Susanna Mälkki
Susanna Mälkki har arbetat som Helsingfors stadsorkesters chefdirigent sedan år 2016. Med hjälp av temaår som kretsat kring Frankrike, Tyskland, Förenta staterna och Storbritannien, Italien, Fjärran Östern och Ryssland och det slaviska musikarvet har orkestern och publiken gjort musikaliska resor jorden runt. Säsongen 2022/23 avslutar Mälkki sin period som orkesterns chefdirigent. Säsongens tema är Finland och finländsk musik.
Mälkki är en av sin generations mest uppskattade dirigenter. Hon samarbetar regelbundet med flera av världens ledande orkestrar, bland annat Berlins filharmoniker, Münchens filharmoniker, Bayerns radios symfoniorkester, Concertgebouw-orkestern i Amsterdam och Londons symfoniorkester samt New Yorks filharmoniker, LA Philharmonic och de övriga amerikanska ”Big 5” -orkestrarna.
Mälkki arbetar regelbundet i de mest betydande internationella operahusen såsom La Scala i Milano, Metropolitan i New York, Staatsoper Wien och Paris opera. Säsongen 22/23 dirigerar hon Kaija Saariahos opera Innocence på Royal Opera House i London och Puccinis Il Trittico på Gran Teatre del Liceu i Barcelona.
På inbjudan av Pierre Boulez arbetade Mälkki 2006-2013 som konstnärlig ledare för Ensemble Intercontemporain i Paris. Hon har lett uruppföranden av flera av vår tids viktigaste tonsättare. Under Mälkkis sju år som chefdirigent har Helsingfors stadsorkester profilerat sig som en orkester med en rik, varierande repertoar som innefattat flera betydande uruppföranden, internationella sambeställningar och prisbelönta skivor. Under Mälkkis ledning har HSO uruppfört bland annat Kaija Saariahos Vista, Felipe Laras Double Concerto och Enno Poppes FETT. Beställningsserien Helsingfors-variationer startade på Mälkkis initiativ och fortsätter fram till åtminstone år 2025; också projektet HUOM – Historian unohtamat orkesterimusiikit (Orkestermusik som historien glömt) fortsätter med finska forskare och musikförläggare.
Mälkki inledde sin musikerbana som cellist. Hon vann första pris i Åbo cellotävling år 1994 och arbetade i tre års tid som alternerande solocellist i Göteborgs symfoniorkester. Hon har tilldelats bl.a. Pro Finlandia-medaljen och är Riddare av Franska Hederslegionen.
Stuart Skelton, Tristan
Stuart Skelton är en av vår tids mest omtalade hjältetenorer. Australiensaren har etablerat sig som framförallt Wagner-specialist och har i denna egenskap uppträtt på bland annat Staatsoper Berlin, San Fransiscos opera, Covent Garden, operan i Paris, La Scala och Staatsoper Wien. Tristan utgör en av Skeltons bravurer. Han debuterade i rollen år 2016 på musikfestspelen i Baden-Baden tillsammans med Berlins filharmoniker och Simon Rattle. Senare sjöng Skelton rollen på nytt på English National Opera och Metropolitan. ”Wagner är vad min karriär bygger på”, har han berättat i The Guardian. ”Jag gillar att tänja på mina wagnerska muskler för att bevisa att det handlar om mera än att vara enbart högljudd och dånande.” Han har sjungit Tristan i operans konsertversion på bland annat Verbiers musikfestspel under ledning av Daniele Gatti. År 2014 tilldelades Skelton International Opera Award.
Lise Lindstrom, Isolde
Den i Kalifornien födda Lise Lindstrom har blivit känd som en sångerska som arbetar med stora, krävande kvinnoroller. En av hennes första betydande operaroller var Puccinis Turandot med vilken hon år 2009 debuterade på Metropolitan i New York. Sedermera har hon utvidgat repertoaren med bland annat Richard Strauss’ Salome och Elektra. Dessa roller har hon sjungit i bland annat Wien, Hamburg, Montreal och Verbier. Lindstrom har blivit mest känd som en tolk av Wagners Brünnhilde, en roll som hon har sjungit i bland annat Bayreuth och Leipzig och år 2024 kommer att sjunga i Dallas symfonikers Ring-konsertproduktion. År 2016 tilldelades hon de prestigefyllda Green Room- och Helpmann-prisen för sina uppträdanden i Opera Australias uppsättning av Wagners Ring-tetralogi.
