Osmo Vänskä är en energiförpackning som elektrifierar konsertsalen. Luka Coetzee, Paulo-cellotävlingens karismatiska segrare, återvänder till Musikhuset.
”Ingenting kan jämföras med att uppleva Vänskä och hans orkester i en konsert. Då musiken når sin energiska kulmen är det som om dirigentens målmedvetna slag skapade explosioner i orkestern.” (Gramophone, 3/2022)
Den kanadensiska cellisten Luka Coetzee och Helsingfors stadsorkester lärde känna varandra i Paulo-cellotävlingen år 2023. Redan innan Coetzee utlysts till segrare önskade orkesterns musiker att de snart igen kunde samarbeta med den unga, karismatiska cellisten. Edward Elgars cellokonsert skapar de rätta känslosamma förutsättningar.
Bål flödade och publiken bestod av kändisar då Finlandiahuset invigdes år 1971. Dirigent Jorma Panula och HSO uruppförde Aulis Sallinens första symfoni. Sallinen firar i år sin 90-årsdag.
Edward Elgar: Cellokonsert e-moll opus 85
Edward Elgars (1857–1934) sista stora verk, cellokonserten, fullbordades sommaren 1919 i samarbete med cellist Felix Salmond. Salmond hade varit med om att uruppföra Elgars stråkkvartett (1918) och pianokvintett (1919) och var en av tonsättarens musiks förkämpar.
Cellokonserten uruppfördes på Londons symfoniorkesters konsert den 27.10.1919. Elgar dirigerade sitt eget verk, resten av konserten dirigerades av Albert Coates. Under repetitionerna hade Coates helt skamlöst gått över den tid som reserverats honom, varför Elgar, Salmond och orkestern fick för litet tid att arbeta med det nya verket. Premiären blev ett fiasko. Verket togs emot med stor likgiltighet också därför att dess tonspråk uppfattades som gammalmodigt och förlegat. En av de få positiva recensionerna skrevs av Ernest Newman: ”Verket i sig är älskvärt, mycket enkelt - det har den tilltalande enkelhet som under de senaste åren dykt upp i Elgars musik - men under enkelheten döljer sig en djup visdom och skönhet.”
I repertoaren stadgade sig verket för gott först på 1960-talet tack vare Jacqueline du Pré.
Elgar dirigerade cellokonsertens inspelning på 1920-talet: solist var Beatrice Harrison. I repertoaren stadgade sig verket för gott först på 1960-talet tack vare Jacqueline du Pré.
Cellokonsertens fyra satsers musik har en så starkt nostalgisk och ställvis hjärtskärande ledsen ton att man grubblat över ett programmatiskt innehåll. Elgar inledde kompositionsarbetet ett par månader efter första världskrigets slut, och verket kan tolkas som en elegi över den värld och kultur som kriget hade förintat. Dessutom tycks Elgar ha upplevt att hans senromantiska tonspråk inte längre hade en plats i en tid som struntade i tonalitet och melodik. Efter partiturets sista takt antecknade han ”Finis. R.I.P.” (”Slut. Vila i frid”) som för att meddela att han härefter upphör med att skriva musik. Efter cellokonserten skrev Elgar endast ett par småstycken.
Charles Ives: Symfoni nr 2
Då Charles Ives (1874–1954) studerade komposition vid Yale under ledning av Horatio Parker hade han det inte lätt. Parker krävde att eleverna skulle behärska och respektera den klassiska europeiska traditionen medan Ives var mera dragen till radikala experiment och eftersträvade ett mera s.a.s. autentiskt amerikanskt tonspråk. I sin nationalromantiska första symfoni (1898–1902) försökte Ives finna ett sätt att tillfredsställa såväl Parker som sig själv. I den andra symfonin, som Ives fullbordade år 1902 men filade på ännu på 1910-talet struntade han i andras förväntningar. Det är intressant att fundera på hurdant mottagandet skulle ha blivit om verket framförts genast då det var färdigt. Men Ives pantade på partituret.
Uruppförandet skedde först i februari år 1951 på New Yorks filharmonikers konsert under ledning av Leonard Bernstein. Ives lyssnade på konserten i radio och blev arg då han märkte att dirigenten hade gjort vissa förändringar i partituret. Å andra sidan brydde han sig inte längre om hela verket , han ansåg numera att dess tonspråk var på tok för ”mjukt”. Och det är sant att den andra symfonin inte alls är lika dissonant och modernistiskt komplex som t.ex. Three Places in New England eller den fjärde symfonin. Detta innebär dock inte alls att verket vore konventionellt.
Slutresultat är ett verk som säkerligen är ett av symfonilitteraturens både märkligaste och mest underhållande.
Det finns fem satser istället för de traditionella fyra. Melodierna innehåller hänvisningar till för en amerikansk publik välbekant musik, t.ex. Turkey in the Straw, Camptown Races och Columbia, the Gem of the Ocean. Dessutom slänger Ives in allusioner till bl.a. symfonier av Beethoven och Brahms, en invention av Bach, och Wagners Tristan. Med sin symfoni ville Ives bevisa att det går att kombinera en europeisk tradition med populära amerikanska melodier. Slutresultat är ett verk som säkerligen är ett av symfonilitteraturens både märkligaste och mest underhållande.
