John Storgårds
John Storgårds inledde sin musikerbana som violinist. Han arbetade som konsertmästare för flera orkestrar såväl i Finland som utomlands före han började studera på Sibelius-Akademins dirigentklass och arbeta som dirigent. Som violinist uppträder han fortfarande som solist och kammarmusiker.
1992-1996 ledde Storgårds orkestern Ylioppilaskunnan Soittajat. 1996 inledde han sitt arbete som konstnärlig ledare för Lapplands kammarorkester. 2003-2008 var han Helsingfors stadsorkesters första gästdirigent och 2008-2015 orkesterns tolfte chefdirigent. Storgårds har varit fast anställd i även Uleåborg, Hagalund och Tammerfors.
Storgårds är BBC:s filharmonikers (2012-) och Ottawas National Arts Center Orchestras (2015-) första gästdirigent. Han gästdirigerar regelbundet även bland annat Scottish Chamber Orchestra, Chicagos symfoniker och St. Louis symfoniker.
Under konsertsäsongen 2021-22 har Storgårds uppträtt med bland annat Helsingfors, Åbo och Lahtis stadsorkestrar samt Köpenhamns filharmoniker, Stuttgarts radios orkester och Münchens filharmoniker. I juni 2022 debuterar Storgårds med Berlins filharmoniker.
Storgårds har gjort flera skivinspelningar som såväl violinist och dirigent. Han har bland annat spelat in alla Sibelius och Nielsens symfonier tillsammans med BBCPO, och Per Nørgårds symfonier 2,4,5 och 6 tillsammans med Oslos filharmoniker. Av hans violinskivor kan nämnas CD:n med Vasks violinkonsert som tilldelades Cannes Classical Award år 2004.
Storgårds viktigaste violinlärare var Chaim Taub.
Följ John Storgårds på Twitter: @johnstorgards
Kirill Gerstein
Kirill Gerstein (f. 1979), född i Voronezj i Ryssland, är en vår tids största pianokonstnärer. Han slog igenom internationellt år 2011 då han vann första pris i Tel Avivs pianotävling. Efter det har han uppträtt som solist med praktiskt alla betydande symfoniorkestrar. År 2010 tilldelades han Gilmore Artist Award. Detta renommerade pris på 300.000 dollar delas ut endast vart fjärde år. Tidigare pristagare har varit bland annat Igor Levit, Piotr Anderszewski och Ingrid Fliter.
Gerstein är aktiv som även jazzmusiker. Han var endast 14 år då han började studera jazz på Berklee School of Music - han var den yngsta eleven i läroverkets historia. Samtidigt studerade han klassisk musik på Tanglewoods sommarkurser nära Boston.
”Jag kände att jag måste fatta ett slutligt beslut”, har Gerstein berättat, ”och fann i det långa loppet att det var mera lockande att gå på äventyr med verk av sådana som Bach, Beethoven, Schubert och Rachmaninov. Jag tror inte att någon kan syssla med både jazz och klassiskt med så att säga samma suveränitet. Men jag vill anmärka att jag fattade mitt beslut då jag var 16, och att det var ett mycket radikalt beslut.” Gerstein skolade sig till klassisk pianist i Madrid under ledning av Dmitrij Basjkirov och i Budapest under ledning av Ferenc Rados.
Brahms båda pianokonserter har redan länge hört till Gersteins bravurer. Han har framfört dem med bl.a. Chicagos och Bostons symfoniorkestrar och Tjeckiens filharmoniker. I ett samtal med New Yorks filharmoniker har han sagt om den första konserten: ”Den är inte endast vacker och ädel utan har också något av Schumanns anda över sig.” Gerstein och Helsingfors stadsorkester har haft redan flera fruktbara samarbeten i Musikhuset: åren 2016, 2018 och 2019.
