Dirigent Elena Schwarz har gjort allt som krävs för att starta en briljant karriär: hon har haft tävlingsframgångar, hon har varit Dudamel-stipendiat hos Los Angeles filharmoniker, hon har samarbetat med flera musiklegender och ombetts dirigera världens mest betydande orkestrar. Schwarz gör sin HSO-debut med ett program som tar fasta på orkesterns tema för säsongen, den slaviska musiken.
Som ung flydde tonsättaren Mieczysław Weinberg till Sovjetunionen, bort från det av nazisterna ockuperade Polen. Hans av judiska motiv färgade cellokonsert tolkas av Alban Gerhardt.
Elena Schwarz
Schweizisk-australiensiska Elena Schwarz har klivit fram i rampljuset med stormsteg. I Finland talade man om henne redan år 2015 då hon tilldelades andra pris i Jorma Panula-tävlingen i Vasa. Redan före det hade hon vunnit första pris i Prinsessan Astrid-tävlingen i Norge. År 2017 blev hon Mikko Francks assistent vid Orchestre national de France. Samtidigt arbetade hon som både Tasmaniens och Västra Australiens symfoniorkestrars assistentdirigent. År 2018 fick hon en plats i Gustavo Dudamels Fellowship-program och fick arbeta med Los Angeles filharmoniker.
Sedermera har Schwarz dirigerat bland annat Niedersächsische Staatsorchester Hannover, Detroits symfoniker, Liverpools kungliga filharmoniker, Deutsche Symphonie-Orchester Berlin och BBC National Orchestra of Wales. Idag debuterar hon med Helsingfors stadsorkester. Schwarz har också samarbetat med exempelvis Palestinas ungdomsorkester och Kabuls konservatorium i Afghanistan. I Schwarzs familj finns inga andra musiker; hennes föräldrar är läkare.
”I konsertsalen och övningssalen arbetar vi inom en sluten krets”, har Schwarz berättat. ”För mig är det viktigt att kommunicera med världen där ute, gå till orter som är mindre privilegierade än de i vilka jag växte upp.”
Även Schwarzs repertoar är gränslös, hon dirigerar gärna såväl Brahms som Boulez. Hon är dock mest känd för att dirigera samtida musik, något hon specialiserat sig på under ledning av Arturo Tamayo vid Svizzeras konservatorium. Före det hade hon studerat musikvetenskap och cello samt dirigentteknik för Laurent Gay i Schweiz. Hon kompletterade sina studier vid Edward Saïd -konservatoriet i Israel. Den moderna musiken är henne bekant också tack vare studier under ledning av Matthias Pinscher och Peter Eötvös. I januari ledde Schwarz uruppförandet av Eötvös verk Focus på WDR-symfoniorkesterns konsert i Köln.
Alban Gerhardt
Tysken Alban Gerhardt är utan tvivel ”en av de finaste cellisterna, uttrycksfull men okonstlad, alltid elegant”. Så här har han karaktäriserats av The Guardians kritiker Rian Evans. Det är meningslöst att lista höjdpunkterna i Gerhardts solistiska karriär, han har uppträtt med i praktiken alla stora europeiska orkestrar. Dessutom har han konserterat i tyska lokaltåg.
Den år 1969 födda Gerhardt ärvde musikaliteten av sina föräldrar. Modern var koloratursopran och fadern hade i över 40 års tid spelat violin i Berlins filharmoniker. ”Jag var fyra år då pappa försökte tvinga mig att spela violin”, har Gerhardt berättat. ”Försöket gick i stöpet i inte endast mitt utan även mina fyra yngre syskons fall”. Gerhardt började spela piano, senare också cello.
”En dag hade min syster Manon börjat pröva spela violin. Mamma frågade om skulle vilja spela också ett annat instrument än piano, till exempel cello. Jag var åtta och för att bli kvitt henne sa jag okej. Mamma har senare sagt att jag i det ögonblicket kunde ha gått med på vilket instrument som helst.”
