Fanfarer

 

Jukka-Pekka Saraste är känd för sin anmärkningsvärda mångsidighet, sina djupa och solida musikaliska visioner och sin objektiva approach. Han har etablerat sig som en av de mest betydande dirigenterna just nu.

Saraste har tidigare arbetat som chefdirigent för Kölns radios symfoniorkester, Oslos filharmoniker, Radions symfoniorkester och Torontos symfoniorkester. Han gästdirigerar regelbundet flera av världens topporkestrar. Han har grundat LEAD!, ett orkesterprojekt i vilket unga dirigenter och musiker tränar och arbetar under ledning av mentorer.

I samarbete med olika orkestrar har Saraste gjort kritikerhyllade skivinspelningar. I hans diskografi finner man bland annat inspelningar av alla symfonier av Sibelius, Nielsen och Beethoven. Saraste har tilldelats Pro Finlandia-medaljen, Sibelius-medaljen och Tonkonstens statspris.

Jukka-Pekka Saraste har en lång gemensam historia med Helsingfors stadsorkester, han debuterade med orkestern redan år 1983. Samarbetet kommer att fortsätta i ännu tätare former från och med år 2023. Då får HSO ett konstnärligt ledarteam som består av chefdirigent och  konstnärliga ledare Jukka-Pekka Saraste, första gästdirigent och andra konstnärliga ledare Pekka Kuusisto, och residenstonsättare Anna Clyne.

www.jukkapekkasaraste.com
Facebook: Jukka-Pekka Saraste
Instagram: jpsaraste
Twitter: @jpsaraste

 

Christian Tetzlaff

Under sin karriär har den tyska violinisten Christian Tetzlaff (f. 1966) framfört den centrala   violinkonsertrepertoaren och bländat såväl lyssnare som kritiker med sin virtuositet och sina klangfärger. Trots detta har han aldrig känt en dragning till en solists gloria.

”Som ung använde jag all min tid till att spela i en ungdomsorkester, och det viktigaste var det kollektiva musicerandet. Jag njöt av att få vara på turnéer och av att musiken var viktigare än individen. Före jag fyllde 15 studerade jag inte violin på allvar”, har Tetzlaff berättat.

Det är fortfarande möjligt att se Tetzlaff sitta i en orkester efter att han nyss uppträtt som samma orkesters solist. Han gjorde det till exempel med Helsingfors stadsorkester då den år 2011 framförde Schönbergs Verklärte Nacht. Tetzlaff är aktiv i den kvartett som bär hans namn. En trio som består av honom, hans syster, cellisten Tanja Tetzlaff och pianisten Leif Ove Andsnes har tilldelats bl.a. Gramophone-tidningens pris. År 2015 tilldelades han International Classical Music-priset för Årets artist. År 2018 tilldelades han ett eget Gramophone-pris.

Tetzlaff favoriserar moderna violiner. År 2002 slutade han spela sin Stradivarius och övergick till att använda instrument som är byggda av Stefan-Peter Greiner. ”I inte ett enda välgjort test under de senaste åren har vare sig musiker eller lyssnare kunnat höra någon skillnad  mellan ett fint gammalt och ett fint nytt instrument. Stradivari och Guarneri del Gesù var fantastiska violinbyggare, men deras instrument är inte bra därför att de är gamla och från Italien utan för att de är välbyggda. Man kan bygga bra violiner också idag.”

Under 2000-talet har Tetzlaff flera gånger gästat HSO, många lyssnare torde minnas hans framföranden av Bergs, Szymanowskis, Tjajkovskijs och Brahms violinkonserter. År 2016 gav han ut en CD där han spelar Dvořáks violinkonsert tillsammans med HSO och John Storgårds.

 

Antonín Dvořák: Violinkonsert  

I slutet av 1800-talet hade Antonín Dvořák blivit den mest respekterade och framgångsrika tjeckiska tonsättaren. Böhmaren som kom från enkla förhållanden skrev musik som alltjämt har en plats i konsertprogrammen, man framför ofta framförallt hans sena symfonier och cellokonserten. Sitt kanske mest kända verk, den nionde symfonin ”Från nya världen” skrev Dvořák efter att ha återvänt från Förenta Staterna där han hade arbetat som professor.

Dvořák använde ett enkelt och oemotståndligt tilltal. Han förde samman tjeckisk folkmusik och senromantik, och den nationalromantiska syntesen präglas av vackra melodiska infall och vilda rytmer. Få tonsättare har varit lika stora melodiska begåvningar som Dvořák. Han skrev ett omtyckt Stabat mater och 11 på sin tid populära operor. I likhet med Brahms är Dvořák dock mest känd som tonsättare av instrumentalmusik.

