Susanna Mälkki
Susanna Mälkki har arbetat som Helsingfors stadsorkesters chefdirigent sedan år 2016. Med hjälp av temaår som kretsat kring Frankrike, Tyskland, Förenta staterna och Storbritannien, Italien, Fjärran Östern och Ryssland och det slaviska musikarvet har orkestern och publiken gjort musikaliska resor jorden runt. Säsongen 2022/23 avslutar Mälkki sin period som orkesterns chefdirigent. Säsongens tema är Finland och finländsk musik.
Mälkki är en av sin generations mest uppskattade dirigenter. Hon har varit Los Angeles filharmonikers första gästdirigent sedan år 2017 och samarbetar regelbundet med flera av världens ledande orkestrar, bland annat Berlins filharmoniker, Münchens filharmoniker, Bayerns radios symfoniorkester, Concertgebouw-orkestern i Amsterdam och Londons symfoniorkester samt New Yorks filharmoniker och de övriga amerikanska ”Big 5” -orkestrarna.
Mälkki arbetar regelbundet i de mest betydande internationella operahusen såsom La Scala i Milano, Metropolitan i New York, Staatsoper Wien och Paris opera. Säsongen 22/23 dirigerar hon Kaija Saariahos opera Innocence på Royal Opera House i London och Puccinis Il Trittico på Gran Teatre del Liceu i Barcelona.
På inbjudan av Pierre Boulez arbetade Mälkki 2006-2013 som konstnärlig ledare för Ensemble Intercontemporain i Paris. Hon har lett uruppföranden av flera av vår tids viktigaste tonsättare. Under Mälkkis sju år som chefdirigent har Helsingfors stadsorkester profilerat sig som en orkester med en rik, varierande repertoar som innefattat flera betydande uruppföranden och internationella sambeställningar. Under Mälkkis ledning har HSO uruppfört bland annat Kaija Saariahos Vista, Felipe Laras Double Concerto och Enno Poppes FETT. Beställningsserien Helsngfors-variationer startade på Mälkkis initiativ och fortsätter fram till åtminstone år 2025.
Mälkki inledde sin musikerbana som cellist. Hon vann första pris i Åbo cellotävling år 1994 och arbetade i tre års tid som alternerande solocellist i Göteborgs symfoniorkester. Hon har tilldelats bl.a. Pro Finlandia-medaljen och är Riddare av Franska Hederslegionen.
www.susannamalkki.com
Victoria Karkacheva
Den i Volgograd födda mezzosopranen Victoria Karkacheva är en av de nya stigande stjärnorna i operavärlden. Karkacheva studerade vid Bolsjojteatern och deltog i teaterns turnéer i Förenta staterna och Europa. År 2020 tilldelades hon första pris i Tenor Viñas-sångtävlingen. Året därpå tilldelades hon första pris i Operalia-tävlingen. I samma tävling tilldelades hon dessutom Birgit Nilsson-priset som ges för bästa tolkning av arior av Richard Strauss och Wagner.
Efter sina tävlingsframgångar debuterade Karkacheva på Opéra National de Lyon som Judith i Riddar Blåskäggs borg, I Tyskland sjöng hon titelrollen i Tjajkovskijs Jolanta tillsammans med Berlins filharmoniker och Emilia i Verdis Otello på Bayerische Staatsoper. Sedan säsongen 2022-23 hör Karkacheva till Bayerische Staatsopers ensemble och har sjungit i uppsättningar av bland annat Eugen Onegin och Krig och fred. Under kommande säsong deltar hon i uppsättningarna av Spader dam, Flygande holländaren och Puccinis Il trittico. Dessutom debuterar hon på Teatro Massimo i Palermo som Olga i Eugen Onegin.
