Hälsningar från Bayreuth

Richard Wagner, en omdebatterad filosoftonsättare

Tysken Richard Wagner (1813–1883) lyckades göra det som många romantiska tonsättare före honom endast hade drömt om: att skapa något nytt och omvälvande som skakade om hela konstarten. Wagner lyckades uppnå detta inte endast genom att skriva musik utan också med hjälp av den filosofi som utgjorde verkens grund.

Få samtida lyckades undvika Wagners påverkan och ännu färre var de som sparade på orden. Exempelvis Anton Bruckner och Gustav Mahler närmast avgudade honom medan Giuseppe Verdi och Johannes Brahms hade en mera avog inställning samtidigt som de medgav att han var betydande. Friedrich Nietzsche bekände att han var  Wagners fiende och talade om en sjukdom som hade förpestat musiken. Gioacchino Rossini demonstrerade Wagner-ackord genom att slå sig ner på pianotangenter med  stjärten.

Så fort Wagner avlidit sade flera av hans beundrare upp bekantskapen: Jean Sibelius tog på 1890-talet medvetet avstånd till Wagners stil, och Claude Debussy kallade Wagner för ”en vacker solnedgång som man misstog för en gryning”.

Wagners omdebatterade rykte beror på många ting, först och främst på hans flera timmar långa operor. De präglas av en allsmäktig filosof-konstnärs patos och ett musikaliskt mammututtryck som framförallt 1900-talets konstuppfattning började ställa sig skeptisk till. Å andra sidan har hans revolutionerande harmonik i framförallt Tristan och Isolde (1859) haft en central betydelse i utformningen av den nya musik som ersatte traditionella tonarter med tonrader. Även den utveckligen har varit omdebatterad.

Den dramaturgiskt mest betydande och inflytelserika av Wagners idéer var den så kallade ledmotivstekniken. Ett ledmotiv är ett musikaliskt tema, exempelvis ett ackord eller en rytm, som är förknippat med en viss gestalt (t.ex. Siegfried), ett visst föremål (t.ex. en ring eller ett svärd) eller ett visst begrepp (t.ex. kärlek eller en förbannelse) - alltså något utanför musiken. Då lyssnaren hör ett ledmotiv uppfattar hen åtminstone undermedvetet vad eller vem musiken hänvisar till. Wagner uppfann inte tekniken, men han var den första att använda den frekvent och systematiskt. Samtidigt gav han 1900-talets filmmusiktonsättare en outsinlig källa för inspiration.

Wagner spred sin ideologi genom att skriva otaliga essäer och pamfletter i vilka han rätt frispråkigt kritiserar sina kolleger, förklarar sin musiks avsikter och motiverar sina mål. I sina texter målar han upp en vision av en framtida operakonst i vilken dikt, musik, bildkonst och drama smälter samman till en enda homogen helhet, ett allkonstverk. I sin perfekta form bygger allkonstverket på den germanska mytologin och stärker den kollektiva identiteten och moralen, den tyska nationalkänslan.

Tyvärr gick det så att nazi-Tyskland använde Wagners verk och filosofi som ett politiskt verktyg. Detta hade tonsättaren själv såklart inte kunnat förutse. Av framförallt denna anledning fortsätter forskare, dirigenter och kritiker att debattera vad Wagner egentligen tänkte och vad man egentligen bör tänka om honom. Det är dock obestridligt att Wagner med sin orubblighet både skapade oförglömliga melodier och gav upphov till en hel  församling av hängivna dyrkare. Det senare är ett unikt fenomen som inte förunnats en enda annan tonsättare.

Delar ur operorna Siegfried och Ragnarök

År 1876 lät Wagner i Bayreuth uppföra ett operahus i vilket hans konst och filosofi skulle få blomma på exakt det sätt han tänkt sig. Under öppningsveckan uruppfördes hans  magnum opus Nibelungens ring, eller helt enkelt bara Ringen. Ringen, resultatet av sammanlagt över 25 års arbete, består av fyra helaftonsoperor. I dem strider gudar, hjältar och mytiska gestalter om makt och universums öde. Den centrala symbolen är en magisk ring gjord av Rhenflodens guld.