Lindstrom har redan länge önskat få sjunga Isoldes roll i Wagners Tristan och Isolde. Hon skulle sjunga den på Tokyos symfoniorkesters konserter år 2020, men dessa måste ställas in. Lindstrom gör sin debut som Isolde tillsammans med Helsingfors stadsorkester.
Jenny Carlstedt, Brangäne
Den på Åland födda mezzosopranen Jenny Carlstedt har alltid sjungit - enligt egna ord redan före hon föddes. Som barn sjöng hon med sin mormor, som ung i kyrkokören och i tonåren på sånglektioner. Till en början var Carlstedt ointresserad av operasång, men efter att ha hört en av Anne-Sofie von Otters LP-skivor var hon såld. Carlstedt studerade vid Sibelius-Akademin i Helsingfors och Guildhall i London. Finländarna lärde känna henne då hon i slutet av 1990-talet hade framgångar i Timo Mustakallio-tävlingen och Villmanstrands sångtävling. Carlstedt var i femton år anställd vid operan i Frankfurt am Main. Hon har gästat bland annat Nyslott, Glyndebourne, Staatsoper Hamburg och Kungliga operan i Danmark och uppträtt som solist med bland annat Chicagos symfoniker. Denna höst kan man höra henne sjunga Servitrisens roll i Kaija Saariahos opera Innocence på Finlands Nationalopera. Nästa vår debuterar hon på Royal Opera House i London i samma roll. Även då är Susanna Mälkki dirigent.
Markus Nieminen, Kurwenal
Markus Nieminen har i över tjugo års tid varit en av den inhemska sångkonstens mest uppskattade barytoner. I början av 2000-talet tilldelades han andra pris i Timo Mustakallio -tävlingen och första pris i både Pentti Koskimies -liedtävlingen och Vox Unica -tävlingen. År 2006 vann han första pris i Villmanstrands sångtävling. 2001-2005 var Nieminen solist vid Staatsoper Wien och sjöng då bland annat Melots roll i Wagners Tristan och Isolde. Han sjunger samma roll på Deutsche Grammophons inspelning som gjordes under ledning av Christian Thielemann år 2003. Nieminen har flera gånger gästat bland annat Finlands Nationalopera, Staatsoper Hamburg, Semperoper Dresden och Volksoper Wien. Han har uppträtt under ledning av bland annat Gerd Albrecht, Philippe Jordan, Fabio Luisi och Seiji Ozawa.
Stephen Milling, Konung Marke
Dansken Stephen Milling är en av de ledande bassångarna, välkänd för sina mustiga Wagner-tolkningar. Under de senaste åren har han förknippats med främst Hagen i Götterdämmerung. Millings Hagen blev enhälligt hyllad på Bayreuths operafestspel år 2015, senare även i London och Madrid. Milling har sjungit Wagner på också bland annat Metropolitan i New York samt på Londons filharmonikers konsert. Konung Markes roll har han gjort på Staatsoper Berlin under Daniel Barenboims ledning. Intervjuad av Seattles opera har Milling reflekterat: ”Marke har enligt min mening Wagners bästa basmonolog. Där finns inte ett enda onödigt ord, inte en enda onödig ton. Marke är en kung som har förlorat sin hustru, kanske i barnsäng, och försöker kämpa tillbaka till ett liv. Det kan inte vara lätt att vara kung, alla förväntar sig att du skall vara den som är stark. Hur kan du då visa att du sörjer? Till detta kommer hans kärlek till Tristan som han behandlar som sin egen son - bara för att det skall visa sig att denne, som uppmanat Marke att gifta om sig, har en affär med den blivande nya hustrun. För en man som Marke är det ett dråpslag.”
Brindley Sherratt, Konung Marke
Brindley Sherratt har långsamt men säkert fått en position som en av operavärldens mest respekterade bassångare. Han är född i Lancashire i England och började sin musikerbana som trumpetare. I 15 års tid sjöng han i BBC:s kör. Han började arbeta för en solokarriär först då han var 36 vilket är alldeles för sent för en sångare - utom om man är en bas. ”Någon hade sagt att jag har en operaröst och att det vore värt ett försök”, erinrar sig Sherratt på Opera Wire-sajten. ”Jag tänkte att om jag inte lämnar körvärlden nu gör jag det aldrig. Jag startade denna förunderliga resa. Det var som att kliva ut i tomma intet. Men jag hade tur - och en smula talang, förstås.”