Bara tio år senare uppträdde Gerhardt som kammarorkestersolist i Berlin Philharmonie. År 1991 gjorde han sitt genombrott då han debuterade med filharmonikerna under ledning av Semyon Bychkov. Gerhardts lärare har varit Marion Vetter, Götz Teutsch och Markus Nyikos. Hans mest betydande mentor torde vara den legendariska Boris Pergamenschikov. Gerhardt har tilldelats pris i flera betydande tävlingar, inklusive ARD-tävlingen i München. Hans skivinspelningar har tilldelats bland annat tre ECHO Klassik -pris, ICMA- och MIDEM -prisen samt BBC Music Magazines pris.
Gerhardt finner det viktigt att som musiker hjälpa till där det behövs, exempelvis genom att ge husrum åt afghanska flyktingar och uppträda i skolor och på sjukhus och ungdomsanstalter. Han är aktiv i exempelvis rörelsen #Musicians4UnitedEurope.
Gerhardts instrument är en cello byggd av Matteo Gofriller år 1710.
Vito Žuraj: Api-danza macabra
Människan kan resa till månen, beräkna höjden på en exoplanets atmosfär, snabbt utveckla ett vaccin mot coronavirus och rentav brygga drickbart alkoholfritt öl. Människan är ett geni! Men: människan är till skada för naturen medan insekter är nödvändiga för den. Vi behöver insekter som pollinatörer, vår syretillgång nu och i framtiden är långt beroende av dem. Försvinner de, kommer vi troligen alla att kvävas ihjäl.
Habitatförstörelsen är tyvärr redan ett faktum. Den slovenska tonsättaren Vito Žuraj (f. 1979) anmärker att vi tidigare kunde köra på landsbygden och irritera oss över insekterna som slog mot vindrutan. Numera förblir vindrutan ren. Framförallt antalet bin har kollapsat, rentav 40 % av alla vilda biarter är på grund av miljögifter i fara att försvinna.
Då Westdeutsche Rundfunk beställde ett kort orkesterstycke till sin konsertserie Miniaturen der Zeit skrev Žuraj det dryga sex minuter långa verket Api-danza macabra (2020, Biens dödsdans). Uruppförandet ägde rum i Köln år 2021. Det som gör Žuraj upprörd är inte endast att bien försvinner utan att även det akustiska landskap de skapar försvinner. Kan man föreställa sig en sommaräng utan ett ständigt insektsurr?
Žurajs orkesterstycke är samtidigt beskrivande och abstrakt. Musiken startar med fart och iver. Lyssnaren förnimmer nästan fysiskt hur insekterna flyger bland blommorna och rör sig till synes slumpmässigt än hit, än dit. Annorlunda spelsätt är i bruk: violinerna spelar med blyertspennor istället för stråkar, blåsarna skapar ljud med instrumentets munstycke. En sordinerad soloviolin börjar spela en fallande gest och farten avtar. Det är som om naturen själv förundrade sig över vad som sker. Ett parti med slaginstrument förebådar en mera omfattande katastrof - är det människan som härjar fritt? Soloviolinen, nu med en metallsordin, återvänder med allt skörare tongångar för att påminna oss om att vi kanske alldeles för sent kommer att inse vad det är vi går miste om.
Mieczysław Weinberg: Cellokonsert op. 43
En äldre kollega har ofta kunnat bistå en ung tonsättare i dennes karriär. Schumann gick i bräschen för Brahms som i sin tur på många sätt hjälpte Dvořák, Den polskjudiska tonsättaren Mieczysław Weinberg (1918-96) fick hjälp av Dmitrij Sjostakovitj.
