Först charmade Leonidas Kavakos den finländska publiken och sedan hela världen. Denna vår är det 40 år sedan hans seger i Sibelius-violintävlingen.
”Då New Yorks filharmoniker på torsdag kväll slutat spela Sjostakovitjs första violinkonsert gjorde de något de aldrig gör: de applåderade solisten.” (New York Times, 5.5.2023) Först charmade Leonidas Kavakos den finländska publiken och sedan hela världen. Denna vår är det 40 år sedan hans seger i Sibelius-violintävlingen. Den unge Johannes Brahms motto löd: ‘Fri men lycklig – frei aber froh’. 50 år gammal återvände han till samma motto i sin tredje symfoni.
Johannes Brahms: Symfoni nr 3
Medan Johannes Brahms (1833–1897) arbetade på sin tredje symfoni drog kampen mellan musikens jättar sina sista andetag. Men ännu var kretsarna splittrade. De modernistiska tondiktarna sysslade i Liszts och Wagners anda med en kromatisk, ställvis dissonant programmusik medan de konservativa tydde sig till traditionella harmonier och den absoluta musikens estetik. Brahms hörde till den senare gruppen.
Det bråk som har kallats för romantikernas krig kan för oss te sig som ett poänglöst konstfilosofiskt käbbel. Men ännu efter att Wagner hade avlidit var hans anhängare beredda att komma till uruppförandet av Brahms tredje symfoni (1884, F-dur op. 90) för att få inleda slagsmål. Med sina symfonier ville Brahms vara Beethovens ideals mantelbärare. Han brydde sig inte om att tiderna hade förändrats, och i sin nostalgiska strävan hade han hjälp av Robert Schumanns uppmuntrande kritik. De på Brahms högt ställda förväntningarna ledde dock till en olidlig självkritik: ”Ni kan inte föreställa er hur det är att höra en jättes steg bakom sig.” Det tog över 20 år för den första symfonin, som sedan kallades för Beethovens tia, att bli till. Dirigent Hans Richter kallade den tredje symfonin för Brahms Eroica trots att ett tematiskt samband till Beethovens trea saknas.
Oavsett sitt rykte lyckades Brahms göra något helt nytt i sin trea. Symfonin är anmärkningsvärt avklarnad i karaktär. Den är tät och kompakt, till sitt temamaterial homogen. Vare sig tempo eller dynamik rör sig någonsin nära det extremas gränser. Varje sats avslutas bortdöende, vilket var något högst ovanligt. Varje sats pendlar dessutom konsekvent mellan dur och moll, något som präglar redan de första takterna med sin moll-ters som stiger upp till huvudtemats sjunkande förkunnelse. I detta huvudtema finner man ett av de få programmatiska inslagen i Brahms musik: motivet F-Ass-F är hans ungkarlsmotto ”frei aber froh” (fri men lycklig”). De båda mellansatserna är lyriska och återhållsamma; ett för symfonier typiskt raskt scherzo saknas. I finalen förs än en gång en kamp mellan dur och moll. Mot slutet tar ljuset dock över, och den första satsens huvudtema blir klingande som ett eko från det förflutna.
Jukka-Pekka Saraste
Helsingfors stadsorkesters chefdirigent och konstnärliga ledare Jukka-Pekka Saraste (f. 1956) har etablerat sig som en av sin generations mest betydande dirigenter. Saraste föddes i Heinola och inledde sin musikerbana som violinist. Saraste är känd för sin mångsidighet och sina djupa och homogena musikaliska visioner. Han känner starkt för musik av framförallt Beethoven, Bruckner, Sjostakovitj, Stravinsky och Sibelius. Han är internationellt känd för sina Mahler-tolkningar.
Som ledare för Helsingfors stadsorkesters konstnärliga ledarteam betonar Saraste musikens roll för samhälle och individ: ”En symfoniorkester är en fin och värdefull institution som skapar upplevelser alla kan ta del av. Vi alla i orkestern vill bidra till att hålla kvaliteten hög.”
Saraste har arbetat som Radions symfoniorkesters, Torontos symfoniorkesters, WDR-symfoniorkesterns, Oslo filharmonikers och Skottlands kammarorkesters chefdirigent. Han gästar regelbundet topporkestrar jorden runt. Han har varit BBC:s symfoniorkesters första gästdirigent. Under de senaste konsertsäsongerna har han dirigerat bland annat Paris orkester, Philharmonia Orchestra i London, Tonhalle-Orchester Zürich, Staatskapelle Berlin, Clevelands orkester, Bostons, Chicagos och San Fransiscos symfoniker samt New Yorks filharmoniker.
Att arbeta med och fungera som mentor för unga musiker står Saraste nära. Han har grundat LEAD!-stiftelsen vars internationella orkesterprojekt har förverkligats i bland annat Sverige, Schweiz, Tyskland och Bulgarien. År 2020 grundade han Fiskars Summer Festival. Det årliga evenemanget utgör ett forum i vilket såväl finländska som internationella artister kan förmedla sina erfarenheter till nästa musikergeneration.
För sina insatser inom musiken har Saraste tilldelats Pro Finlandia-medaljen, tonkonstens statspris och Finlands Lejons kommendörstecken.