Anton Webern: Fyra stycken för violin och piano op. 7
Då Anton Webern (1883–1945) år 1904 började studera komposition under ledning av Arnold Schönberg förändrades allt. Webern hade tidigare beundrat Gustav Mahler, Franz Schubert och Richard Wagner. Nu stötte han på först renässansmusikens polyfoni och sedan Schönbergs tonspråk. Lärare och elev eftersträvade att bli kvitt tonarterna med hjälp av 12-tonssystemet, dodekafonin. Tillsammans med Schönbergs andra elev, Alban Berg, utgjorde de den så kallade Nya Wienskolan. Tonsättargruppen blev den mest inflytelserika i 1900-talets västerländska musik.
Webern var gruppens mest radikala medlem. Han arbetade på atomernas nivå, formade sin musik till matematiskt exakta konstruktioner, koncentrerade det han hade att säga till ytterst komprimerade aforismer. För att citera tonsättare, kritiker Humphrey Searle: ”Webern säger på två minuter mera än de flesta tonsättare säger på tio.” Endast två verk i Weberns knappa produktion har en speltid som överskrider 10 minuter: Passacaglia op.1 är exakt tio minuter lång och Kantat nr 2 är fjorton minuter lång.
Fyra stycken för violin och piano op. 7 (1910) är ett atonalt men ännu inte dodekafoniskt verk som är litet på fyra minuter långt. Helheten följer schemat långsamt-snabbt-långsamt-snabbt stycke. Dynamiken rör sig huvudsakligen på skalan tyst-mycket tyst. Nyanser och spelangivelser är exakt utskrivna och överskrider ofta det som går att genast uppfatta. Man kunde tro att dylikt leder till att musikerna inte får något eget att bidra med. Men det är med hjälp av sin mikroskopiska exakthet som Webern garanterar att såväl musikerna som lyssnarna fokuserar på endast en punkt i taget. Den som kan koncentrera sig på att ta in detaljerna belönas med en upplevelse av ett slag som ingen annan tonsättare har ett erbjuda.
Johannes Brahms: Pianokonsert nr 1
Den 27 februari 1854 försökte Robert Schumann dränka sig i Rhenfloden. Endast ett par dagar efter tragedin skrev Johannes Brahms (1833–1897) de första takterna till något som fem år senare skulle bli hans första orkesterverk, pianokonserten i d-moll. Schumanns desperata akt hade förändrat Brahms liv.
Ett år tidigare hade Robert och Clara Schumann lyft Brahms fram i rampljuset. I Tysklands mest betydande musiktidning kallades han för framtidens Beethoven. Paret Schumann blev Brahms surrogatföräldrar, och han hämtade styrka ur framförallt Claras beundran. Medan Robert tynade bort på ett sjukhus fördjupades Claras och Johannes vänskap till kärlek. Brahms började arbeta på en sonat för två pianon - kanske han kunde spela den tillsammans med Clara? Ett halvår senare började Brahms planera att göra sonaten till en symfoni, alltså det verk som Robert Schumann förväntat sig av honom.
Brahms hade inte ännu skrivit för orkester och symfonin avancerade trögt. Brahms höll redan på att ge upp då han en natt i februari år 1855 drömde att han spelade sin ”olycksaliga symfoni” som orkestersolist. Det nya verket skulle bli en konsert. Verket var fem före färdigt då Robert Schumann den 29 juli, efter att ha tillbringat två år på ett sinnessjukhus, avled. Brahms övergav konsertens satser två och tre och sparade endast den första Maestoso – poco più moderato. Eftersom den skildrade stämningarna efter Roberts självmordsförsök var dess känslostormar fortfarande aktuella. Men den nya andra satsen (Adagio) blev ett klingande kärleksbrev till Clara och finalen ett Rondo som fungerade som en hyllning till Beethoven och dennes tredje pianokonsert.
För att vara en 1800-talskonsert är verket anmärkningsvärt symfoniskt. Orkestern klingar tjockt och är jämlik med solisten, och pianostämman är inte för ett ögonblick ytligt briljerande. Uruppförandet i januari år 1859 blev en besvikelse: publiken tappade koncentrationen och började störa framförandet. Det var först på 1900-talet som d-mollkonserten fick en oantastlig position som ett mästerverk.
