Fokus Sibelius I

Jukka-Pekka Saraste

Jukka-Pekka Saraste (f. 1956), som inleder sitt arbete som Helsingfors stadsorkesters chefdirigent och konstnärliga ledare, har etablerat sig som en av sin generations mest kända dirigenter. Han är född i Heinola och inledde sin karriär i musiken som violinist. Saraste är känd för sin mångsidighet och sina djupa och homogena musikaliska visioner. Han känner starkt för musik av framförallt Beethoven, Bruckner, Sjostakovitj, Stravinsky och Sibelius, och är internationellt känd för sina Mahler-tolkningar. Under säsongen 23/24 går Saraste tillsammans med HSO på djupet med Sibelius, Mahlers och Bruckners symfoniska arv. Han lyfter fram också vår egen tids tonsättare.

Saraste tillhör Helsingfors stadsorkesters konstnärliga ledarteam och betonar musikens roll för samhälle och individ: ”Musiken har en egen stark roll i den finländska kulturen, och Helsingfors stadsorkester har en egen betydande roll vad gäller skapandet av vår identitet. Då jag inleder mitt arbete som chefdirigent vill jag delta i orkesterns strävan att vara en orkester för alla helsingforsare. Jag har bollat idéer med det konstnärliga ledarteamet och orkestermedlemmar. Vi vill visa att något av det mest storslagna som en orkester kan erbjuda sina lyssnare är att få uppleva musik tillsammans med andra.”

Jukka-Pekka Saraste har arbetat som chefdirigent för Radions symfoniorkester, Torontos symfoniorkester, WDR-symfoniorkesterns, Oslos filharmonikers och Skottlands kammarorkesters chefdirigent. Han gästar regelbundet topporkestrar jorden runt. Han har varit BBC:s symfoniorkesters första gästdirigent. Under de senaste konsertsäsongerna har han dirigerat bland annat Paris orkester, Philharmonia Orchestra, Tonhalle-Orchester Zürich, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin och Seouls filharmoniker.

Att arbeta med och fungera som mentor åt unga musiker står Saraste nära. Han har grundat LEAD!-stiftelsen vars internationella orkesterprojekt har förverkligats i bland annat Sverige, Schweiz, Tyskland och Bulgarien. Sommaren 2023 arrangerades igen en LEAD!-mästarkurs i samband med Fiskars Summer Festival. En av unga musiker med olika nationalitet sammanställd symfoniorkester samarbetade med Saraste och gästartister.

För sina insatser inom musiken har Saraste tilldelats Pro Finlandia - medaljen, tonkonstens statspris och Finlands Lejons kommendörstecken.   

https://www.jukkapekkasaraste.com/
 

Kimmo Hakola: Violinkonsert

Kimmo Hakolas (f. 1958) tidiga produktion präglas av en självklar relation till modernismens tradition, men i och med pianokonserten (1996) introducerades en lekfull inställning till hela musikens historia. Lösningen kom för att stanna. Hakolas produktion är stor och mångsidig och innefattar såväl operor och orkesterstycken som kammarmusik och körverk.

I sina solokonserter utgår Hakola från en viss princip: ”Då jag skriver en konsert är det ofta uruppförandets solist som inspirerar mig. Jag föreställer mig att solisten är i konsertsalen, och jag  lyssnar på hur min musik låter i solistens händer.” Det är alltså inte märkligt att Kari Kriikku på ett avgörande sätt påverkade klarinettkonsertens (2001), Timo Korhonen gitarrkonsertens (2008) och Minna Pensola och Antti Tikkanen dubbelkonsertens (2017) utformning. Hakola har skrivit konserter för även bland annat oboe och kantele. Konserterna präglas av det för tonsättarens tonspråk karaktäristiska, muntert pluralistiska greppet. Man hör allusioner till bland annat klezmer-melodier, impressionism, seriell musik och jazz.

Den år 2012 fullbordade violinkonserten uruppfördes i Köln den 18.1.2013. WDR Sinfonieorchester leddes av Jukka-Pekka Saraste och solist var John Storgårds. Verket var skrivet på beställning av Storgårds, WDR Sinfonieorchester och Helsingfors stadsorkester. I Finland framfördes verket för första gången i Musikhuset i Helsingfors i februari 2013. Storgårds och Saraste uppträdde med Helsingfors stadsorkester.

Verket anknyter till den stora virtuosa violinkonsertens tradition. Det innehåller rentav de tre satser som genren föreskriver (ett stort Maestoso, ett långsamt Amoroso och en snabb final Furioso e giocoso). Den mycket krävande solostämman är skräddarsydd Storgårds kunnande. För tonsättaren innebar arbetet på violinkonserten också en resa till barndomen: violinen var Hakolas första instrument, och han drömde om att bli en ny David Ojstrach. 
 

Jean Sibelius: Symfoni 1 e-moll op.39

1890-talet var en kritisk och viktig period i Jean Sibelius utveckling som tonkonstnär. Han studerade i Berlin och Wien och tog till sig internationella impulser, men samtidigt fann han Kalevala och började studera finsk runosång. Sibelius började även bli mer och mer intresserad av orkesterns möjligheter. Tidigare hade han komponerat framförallt kammar- och instrumentalmusik, men nu skrev han en serie orkesterverk av vilka de viktigaste är En saga, Lemminkäinenlegenderna och den första symfonin. På 1890-talet komponerade Sibelius även sin första stora succé, Kullervosymfonin för kör och orkester.

Sibelius började planera den första symfonin vårvintern 1898. Till en början torde han ha haft i sikte en programsymfoni, inspirerad av framförallt Berlioz' Fantastiska symfonis exempel. Slutresultatet blev dock ett ickeprogrammatisk verk som uruppfördes av Helsingfors filharmoniska orkester (dvs. nuvarande stadsorkestern) under tonsättarens ledning på hans kompositionskonsert i Helsingfors i april året därpå. Mottagandet var mycket entusiastiskt, och symfonin blev omedelbart populär även utomlands. Då filharmoniska orkestern reste till världsutställningen i Paris sommaren 1900 var verket konsertprogrammets huvudnummer.

E-mollsymfonin är den mest traditionella av Sibelius symfonier. Tonspråket är romantiskt med stora gester; i bakgrunden skymtar framförallt Tjajkovskij. De klassiska dragen pekar dock åt Beethovens håll, och man kan även notera kalevala-nationella stildrag. De olika elementens syntes är kanske inte alltigenom lyckad men trots detta rör det sig om ett mycket personligt och skickligt skrivet verk.

Symfonin är på klassiskt vis fyrsatsig. Första satsen inleds med ett melankoliskt klarinettsolo (Andante ma non troppo) som följs av en lidelsefull huvudsats (Allegro energico) skriven i sonatform. Den andra satsen (Andante) innehåller såväl idyll som dystra moln. Den tredje satsen är ett dynamiskt scherzo (Allegro).

Finalen (Quasi una fantasia, likt en fantasi) inleds med första satsens introduktionstema som nu klingar djupt patetiskt. I musiken växlar härefter ett snabbt allegro med stråkarnas fina espressivotema. Symfonin avslutas dramatiskt, kanske rentav tragiskt.