En kväll i Italien

Giuseppe Verdi: Uvertyr ur operan Ödets makt

I slutet av 1850-talet var Giuseppe Verdi (1813–1901) en framgångsrik tonsättare. De senaste operaprojekten, bland annat Simon Boccanegra och Maskeradbalen, hade dock vållat honom så mycket huvudvärk att han ville ta en paus från att komponera. Han drog sig tillbaka sitt hem i Parma. På sin gård St. Agata tillbringade han tid i trädgården, red, jagade, rodde ute på sjön. Om kvällarna spelade han kort med sin hustru. Ibland unnade han sig en cigarr. Vardagen var trygg och rutinerad och i längden urtråkig.

Då Petersburgs kungliga teater kontaktade Verdi för att be honom skriva en ny opera var han mer än redo att igen börja komponera. Han fick fria händer vad gällde ämnet och beställde av Francesco Maria Piave ett libretto baserat på spanjoren de Saavedras pjäs Don Álvaro. Ödets makt hade premiär i Petersburg i slutet av år 1862.

Berättelsen är melodramatisk: alla huvudpersoner är sitt eget ödes fångar och då de försöker undfly det leder det utan undantag till undergång och död. Operans populäraste nummer är uvertyren som domineras av ett brutalt klingande ledmotiv som symboliserar ödet. 

Christian Holmqvist 

Giacomo Puccini: Arior och sånger

Efter Verdi var det Giacomo Puccini (1858–1924) som blev den italienska operans jätte. Hans förmåga att kombinera en känslostark musik med gripande berättelser gjorde honom världsberömd.

Madama Butterfly (1904), operan om Cio-Cio-San som blir grymt bedragen av en jänkare, innehåller såväl en blodisande höjdpunkt som Puccinis mest ömsinta musik. I duetten Viene le sera är allt ännu väl. Brutal är också Tosca (1900). Den sadistiske polischefen Scarpia åtrår sopranen Tosca och utnyttjar bildkonstnär Cavaradossi som ett redskap. Då Cavarodossi väntar på sin avrättning sjunger han arian E lucevan le stelle.

A te (1875) är en tidig sång i vilken den tonåriga tonsättaren testar sina vingar. Avanti, Urania! (1896) är inspirerad av yachten Urania som tillhörde en italiensk markis.

La rondine (1917) var Puccinis försök att skriva något som påminner om en trendig operett. I sången Chi il bel sogno di Doretta berättar kurtisanen Magda om en flicka som blir förälskad i en student. Puccinis första opera Le Villi (1894) innehåller en för honom ovanlig naturmystik. Då Roberto lämnar sin hemby får han blommor av sin trolovade Anna, som sjunger arian Se come voi piccina io fossi.

Puccinis sista opera Turandot (1926) bygger på en österländsk saga och blev ofullbordad. Slavinnan Liú sjunger sin aria Tu che di gel sei cinta som ett svar på tortyren med vars hjälp Turandot vill veta den okände prinsens namn: även du kommer ännu att lära dig vad kärlek är.

Hugo Wolf: Italiensk serenad (arr. Max Reger)

Österrikaren Hugo Wolf (1860–1903) är en av lied-musikens mästare. Han hann skriva nästan 300 solosånger till dikter av bl.a. Goethe, von Eichendorff och Mörike före hans psykiska hälsa förstördes av syfilis. 38 år gammal sökte han sig frivilligt till ett mentalsjukhus i vilket han fem år senare avled.

Wolfs största idol var Wagner vars musik han som kritiker fanatiskt försvarade. Inspirerad av Wagner utvecklade han ett personligt tonspråk som präglas av en emotionell intensitet och en för sin tid modernistisk harmonik. Wolfs dröm var att skriva en wagnersk opera men Der Corregidor (1895) faller på ett hopplöst libretto och Manuel Venegas (1897) förblev ofullbordad.

Italiensk serenad är ett Wolfs få instrumentalstycken. Det skrevs på endast ett par dagar våren 1887 för stråkkvartett och var egentligen avsett för en svit i tre satser. 1892 arrangerade Wolf serenaden för altviolin och kammarorkester och övervägde samtidigt att skriva en ”italiensk svit” i fyra satser. Projektet blev aldrig av. 1903 gjorde Max Reger på basen av Wolfs partitur en version för kammarorkester. Stycket är ett exempel på den sida av Wolf som undviker wagneriansk bombasm och retorik. Detta är en glad och lättsamt humoristisk musik. 