Under sina första operaår höll sig Sherratt till en lyrisk repertoar, bland annat Verdis Sparafucile och Montano. Senare har han utvidgat den med tunga tyska basroller såsom Richard Strauss Baron Ochs och Wagners Gurnemanz och Hagen. Sherratt gästar regelbundet Metropolitan i New York, Lyric Opera i Chicago. Staatsoper Hamburg och Staatsoper Wien. Konung Markes roll har han sjungit på bland annat festspelen i Glyndebourne år 2021.
Roland Liiv, Melot
För den finländska publiken är den estniska tenoren Roland Liiv säkert mest känd från flera av Finlands Nationaloperas produktioner. Liiv har studerat vid Estlands musikakademi under ledning av Ervin Kärvet och Jaakko Ryhänen. Har har i flera år varit aktiv i även Nationaloperans kör, och har uppträtt på bland annat Vasa opera, Baugé i Frankrike, Estlands Nationalopera i Tallinn samt i Tartu och Pärnu. År 2004 tilldelades han Estlands teaterförenings musikpris för sina roller i såväl Carl Maria von Webers Friskytten som i Benjamin Brittens Den lille sotaren. Under denna säsong uppträder Liiv på Finlands Nationalopera i bland annat W. A. Mozarts Trollflöjten och Dmitrij Sjostakovitjs Lady Macbeth från Mzensk.
Richard Strauss: Metamorfoser
Först placerade nazistregimen Richard Strauss (1864–1949) på en piedestal, sedan stötte den honom ner från den. Strauss hade ingen möjlighet att säga nej då han utnämndes till höga poster i kulturlivet. Bara ett par år senare sparkades han bort från dem och stämplades som en icke-önskad person. Under krigsåren var Strauss rykte fläckat på grund av judiska sympatier, efteråt på grund av ett nazistiskt förflutet. Hans inspiration gick i kvav i takt med att hemstaden München bombades. I Strauss nya verk fanns inget av den gnista som tidigare gjort honom till världens kanske mest kända tonsättare.
Vintern 1945 bombades operan i Wien, den tyska konstens och kulturens krona, i småbitar. Även under krigsåren hade huset representerat sådant som Strauss trodde på. I sin dagbok antecknade han: ”Mänsklighetens historias mest gräsliga period går mot sitt slut. Tvåtusen år av tyskt kulturframsteg har slutgiltigt gått om intet på grund av tolv år av monstruös likgiltighet och kulturfientlighet med kriminella i makten.” Dagen därpå bestämde sig Strauss för att på basen av separata kompositionsskisser forma ett nytt verk. Det fick titeln Metamorfoser.
Titeln hänvisar till ett biologiskt fenomen och är uppenbarligen hämtad från J.W. von Goethes publikation från år 1790 med samma namn. Kompositionens teman i sig förändras dock inte och titeln torde därför hänvisa till en utommusikalisk metamorfos, till en pånyttfödelse som en följd av död och förintelse. Verket fullbordades endast aderton dagar före Hitlers död och en snart utlyst fred. Verket innebar en pånyttfödelse för även Strauss. Metamorfoser inleder tonsättarens ”indiansommar”, en period då han skrev även bland annat oboekonserten och Fyra sista sånger.
Metamorfoser bygger på fem tematiska element. Dessa kryddas med ett citat ur Beethovens Eroica plus ett tema vars rötter går att finna i exempelvis Bachs g-mollfuga för soloviolin, Beethovens Ödessymfoni och Mozarts Jupitersymfoni – alltså i den tyska musikens allra djupaste historiska lager.
Richard Wagner: Akt två ur operan Tristan och Isolde
Skillnaden mellan en god tonsättare och en stor tonsättare är ibland endast att den senare tvingar lyssnaren att ifrågasätta sina konstuppfattningar. Vad är musik? Var går gränsen för god smak? Får man komponera så här? I En fauns eftermiddag (1894) skakade Claude Debussy om sin tids harmonier och formlösningar. Igor Stravinskys Våroffer (1913) polariserade till en början publiken, men snart var nästan alla ense om att det rör sig om en av 1900-talets mest betydande kompositioner. John Cages 4’33’’ (1952), som består av enbart pauser, bemöttes av hård kritik - och sedan av förundran och beundran. Kanske musik kan vara också helt slumpmässiga ljud som tonsättaren inte har noterat i partituret?
