Konsertsäsongen kulminerar i en symfoni om livets och dödens mysterier som alltid varit en av Mahlers mest populära.
”Varför har du levat? Varför lidit? Är allt ett enda stort, förfärande skämt?” I sin Uppståndelsesymfoni ställer Gustav Mahler stora kosmiska frågor men utlovar också ett svar: “Människan är slagen till marken och lyfts på änglavingar till de högsta höjderna.”Konsertsäsongen kulminerar i en symfoni om livets och dödens mysterier som alltid varit en av sin tonsättares mest populära.
Konserten har ingen paus.
Gustav Mahler: Symfoni nr 2 ”Uppståndelsesymfonin”
Gustav Mahler (1860–1911) var en av musikhistoriens sista stora högromantiska tonsättare. Han breddade symfoniformens möjligheter så mycket det gick, enligt vissa rentav alltför mycket. Mahler förnyade dock inte symfoniformen alldeles ensam eller ur tomma intet. Han utgick från Anton Bruckners arv, men gjorde sina symfonier större och tänjde ut musikens inre spänning. Romantikens slutskede var en god tid för musik i mammutformat, men det var endast Mahler som lyckades skapade jättar som trotsat historiens växlingar och blivit bestående monument. De stora symfonier som skrevs av exempelvis Havergal Brian (1876–1972) och Jean Louis Nicodé (1853–1919) är helt bortglömda.
Med sin speltid på en timme är Mahlers första symfoni ”Titan” (1889) ännu ett normalt verk. Men redan i den andra symfonin (1887–1894) erövrar tonsättaren nya kontinenter vad gäller inte bara speltid utan också framförandeapparat och känsloskala. I uruppförandet deltog hela 42 blåsare samt orgel och perkussion, en stor stråkbesättning, en blandad kör och två sångsolister. Med sin andra symfoni skapade Mahler en motsvarighet till Beethovens 70 år tidigare skrivna nionde symfoni, ett verk som få hade vågat utmana. Mahler ställde sig avvisande till program och verktitlar. Symfonin har dock fått den etablerade titeln Uppståndelsesymfonin.
Arbetet på verket tog över sex år i anspråk. Under de åren förlorade Mahler sina föräldrar och systrar. Han måste också reparera sin självkänsla då den första symfonin fick ett katastrofalt mottagande. Den andra symfonins satser skrevs ursprungligen som separata verk och Mahler kallade verket för en symfoni först då alla satser utom den sista var färdiga. Satsernas summa blev som en spegling av symfonins besvärliga tillkomsthistoria: en kamp vars slut rättfärdigar allt lidande. Musiken går från dödens port till det eviga livet, från en sorgmarsch till en uppståndelse.
Den första satsen Allegro maestoso skrevs som en självständig symfonisk dikt med titeln Todtenfeier (begravningsriter). En ytterst mörk, illavarslande klagosång uttrycker livets stormar och dödens oundviklighet. Då Mahler lät Todtenfeier bli symfonins första sats önskade han att den skall följas av en fem minuter lång paus, som för att ge lyssnaren möjlighet att renas före nästa sats börjar. I moderna framföranden respekteras denna paus sällan. Den andra satsen Andante moderato är en lättsam bonddans och utgör en solig kontrast till sorgmarschen.
De två följande satserna bygger på den av Mahler högt skattade folkdiktsamlingen Des Knaben Wunderhorn (Pojkens underbara horn) ur vilken han tonsatte sådär 20 texter. Symfonins tredje sats, ett flödande scherzo, är en orkestral version av den samtidigt skrivna sången Antonius av Padua predikar för fiskarna. Även den tredje satsen Urlicht (det första ljuset) skrevs från början för sångröst och piano.
Under arbetet på finalen gästade döden än en gång Mahlers närkrets. Han förlorade Hans von Bülow (1810–1894), en god vän som kallats för historiens första yrkesdirigent. Mahler blev djupt chockad och frågor kring livet efter detta, evigheten och gudom blev så akuta att han ville att symfonin skulle ge svar och tröst. Finalen består tydligt av två delar. Den första vidareutvecklar och erinrar sig teman vi hört tidigare, på samma sätt som ett helt liv kan ges i repris i en filmsekvens. Också nya teman dyker upp. Mot slutet sjunger kören och solisterna Friedrich Gottfried Klopstocks dikt om det eviga livet. Där Urlicht-arian presenterade små ljusglimtar mitt i allt det dystra bryter finalens enorma slutstegring en gång för alla livets och dödens bojor. Musiken badar i ett förklarat, universellt ljus.
Jukka-Pekka Saraste
Helsingfors stadsorkesters chefdirigent och konstnärliga ledare Jukka-Pekka Saraste (f. 1956) har etablerat sig som en av sin generations mest betydande dirigenter. Saraste föddes i Heinola och inledde sin musikerbana som violinist. Saraste är känd för sin mångsidighet och sina djupa och homogena musikaliska visioner. Han känner starkt för musik av framförallt Beethoven, Bruckner, Sjostakovitj, Stravinsky och Sibelius. Han är internationellt känd för sina Mahler-tolkningar.
Som ledare för Helsingfors stadsorkesters konstnärliga ledarteam betonar Saraste musikens roll för samhälle och individ: ”En symfoniorkester är en fin och värdefull institution som skapar upplevelser alla kan ta del av. Vi alla i orkestern vill bidra till att hålla kvaliteten hög.”
Saraste har arbetat som Radions symfoniorkesters, Torontos symfoniorkesters, WDR-symfoniorkesterns, Oslo filharmonikers och Skottlands kammarorkesters chefdirigent. Han gästar regelbundet topporkestrar jorden runt. Han har varit BBC:s symfoniorkesters första gästdirigent. Under de senaste konsertsäsongerna har han dirigerat bland annat Paris orkester, Philharmonia Orchestra i London, Tonhalle-Orchester Zürich, Staatskapelle Berlin, Clevelands orkester, Bostons, Chicagos och San Fransiscos symfoniker samt New Yorks filharmoniker.
Att arbeta med och fungera som mentor för unga musiker står Saraste nära. Han har grundat LEAD!-stiftelsen vars internationella orkesterprojekt har förverkligats i bland annat Sverige, Schweiz, Tyskland och Bulgarien. År 2020 grundade han Fiskars Summer Festival. Det årliga evenemanget utgör ett forum i vilket såväl finländska som internationella artister kan förmedla sina erfarenheter till nästa musikergeneration.
För sina insatser inom musiken har Saraste tilldelats Pro Finlandia-medaljen, tonkonstens statspris och Finlands Lejons kommendörstecken.
www.jukkapekkasaraste.com