Christian Holmqvist 

Felix Mendelssohn: Symfoni nr 4 A-dur ”Den italienska” op. 90 

Felix Mendelssohn (1809–1847) var konstmusikens söndagsbarn. Han föddes till en bankirfamilj i vilken man genast noterade hans begåvning och lät den blomstra. Redan som barn rörde han sig i kulturkretsar och lärde sig att skapa nätverk, och gjorde en dunderkarriär som tonsättare, pianist och dirigent. Men succén hade sin skuggsida. Mendelssohn började lida av en allt större självkritik och drevs till en perfektionist. Han upplevde att han som tonsättare gett sitt bästa krut i tonåren. Till sist var han så osäker på sitt eget kunnande att han började panta på sina partitur. 

Ett dylikt verk är den A-dursymfoni som skrevs på beställning av Londons filharmoniska sällskap. Uruppförandet i London våren 1833 var en framgång men Mendelssohn var inte nöjd och gjorde en ny version av partituret. Inte heller den dög åt honom, och verket trycktes först efter hans död. Symfonin har fått ordningsnumret fyra trots att den kronologiskt är Mendelssohns tredje. 

I verkets bakgrund finns Mendelssohns resa till Italien år 1830, exempelvis den andra satsen är inspirerad av en religiös procession i Neapel. För Mendelssohn hade symfonins ständiga popularitet varit en överraskning. Han hade inte tagit in hur mycket publiken och musikerna älskar musikens soliga uttryck och orkestreringens briljans. Däremot hade han oroat sig över att någon stämföring är alltför kantig. Sådant kan underbarnets öde bli. 

Christian Holmqvist 

Tuuli Takala

Den i Helsingfors födda Tuuli Takala (f. 1987) är numera en av de mest strålande finländska sopranerna på den internationella operascenen. Hon slog igenom 2013 då hon vann första pris i både Kangasniemi sångtävling och Timo Mustakallio-tävlingen. Samma år debuterade hon på Finlands Nationalopera som Nattens drottning i Trollflöjten. Takala har sjungit koloraturroller av Mozart på även Covent Garden i London, de tre operahusen i Berlin, Volksoper Wien, Nyslotts operafestspel och operan i Toulon. 2015 blev hon solist vid Semperoper i Dresden.

För en tid sedan sjöng Takala orkestersånger av Sibelius tillsammans med Tysklands radios filharmoniska orkester och Pietari Inkinen. I Helsingfors uppträdde hon på Orgelnatt & Aria-festivalen i samarbete med Musikhusets kör. Med HSO uppträdde Takala förra gången hösten 2022 då orkestern uruppförde Olli Kortekangas åt henne skrivna sångcykel Songs of Meena. Helsingin Sanomat skrev att Takala sjöng med glittrande stämma och en bred dynamisk skala.

Takala började spela violin då hon var fem år gammal. Hon sjöng aktivt i körer tills hon efter gymnasiet sökte sig till sin första sånglektion. Vid Sibelius-Akademin studerade hon först musikpedagogik, sedan operasång. 

Tuomas Katajala

Tuomas Katajala (f. 1975) är en av Nordens kändaste och mest mångsidiga tenorer. Han har framfört otaliga verk, från oratorier och orkesterverk till solosånger. Repertoaren går från barocken till vår tids musik. Hösten 2025 var han solist i Mahlers De tusendes symfonis framförande på Lettlands nationalopera i Riga under ledning av Tarmo Peltokoski. Han uppträdde dessutom som Froh i Wagners Rhenguldet på operan i Köln under ledning av Marc Albrecht och var tenorsolist i Mahlers Jordens sång på Teatro Politeama Garibaldi i Palermo.

Under denna säsong sjunger Katajala igen Mahlers åtta under ledning av Tarmo Peltokoski, denna gång tillsammans med Hong Kongs filharmoniker. Till konsertkalendern hör även uppträdanden som solist i Beethovens nia med Åbo filharmoniker och John Storgårds, Bachs Juloratorium med Cantores Minores och Szymanowskis opera Kung Roger med Radions symfoniorkester.

Katajala studerade vid Sibelius-Akademin. Han idkade fortsättningsstudier för Udo Reinemann vid Amsterdams konservatorium och Alberto Zedda vid Accademia Rossiniana i Pesaro. Katajala tilldelades första pris i Musica Sacra-sångtävlingen i Rom 2004 och andra pris i Gösta Winbergh-tävlingen. 2009– 2014 var han solist vid Finlands Nationalopera.