På Susanna Mälkkis avskedskonsert i Musikhuset i Helsingfors sjunger Karkacheva sångpartiet i Gustav Mahlers tredje symfoni. Hon framförde samma parti i april på Gran Teatre del Liceu i Barcelona. Kritikerna konstaterade att solisten var mycket uttrycksfull och nyanserad och utstrålade värme.
https://www.askonasholt.com/artists/victoria-karkacheva/
Musikhusets kör
Musikhusets kör grundades hösten 2011 på initiativ av dirigenterna Hannu Lintu, Jukka-Pekka Saraste och John Storgårds. Musikhusets kör är en ca 90 personer stark symfonikör som vid behov kan uppträda som även antingen en mans- eller damkör. Musikhusets kör samarbetar med Musikhusets huvudaktörer Helsingfors stadsorkester, Radions symfoniorkester och Sibelius-Akademin. Tonsättare Tapani Länsiö var körens konstnärliga ledare 2011–2017. I januari 2017 tog Nils Schweckendiek och lektor Jani Sivén över. Kören består av passionerade amatörsångare. Repertoaren består huvudsakligen av symfoniska kör- och orkesterverk. Repertoaren planeras långsiktigt, i samarbete med Helsingfors stadsorkester och Radions symfoniorkester. Körens a cappella-repertoar består av musik skriven för stor kör. Musikhusets kör konserterar huvudsakligen i Musikhuset. Den har dock uppträtt på även bl.a. Orgelnatt och aria-festivalen i Esbo, Åbo musikfestspel och Ekenäs sommarkonserter.
Musikhusets kör välkomnar nya sångare i sina led. Information om inträdesprov finner man på webbsajten www.musiikkitalonkuoro.fi
Cantores Minores
Cantores Minores, bildad år 1952, är Helsingfors domkyrkas gosskör. Kören fungerar som en plats för musikalisk och andlig fostran. I verksamheten deltar årligen över 400 pojkar och unga män. Över 3500 sångare i olika åldrar har hunnit sjunga i Cantores Minores. Flera av sångarna har senare fortsatt att göra karriär inom musiken.
Varje år framför Cantores Minores minst två stora verk av Johann Sebastian Bach i Helsingfors domkyrka. På långfredagen framförs antingen Matteus- eller Johannespassionen, och i december framförs Juloratoriet. Även Bachs h-mollmässa och motetter hör till reportoaren. Kören har fyra gånger framfört Brahms Ein deutsches Requiem, likaså Mozarts Requiem.
Under sina över sjuttio verksamhetsår har Cantores Minores tilldelats flera pris. Av dessa kan nämnas YLE:s pris för Årets ungdomskör konsertsäsongen 2009-2010 samt Statens konstkommissions musikpris år 2014. Körens konstnärliga ledare och rektor för CM-musikinstitutet är sedan år 2005 Hannu Norjanen som själv sjöng i Cantores Minores åren 1974-1980.
https://www.cantoresminores.fi/
Helsingfors kammarkör (HKK)
Helsingfors kammarkör (HKK) inledde sin verksamhet som Radions kammarkör 1962 och tog sitt nya namn i bruk 2005. HKK är Finlands enda kammarkör bestående av professionella sångare. Repertoaren sträcker sig från repertoar till nutida musik, med speciell betoning på det nutida.
Kören samarbetar med inhemska och utländska festivaler och ensembler. Körens konserter sänds regelbundet både i radio och TV, och har framträtt även i ARTE- och EBU-produktioner. Under de senaste åren har kören turnerat i USA, Storbritannien, Italien, Belgien, Ryssland och Skandinavien. HKK är medlem av Tenso, det europeiska nätverket för professionella kammarkörer.
Körens konstnärliga ledare är professor Nils Schweckendiek.
https://www.helsinginkamarikuoro.fi/
Gustav Mahler: Symfoni nr 3
”Symfonin bör vara som världen, den skall innehålla allt.” Detta sade Gustav Mahler till Jean Sibelius i samband med sitt besök i Helsingfors år 1907. Med en dylik utgångspunkt kunde slutresultaten inte bli annat än monumentala. Mahlers tredje symfoni är inte endast dryga nittio minuter lång utan behöver också, i likhet med Uppståndelsesymfonin och De tusendes symfoni, en stor framförandeapparat,
Man har försökt förklara den senromantiska musikens megalomani med den romantiska periodens stigande krav på nya infallsvinklar vad gällde uttryck. Harmoniskt kunde man inte gå vidare utom genom att överge tonaliteten, ett steg man inte ännu ville eller vågade ta. Därför experimenterade man med omfattande formstrukturer, stora ensembler och dolda eller tydligt uttryckta program.
