faintsimmer regisserade filmen blev färdig år 1934. Den satiriska handlingen är förlagd till tsar Paul I:s regeringstid i slutet av 1700-talet. På grund av en byråkratisk tabbe börjar en viss löjtnant Kijé dyka upp i officiella dokument. Löjtnanten har framgångar i krig. Dessutom gifter han sig och får ett barn. Tsaren får höra om Kijé och vill absolut träffa honom. Ämbetsmännen inser att löjtnanten aldrig har existerat och meddelar tsaren att Kijé har dött. Tsaren belönar hjältelöjtnanten med en hjältes begravning. Kistan är naturligtvis tom.

Efter filmens premiär bad Moskvas radios orkester Prokofjev att skapa en svit med filmens musik. Tonsättaren konstaterade senare att sviten hade vållat honom en hel del huvudvärk. Att arrangera den för en liten kammarorkester skrivna musiken för stor symfoniorkester visade sig vara en utmanande uppgift. Samtidigt måste korta musikmotiv utvidgas så musiken inte skulle bli alltför fragmentarisk. 

Sviten ur Löjtnant Kijé (op. 60) uruppfördes i Paris i december år 1934 under ledning av Prokofjev själv. Faintsimmers film har förblivit en ren kuriositet, men Prokofjevs svit är alltjämt mycket populär. Delar av den har använts i filmmusik och rentav poplåtar.

Lyssnaren har inga svårigheter att följa med berättelsen. Kijé föds i den första satsen. I den andra satsen blir han förtjust i en flicka som han i den tredje satsen gifter sig med. Den färgstarka och fartfyllda Trojkan är svitens mest kända sats. Kijé begravs i den sista satsen. Stämningen är på ett märkligt sätt samtidigt både satirisk och genuint sorgmodig.

Sergej Prokofjev: Violinkonsert nr 1 D-dur, op. 19

År 1914 avslutade Sergej Prokofjev (1891–1953) sina studier vid konservatoriet i Petersburg. Han hade redan hunnit skapat sig ett rykte som en personlig tonsättare och pianist och den unga ryska musikens enfant terrible. Sådana verk som den andra pianokonserten (1913) och sviten Sarkasmer (1914) hade gett upphov till en livlig polemik.

År 1915 började Prokofjev skissa på en concertino för violin och orkester. Projektet blev på hälft. Prokofjev återvänder till sina skisser två år senare. Nu komponerade han sin första violinkonsert (D-dur, op. 19). Uruppförandet var planerat till november samma år men oktoberrevolutionen kom i vägen. Violinkonserten uruppfördes först hösten 1923 i Paris. Solist var Marcel Darrieux och Paris operas orkester dirigerades av Sergej Koussevitsky. Mottagandet var ganska svalt. I publiken satt dock den ungerska violinisten Joseph Szigeti. Han blev förtjust i verket och började framföra konserten jorden runt. Han bidrog därmed otvivelaktigt till att göra konserten populär.

Prokofjev hade hittills blivit känd som en skapare av en antiromantisk, dissonant och motorisk musik. Den första violinkonserten avslöjar dock att han redan från starten var kapabel att använda ett sådant mera traditionellt uttryck som senare blommar upp i exempelvis baletten Romeo och Julia (1936) eller den femte symfonin (1944). Men Prokofjev vore inte Prokofjev om han inte även nu visade den konservativa publiken lång näsa. Även om musiken är ovanligt nostalgisk och melodisk för att vara av hans penna saknar den inte ironiska och spetsiga inslag. Dessutom har verket visserligen tre satser, precis som konventionen kräver – men ordningsföljden och innehållet är allt annat än konventionellt. Den första satsen (Andantino) är långsam istället för snabb, den andra satsen (Vivacissimo) är mycket snabb istället för långsam, och finalen (Moderato – Allegro moderato) är en gavott som överraskande kulminerar i en epilog som återvänder till den första satsens sagovärld .

Johannes Brahms: Symfoni nr 4 e-moll, op. 98

Johannes Brahms (1833–1897) tillbringade somrarna 1884 och 1885 i den österrikiska byn Mürzzuschlag. Han arbetade i tysthet på ett nytt verk, sin fjärde symfoni. Hösten 1885 spelade han tillsammans med en bekant symfonin på piano fyrhändigt åt ett antal utvalda lyssnare. Efter den första satsen utbrast kritikern Eduard Hanslick: ”Jag hade hela tiden en känsla av att bli talad omkull av två ohyggligt skarpsinniga människor.” Också andra reagerade avvisande. Verket var för svårt och för intellektuellt. Författaren Max Kallbeck uppmanade Brahms att aldrig publicera partituret.

Den fjärde symfonin uruppfördes i Meiningen i oktober år 1885 under tonsättarens egen ledning. Brahms var kanske i förväg oroad över verkets mottagande. Men uruppförandet blev en stor framgång. Många anser att detta är den bästa av Brahms fyra symfonier.

E-moll-symfonins mest typiska drag är dess mörka grundton. Tonsättaren Jan Swafford påpekar att verket inte följer Beethovens exempel att gå från mörker till ljus – det går istället från kvällsskymning till natt. Enligt Swafford kan symfonin också uppfattas som en klagosång. Den är Brahms avsked till den musikkultur han anser sig tillhöra och nu upplever att dör bort. Med tanke på att Brahms levde ännu fram till år 1897 kan teorin tas med en nypa salt. Å andra sidan vet man att han redan ett par år efter uruppförandet på allvar övervägde att upphöra skriva musik.

Den första satsen (Allegro non troppo) är onekligen intellektuellt formad. Huvudtemat består av endast ters- eller sextintervall och musiken innehåller mängder av uppfinningsrik kontrapunktik och motivteknik. Den andra satsen (Andante moderato) är en melankolisk pastoral. Den tredje satsen (Allegro energico), scherzot, innehåller symfonins enda muntra partier. Finalen (Allegro energico e passionato) är en passacaglia, alltså en variationssats, vars tema Brahms lånade ur den av honom högt beundrade J.S. Bachs kantat Nach dir, Herr, verlanget mich.