Intrigen i Ringen bygger huvudsakligen på element ur det tyska eposet Nibelungensången och den fornnordiska Edda-diktningen. Ringen presenterar i sammanlagt 16 timmars tid en kavalkad av tiotals gestalter, synnerligen tilltrasslade släktrelationer, vändningar som trotsar all logik samt mystik, symbolik och allegorier. Ledmotiv följer på ledmotiv i en mer eller mindre oupphörlig kedja, något som ger orkestern rollen av en allvetande berättarröst. Den rösten blir desto viktigare i takt med att handlingen rullar på och antalet referenser växer.

Ikväll hör vi ett genomsnitt av tetralogins två sista operor, Siegfried och Ragnarök. Ringens tredje del berättar historien om Siegfried, följden av Siegmunds och Sieglindes incestuösa förhållande. Konsertversionen börjar med operans tredje scen: Siegfried har trotsat överguden Wotan och gått upp på bergets topp för att rädda valkyrian Brünnhilde som sover omgiven av en magisk eld. Brünnhilde väcks av en kyss. Hon förälskar sig i Siegfried och förlorar samtidigt den odödlighet som hör till hennes gudomliga väsen. Musiken som skildrar Brünnhildes uppvaknade är måhända Wagners mest passionerade. Den långa kärleksduett som följer utgör en av Ringens mest komplexa scener. Motståndet mot att bli förälskad och dramatiska konflikter leder efter mångt och mycket till en perfekt symbios i form av ett C-dur-ackord.

Ragnarök, Ringens avslutande opera, startar i nattens dystra mörker. I prologen spinner nornorna, gudinnan Erdas döttrar, den tråd som förenar det förflutna med framtiden samtidigt som dagen gryr. I en kärleksduett ger Siegfried Brünnhilde den magiska ringen som ett tecken på sin trohet. Han gör en Rhenfärd för att finna nya äventyr - reseskildringen är en extatisk musik som gjort den till ett av Ringens mest populära orkesternummer. Siegfried luras att svika Brünnhilde. Dystra toner ackompanjerar henne då hon kliver ner från berget. Hon hämnas genom att avslöja åt krigaren Hagen Siegfrieds enda sårbara punkt: en liten fläck i form av ett lönnlöv mitt på ryggen. Siegfried dräps. Han minns än en gång Brünnhilde och deras gemensamma musikmotiv men blir tystad av Siegfrieds sorgmarsch, ett nummer som för samman öde, kärlek och heroism.

Wagners ursprungliga titel för Ragnarök var Siegfrieds död. Under arbetet på operan märkte han dock att det egentligen är Brünnhilde som är Ringens viktigaste hjälte.  Operan och hela tetralogin kulminerar i Brünnhildes offerdöd. Den nästan tio minuter långa scenen är en av soprankonstens mest extravaganta. Solot är fyllt av känslor som med möda hålls i schack samtidigt som Ringens ledmotiv följer varandra i ett enda långt flöde. Scenen utgör en symbios av inte endast Ringens musikteman utan även tetralogins bärande filosofiska tema: den enda möjligheten att övervinna destruktivitet, maktgirighet och hat är med hjälp av en kärlek som ständigt växlar form. Av alla krafter är kärleken den största. Den kan rädda världen från en undergång som annars ter sig oundviklig. 

Catherine Foster

Catherine Foster har blivit en av vår tids ledande dramatiska sopraner tack vare sitt kontinuerliga arbete med en Wagner-repertoar. Hon har i redan flera år blivit uppskattad för sina tolkningar av Brünnhilde och Isolde på Bayreuths musikfestspel.

Foster startade sin professionella karriär som Nattens drottning i Mozarts Trollflöjten. Hon sjöng rollen på både Welsh National Opera och English National Opera. Vägen förde snart till Tyskland där hon gjorde sin Wagner-debut som Elisabeth i Tannhäuser. Idag hör rollerna som bland annat Brünnhilde, Isolde och Elektra till Fosters centrala repertoar.