Av Mahlers kompositioner är det den tredje symfonin som ger den mest fullständiga bilden av hans världssyn. Tonsättaren ger två vinkar om den filosofi symfonin uttrycker. Den fjärde satsen bygger på Zarathustras sång O Mensch ur Nietzsches Så talade Zarathustra (1892) och sången Himmlische Leben ur folkdiktsamlingen Des Knaben Wunderhorn. Enligt den ursprungliga planen skulle den fjärde satsen ha utgjort symfonins final.
Den tredje symfonins världsbild är präglad av smärta som endast döden kan lindra, och en längtan som kan finna sin tillfredsställelse i endast paradiset. Zarathustras sång hänvisar till denna vandring från sorg till glädje. Den himmelska glädjen är sådan som ett barn skulle uppleva den. I himlen finns inget av det jordiska larm som Mahler låter representeras av fågelsång, folkdanser, marscher och andra vardagliga ljudlandskap.
Från början skulle symfonin ha sju satser, men slutligen blev de endast sex. Satserna var tänkta att ha titlar:
1. Pan vaknar – Sommaren marscherar in
2. Vad ängens blommor berättar för mig
3. Vad skogens djur berättar för mig
4. Vad människan berättar för mig
5. Vad änglarna berättar för mig
6. Vad kärleken berättar för mig
7. Vad barnet berättar för mig
Tonsättaren gick flera gånger igenom symfonins program bara för att slutligen överge satstitlarna. Den viktigaste förändringen var att han tog bort sången Das himmlische Leben och lät den bli den fjärde symfonins final. Den tredje symfonins satser två till sex skrevs sommaren 1895 under en vistelse på landsbygden.
Den första satsen är, precis som Mahlers programskisser säger, en marsch eller snarare en serie marscher. Efter en pompös introduktion kommer en tung, hotfull fanfar i vilken blecken dominerar. Enligt Mahler skildrar musiken en sommareftermiddags heta, pressande atmosfär som följs av svalka. Det senare, svalkande temat i dur återvänder senare i blecken i all sin prakt. Musiken blir allt mera passionerad, men öppningsmarschen klipper av stegringen. Den största höjdpunkten är sparad till satsens slut då orkestern brusar ”mit höchster Kraft”.
Efter den ca en halvtimme långa första satsen anger partituret att det bör hållas en lång paus. Den andra satsen är en menuett om blommorna på ängen. Den delikata huvudmelodin för oboe blir rikt varierad. Mellan variationerna uppträder korta, snabbare partier.
I och med den tredje satsen lämnar vi den soliga ängen och går in i en skog. Mängder av djur rör sig i månljuset. Huvudtemat imiterar en folkmelodi och varieras. I musiken dyker också upp ett flygelhorn som är placerat utanför konsertestraden; Mahler uppmanar instrumentet att ljuda som ett posthorn.
Natten fortsätter och den fjärde satsen startar. Den bygger på ett motiv med en sekundrörelse som skapar en gungade stämning och utgör basen för mezzosopranens melodi. Samma gungande motiv återkommer i barnkören i den femte satsen där det imiterar kyrkklockor. Motivens släktskap understryker att satserna fyra och fem delar samma filosofi. Zarathustras sång (sats fyra) och Armer Kinder Bettlerlied (De arma barnens tiggarsång, sats fem) ur Des Knaben Wunderhorn tar upp sambandet mellan glädje och död men ur olika synvinklar. I Zarathustras sång övervinner glädjen död och jordiskt lidande, i tiggarsången får de som tror sin belöning i himlen.
Åtminstone på basen av stämningen kan den sista satsen uppfattas som Mahlers vision av himmelriket. Att Das Himmlische Leben med sin text lämnats bort tycks också tala för detta. ”Vad kärleken berättar för mig” kan hänvisa till något annat än endast himmelsk salighet. I finalen samlas alla de tidigare satsernas trådar ihop. Den för allt som symfonin hittills har sagt till en verkningsfull och högtidlig avslutning.
Mahler ställde sig alltid skeptisk till klart uttalade program och den effekt de hade på lyssnaren. Information om hans musiks programmatiska innehåll finner man främst i hans privata korrespondens. Programmen skulle hjälpa tonsättaren i kompositionsarbetet men kunde sättas åt sidan då verket väl var färdigt. Musiken skulle få tala för sig själv.