Dvořák var fem år gammal då han började spela violin under sin fars ledning. Under studietiden livnärde han sig med att spela violin och altviolin i orkestrar i Prag och blev först känd som violinist, inte tonsättare. Med tanke på detta är det tråkigt att han skrev endast en konsert för instrumentet. Kanske det var som det var med Sibelius. Han också fick allt sagt med en enda konsert.

Violinkonserten skrevs sommaren 1879. Brahms hade vid denna tidpunkt gjort mycket arbete för att lyfta fram Dvořák och få musiker och dirigenter att intressera sig för hans musik. I ett skede hade Brahms rentav hjälpt Dvořák ekonomiskt. Det var via Brahms Dvořák blev bekant med den i Ungern födda Joseph Joachim, 1800-talets mest omtalade violinist. A-mollviolinkonserten är tillägnad Joachim.

Den första satsen (Allegro ma non troppo) öppnar med dramatiska ackord. Solot kliver fram med ett melankoliskt huvudtema. Den första satsen bygger på tre teman av vilka det andra är en oktavgång i violinerna. Det tredje temat presenteras av solot.

Den långsamma andra satsen (Adagio ma non troppo) startar utan paus, men nu i en ljus F-dur. Bortsett från ett ögonblick med hotfullt mörka moln är satsen lyrisk och rofylld. Den  balanserar upp verkets helhetsprofil.

Finalen (Allegro giocoso ma non troppo) är ett rondo i A-dur. Rytmen i tretakt utgår från den böhmiska dansen furiant, rytmen i tvåtakt från den ungerska dumkan. Till skillnad från konventionen i 1800-talets slut innehåller verket ingen solokadens. Däremot får soloviolinen ständigt leda orkestern, och trippelgrepp och snabba löpningar ger solisten gott om möjligheter att briljera med sitt kunnande.

 

Leoš Janáček: Sinfonietta

Leoš Janáček (1854–1928) hör till de tonsättare som först på äldre dagar fick den uppmärksamhet de förtjänar. Ledaren för orgelskolan i Brno var okänd utanför Mähren ända tills Prags nationalteater efter långvariga förhandlingar gick med på att sätta upp Janáčeks opera Jenůfa. 62-åringens liv förändrades: Jenůfa visades snart i Wien, Berlin och New York..

Publikens intresse för tonsättaren vaknade. Som genom en slump inledde han samtidigt sitt livs mest produktiva fas. Under sitt sista årtionde skrev Janáček orkesterrapsodin Taras Bulba, Sinfonietta, två fina stråkkvartetter, Glagolitisk mässa samt fyra operor av vilka Den listiga lilla räven, Katja Kabanova och Testamentet alltjämt ofta framförs.

Janáčeks musik var så ny och originell att vissa kritiker menade att han var en dilettant och amatör som saknade en ordentlig musikteoretisk utbildning. Men det var inget fel på de formella studierna, Janáček hade studerat vid konservatoriet i Leipzig. Det hela handlade endast om att han var en ny röst i den nya musiken i början av det förra århundradet.

Av Janáčeks orkesterverk är Sinfonietta (1926), skrivet då tonsättaren var 72, det mest framförda. I likhet med andra verk från hans senare år är musiken ungdomligt lidelsefull och uttrycker de motsättningar som fanns i honom då han åldrades. Han blev nämligen förälskad i den 38 år yngre Kamila Stösslová. Hon gav inget gensvar, tvärtom upplevde hon hans kärleksbrev som besvärande. Under sina sista år gjorde han anteckningar i en separat Kamila-dagbok; man vet inte om det var meningen att eftervärlden skulle få ta del av den. I dagboken framträder Janáček som en smått bortkollrad gammal gubbe som saknar sin ungdom.

Få av Janáčeks kompositioner har en lika disciplinerad formstruktur som Sinfonietta. Tonsättaren kan inte ha haft lätt att forma verket, såpass komplext är det, men trots detta skrevs verket på endast tre veckor.

Utgångspunkten var en militärorkester som Janáček hörde uppträda i Písek. Trumpetarna spelade sina solon stående och tonsättaren fick genast idén att inleda ett verk med fanfarer. I Sinfoniettas bakgrund finns också barndomsminnen från Brno. Tonsättaren rentav skrev ett program som tog fasta på detta.

Verket, som ovanligt nog har fem satser, är en bleckinstrumentens fest. Den första satsen är för bleck och pukor. I den andra satsen hör man minnen av öppningsfanfaren. Den lugnare tredje satsen skildrar, enligt tonsättaren, augustinerklostret i Brno. Den fjärde satsen är ett slags scherzo. I slutet av den femte satsen spelas verkets öppningsfanfar i repris, nu med förstärkning.