Weinberg hade nyss avslutat sina kompositionsstudier då han hösten 1939 flydde undan nazisterna till Sovjetunionen. Det här kan te sig som en märklig lösning, men i den dåvarande situationen var den den enda möjliga: Weinbergs familj stannade i Polen och blev snart mördad. Då Tyskland attackerade Sovjet tvingades Weinberg fortsätta sin flykt allt längre bort, ända till Tasjkent i Uzbekistan. Där förändrades allt. Sjostakovitj fick veta om Weinbergs första symfoni och lyckades driva igenom ett beslut att låta Weinberg flytta till Moskva. Tonsättarna blev nära vänner för livet och brukade framföra sina verk på piano fyrhändigt, såväl privat som offentligt. Men livet i en diktatur var allt annat än bekymmerslöst. År 1953 anklagades Weinberg för ”judisk-borgerlig nationalism”. Han fängslades och skulle likvideras, men uppenbarligen var det Sjostakovitj - som försatte sitt eget liv i fara - som med påtryckningar lyckades rädda honom. Stalin hann dö medan Weinberg satt i fängelse.
Weinbergs produktion är bred och mångsidig: förutom 26 symfonier och 14 stråkkvartetter innehåller hans verkförteckning det mesta från dodekafoniskt avantgarde till teater- och cirkusmelodier. Weinbergs stjärna har börjat stiga på allvar först på 2000-talet, långt efter hans död.
Cellokonserten opus 43 fullbordades år 1956. Den första av de fyra satserna inleds med cellons mediterande melodi, varsamt ackompanjerad av stråkarna. Utan paus följer satsen Moderato. Man märker övergången på att musiken blir intensivare och tempot snabbare, och att blåsinstrumenten blir mera framträdande än hittills. Stämningen slår om i satsen Allegro. Trots att den är ett scherzo innehåller den en omfattande, central solokadens. Finalen (Allegro) leder konserten till en avklarnad avslutning.
Bohuslav Martinů: Symfoni nr 1
Många av den nyklassiska stilriktningens representanter tycks trilla mellan två stolar. Själva begreppet är förvisso mycket flytande: ungefär all musik efter första världskriget som inte är avantgarde eller romantik kan sägas vara nyklassisk även om den inte direkt hänvisar till klassicism. Det räcker att musiken har en puls samt då och då dur- och mollklanger.
En av dessa nyklassiker är böhmaren Bohuslav Martinů (1890-1959). Han var ursprungligen violinist. Han slog sig ner i Paris i början av 1920-talet, vid en tidpunkt då stadens musikliv efter kriget igen hade börjat blomstra. Parisarna gillade Martinůs musik men den blev inte fransk för det. Han var ointresserad av avantgarde och av att vålla skandaler. År 1940 flydde han i likhet med många andra konstnärer undan fascismen till Förenta staterna. Martinů var inte jude, men i det av nazisterna ockuperade Frankrike var hans musik förbjuden.
Martinů lyckades snabbt etablera sig i Förenta Staterna, bland annat beställde dirigent Serge Koussevitsky en symfoni. Martinů var en av det förra århundradets mest produktiva tonsättare men hade ändå inte tagit itu med symfonigenren förrän nu, då han var över femtio. Från och med år 1942 skrev Martinů en ny symfoni i året, på samma sätt som en populär författare årligen skriver en ny bok som ges ut varje jul. Den första symfonin fullbordades i början av september år 1942 och uruppfördes två månader senare.
I sin debut är Martinů en redan övertygande symfoniker. Den första satsen inleds som med blickar som kastas åt olika håll. Rastlöshet är i luften. Men efter en tid når musiken frid. Den andra satsen
Scherzo startar livligt men börjar snart grubbla på de av solooboen framkastade frågorna. I Largot är det som om kontrabasarna lyfte fram en omgivning som tidigare varit dold under en syndaflod. Under arbetet på detta parti berättade nyheterna om hur nazisterna hade begått ett folkmord i Lidice i Tjeckien. Satsen har tolkats som ett minnesmärke över den fruktansvärda händelsen. Finalen kör igång på direkten och dansar rytmiskt fram. Mellanpartiet hamnar på avvägar. Men snart hittas rätt riktning och musiken präglas av ljus och en festlig atmosfär.