Anton Webern: Fem orkesterstycken op. 10
Vid sekelskiftet led romantiken av elefantiasis. Överdrivet retoriska stegringar, egocentrerade konstnärsuppfattningar, symfonier om hjältars äventyr samt överdådiga effekter började nå sin mättnadspunkt. En naturlig motreaktion uppstod i form av Den andra Wienskolans musik. Där romantikerna skrev musik i episka dimensioner skrev de reformsinnade tonsättarna aforismer. Massivitet ersattes av detaljer som undersöktes som under en lupp; tonsättaren upphörde att framställa sig som en hjälte och dolde sig bakom sina noter; istället för breda dramaturgier satsades på enskilda ljud som saknade bibetydelser.
Den andra Wienskolans målsättningar framträder i en kristalliserad form i Anton Weberns musik. Han skapade inga breda bågar utan satte fokus på klangfärg och ögonblicket. Tonerna föds och slocknar enligt en logisk algoritm, och pauser blir lika betydande som den klingande musiken.
Fem orkesterstycken (1911) är ett verk som är drygt fem minuter långt. Även i Weberns produktion är detta ett extremt exempel på komprimerad information: alla fem stycken är förbluffande korta, men de är det endast därför att de uttrycker tonsättarens ideal. Varje klingande ögonblick har en egen, unik gest som dyker upp och försvinner före örat på allvar hunnit reagera. Det är något både retfullt och fängslade i hur Webern ger oss antydningar men inte infriar sina löften. Det är som om varje orkesterstycke gav ett recept för ett större stycke som vi aldrig får höra.
Johannes Brahms: Pianokonsert nr 2
Mellan sina två pianokonserter växte Brahms som både människa och tonsättare. Det unga estradlejonet hade omvandlats till den från fotografier välbekanta femtioårige mannen med skägg, djupa rynkor mellan ögonbrynen och en ovårdad kalufs. Brahms hade fått ett bättre självförtroende och övergett sina romantiska idéer om Clara Schumann. Han hade upphört att försöka bevisa något åt andra. Han behövde inte längre göra det.
Dessutom hade Brahms hittat den inre symfoniker som Schumann profeterat om i en berömd artikel år 1853. Brahms hade bakom sig två framgångsrika symfonier, Ein Deutsches Requiem, Altrapsodin, två serenader, två uvertyrer och violinkonserten. Brahms första instrument var inte längre pianot utan orkestern. Den första pianokonserten hade uppfattats som en symfonisk konsert. Den andra pianokonserten uppfattades som en symfoni med ett omfattande pianoparti. Verket innehåller också fyra satser istället för tre.
Verket var färdigt efter först tre år (1878-1881), men det berodde inte på något annat än Brahms ständiga filande på detaljer. ”Jag har skrivit en liten konsert”, meddelade han Clara Schumann, ”med ett litet och rart scherzo.” Detta var båg. Pianokonserten var historiens dittills största och svåraste, och dess scherzo är en mammut som kräver muskler av både orkester och solist. ”Den första satsen är så harmlös att den behöver ett scherzo som motvikt”, påstod Brahms. Även detta torde vara ett uttryck för brahmsk humor.
Verket är arkitektoniskt homogent och visar Brahms förmåga att skapa stora helheter som utgår från ett endast ett par takter långt motiv. Den som söker efter skönhetsfel kommer att göra det förgäves. Grundmaterialet presenteras genast i början av ett valthorn. Pianot svarat likt ett eko, och inleder först därefter sin solokadens. Ur samma grodd växer fram ett lidelsefullt scherzo i d-moll. Den tredje satsen Andante öppnar med ett konserthistoriens vackraste solon för cello; senare använde Brahms melodin i sången Immer leiser wird mein Schlummer. Konserten kulminerar i ett finalrondo med en lätt och luftig atmosfär.