Richard Wagner (1813–1883) fick sin plats i musikhistorien med Nibelungens ring och andra mammutoperor. Men för även hans konstnärliga genombrott får man tacka en slags skandal. 10.6.1865 hade operan Tristan och Isolde premiär i München. Premiären blev årtiondets största musikhändelse. Alla måste genast få se och höra vad alla andra pratade om med en sådan lidelse.
Pianist-tonsättare Clara Schumann meddelade att operan var hennes livs mest motbjudande upplevelse; kritikern och tonsättaren Hector Berlioz karaktäriserade operan som ett enda kromatiskt kvidande. Några år senare besökte författaren Mark Twain Bayreuth, orten där man helt ägnade sig åt att lyfta fram Wagners musik. Twain upplevde sig vara den enda förnuftiga människan bland galningar, en kättare i himmelriket. Tristan och Isolde var ett våghalsigt experiment utfört av en storhetsvansinnig filosoftonsättare. Kriterierna för vad som definierade ett geni eller – beroende på talaren – en dåre måste skrivas om.
Wagner skrev själv librettot som bygger på en medeltida keltisk legend. Isolde och hennes tjänarinna Brangäne reser med skepp till Cornwall där Isolde skall gifta sig med konung Marke. Ombord är även riddaren Tristan och hans trotjänare Kurwenal. Under resan dricker Tristan och Isolde en kärleksdryck och blir passionerat förälskade i varandra. Det här är illa eftersom Isolde är Markes krigsbyte och Tristan hans brorson.
Den andra akten sker på torra land, i konung Markes slott. Marke med sina män är ute på jakt medan Isolde och Brangäne stannat i slottet. Isolde ger order om att en fackla skall släckas. Detta är ett tecken som betyder att Tristan kan smyga in i hennes kammare. Brangäne har dock sett riddar Melot betrakta Tristan med misstänksamhet. Hon varnar Isolde, men denne är övertygad om att Melot är Tristans vän och släcker själv facklan.
Tristan anländer till Isoldes famn. De sjunger en duett till natten och kärleken - och döden, i vilken de till sist kunde förenas. Uppe på slottsmuren står Brangäne som ser morgonen gry. Hon varnar förgäves de unga. Marke, Melot och Kurwenal återvänder till slottet och ertappar Tristan och Isolde tillsammans. Marke blir uppröd över sin brorsons svekfulla beteende och sjunger en monolog där han uttrycker sin djupa sorg. Tristan anar sitt öde och ber Isolde att med honom bege sig till mörkrets rike. Isolde svarar jakande. Melot sårar Tristan med sitt svärd. Tristan sjunker ner i Kurwenals armar. En långsam död väntar.
Den andra akten utgör Tristan och Isoldes dramatiska och musikaliska mittpunkt. Det är framförallt här Wagner har lyckats skapat något nytt och chockande, något som får lyssnaren att nästan totalt förlora en känsla av trygghet och säkerhet. I en konventionell musik använde man sig då och då av dissonanta dominantackord. Från dem återvände man dock genast tillbaka till huvudtonarten. Tristan och Isolde bygger på en konstant harmonisk spänning som aldrig tycks vända tillbaka till något stabilt. Harmoniken är i ständig rörelse framåt: varje gång lyssnaren väntar sig höra en vilopaus i huvudtonarten är vi redan på väg mot en ny, spänningsladdad harmonik. Det som serveras är inte separata musiknummer utan ett rastlöst flöde.
Operans musikaliska grundmaterial presenteras genast i den första aktens uvertyr i form av det så kallade Tristan-ackordet, ett ackord vars upplösning lämnas hängande i luften. Motivet, som upprepas genom hela operan, torde var ett av musikhistoriens mest analyserade och omdebatterade. Motivets användning bottnar inte i Wagners fåfänga, för att inte tala om en lust att leka med något rent teoretisk-klangligt. Den konstanta harmoniska spänningen återspeglar berättelsens hela idé, nämligen att Tristan och Isolde aldrig ser ut att kunna få varandra. Med detta fysiska och psykologiska trick får Wagner publiken att uppleva samma desperation som gestalterna på scenen. Det är först efter fyra timmar av uppskruven förväntan som kärleksparets öde når sin fullbordan i en gemensam kyss och döden. Operans harmoniska spänning får samtidigt sin upplösning i H-dur. Men då den andra akten avslutas är det ögonblicket ännu långt borta.