Foster har genom åren samarbetat med flera internationellt kända toppdirigenter, bland annat Simone Young, Kirill Petrenko, Marek Janowski, Adam Fisher, Philippe Auguin, Kent Nagano och Pietari Inkinen. Hon har uppträtt i konsertsalar och operahus jorden runt från Tokyo till Madrid och från London till Melbourne. Under denna säsong sjunger hon bland annat titelrollen i Strauss Elektra och Brünnhilde i Wagners Ragnarök på Deutsche Oper Berlin.

London Wagner Society har tilldelat Foster Reginald Goodall -priset för sitt arbete med Wagners musik. För sin tolkning av titelrollen i Elektra på Victorian Opera i Melbourne tilldelades hon det australiska Green Room -priset. 

Andreas Schager 

Andreas Schager studerade sång vid Wiens musikuniversitet. I karriärens början sjöng han lyriska Mozart-roller och operett. Senare övergick han gick till att sjunga hjältetenor-roller i operor av Wagner och Richard Strauss. Sommaren 2009 gjorde Schager en hyllad debut som David på österrikiska Tiroler Festspiele Erls uppsättning av Wagners Mästersångarna i Nürnberg. Det internationella genombrottet skedde då Schafer sjöng Siegfried i Ragnarök på Staatsoper Berlin, Promsfestivalen i London 2013 och La Scala i Milano. Dirigent var varje gång Daniel Barenboim.

Schager räknas idag till en av världens ledande hjältetenorer. Han uppträder regelbundet på högt skattade operascener och festivaler, bland annat Metropolitan i New York, Opéra Bastille i Paris, Wiens statsopera, Bayerns statsopera, Deutsche Oper Berlin, Hamburgs statsopera, La Scala och Bayreuths musikfestspel. Han har samarbetat med flera betydande dirigenter av vilka kan nämnas Philippe Jordan, Christian Thielemann, Simone Young, Daniele Gatti, Franz Welser-Möst och Riccardo Chailly. Schager  har uppträtt i flera Ring-cykler som såväl Siegmund som Siegfried. Förra sommaren sjöng han Parsifal och Tristan på Bayreuths musikfestspel. 

Pietari Inkinen

Då Pietari Inkinen sommaren 2023 klev upp på dirigentpodiet på Bayreuths musikfestspel gjorde han historia: han var den första finländare som ledde Richard Wagners Nibelungens ring-tetralogi i Bayreuth. Inkinens insats fick ett storartat mottagande, och han har konstaterat att händelsen var den mest betydande i hans karriär. 

Operor, framförallt av Wagner, har sin egen plats i Inkinens konstnärliga verksamhet. Han hade vunnit rykte som Wagner-dirigent redan då han dirigerat alla delar i Ringen i Melbourne i Australien. Då hade han belönats med först Helpmann Award år 2013 och sedan Green Room Award år 2016 för bästa operadirigent. Inkinen har arbetat som operadirigent i uppsättningar på även bl.a. Finlands Nationalopera, La Monnaie i Bryssel, Staatsoper Berlin och Bayerische Staatsoper. 

Från 2017 till slutet av den förra konsertsäsongen arbetade Inkinen som chefdirigent för Tysklands radios filharmoniska orkester. Han har arbetat som chefdirigent för även bland annat Japans filharmoniska orkester och Prags symfoniorkester, samt varit Sydkoreas radios symfoniorkesters musikaliska ledare. Inkinen har dirigerat såväl Clevelands orkester och Los Angeles filharmoniker som Frankrikes radios filharmoniker och Danska nationalorkestern. 

Inkinen inledde sina dirigentstudier 14 år gammal med Jorma Panula som lärare. Som ung var han framgångsrik som även violinist och var år 2000 den enda finländaren i den internationella Jean Sibelius-violintävlingens final. I somras gjorde Inkinen en slags comeback till tävlingen genom att i finalkonserterna dirigera Helsingfors stadsorkester.