Detta är en av de sista chanserna att få se den fenomenala perkussionisten Martin Grubinger på konsertestraden. Den 39 år gamla österrikaren har uppnått allt han önskar av sin karriär och tänker efter denna konsertsäsong dra sig tillbaka. Daniel Bjarnason är en av de unga tonsättare som fått vänner av vår tids musik att med stort intresse följa med vad som komponeras på Island. Schumanns fjärde symfoni är ett verk fyllt av livsglädje och en fritt strömmade bergsbäcks klarhet. Esa-Pekka Salonens kompakta orkesterspiral Helix startar stillsamt men kulminerar efter nio accelererande minuter i en nästan manisk stämning.
Tomas Djupsjöbacka
Tomas Djupsjöbacka (f. 1978) blev från början känd som cellist i och med han att år 1998 tilldelades andra pris i Åbo cellotävling. Han uppträdde i flera år som solist överallt i Finland. Dessutom spelade han i över tjugo års tid i Finlands internationellt mest framgångsrika stråkkvartett Meta4. Han spelar cello i även den ryktbara Chamber Orchestra of Europe.
Under de senaste åren har Djupsjöbacka i en allt högre grad arbetat som även orkesterdirigent. På sin examenskonsert hösten 2016 gästdirigerade han Radions symfoniorkester. Han har dirigerat flera finländska orkestrar, bland annat Helsingfors stadsorkester, Åbo stadsorkester, Sinfonia Lahti och Uleåborgs symfoniker. Säsongen 2019-22 var han på initiativ av orkesterns musiker Lapplands kammarorkesters första gästdirigent. I januari 2021 inledde han sitt arbete som Vasa stadsorkesters chefdirigent. Kvällens konsertprogram innehåller några av Djupsjöbackas egna favoriter. Framförallt Schumanns musik har han ofta framfört i bland annat Chamber Orchestra of Europe.
”Schumanns fjärde symfoni framförs ofta”, säger han, ”men sällan i sin originalversion. Skillnaderna är överraskande stora. Originalet är smidigare, Schumann står närmare till exempel livligheten i Mendelssohn än det mera siande och breda grepp man finner i Brahms. Esa-Pekka Salonens Helix i sin tur är en positivt hedonistisk musik. Verket är ett fantastiskt klangbad som känns i kroppen på ett helt fysiskt sätt.”
Djupsjöbacka dirigerade HSO senast våren 2021.
Martin Grubinger
Martin Grubinger (f. 1983) har kallats för slaginstrumentens magiker. Han är en av de få perkussionister som regelbundet uppträder solistiskt med världens topporkestrar och som vår tids tonsättare tävlar om att få tillägna sina verk. Under de senaste åren har Grubinger uppträtt tillsammans med bland annat NHK Symphony Orchestra i Tokyo samt Oslos, Wiens, Los Angeles och New Yorks filharmoniker. Han har varit både Wiens symfoniorkesters och Elbphilharmonies husartist. Med HSO debuterade Grubinger hösten 2013 då han var solist i Friedrich Cerhas honom tillägnade Konsert för slaginstrument. Även bland annat Peter Eötvös, Fazil Say, Tan Dun och Avner Dorman har skräddarsytt verk åt honom.
Grubinger föddes i Salzburg och växte upp omgiven av musik och instrument. Hans far undervisade trummor i hemmet och Martin lyssnade på undervisningen. Han lärde sig att hantera alla tillgängliga instrument, bland annat blockflöjt, piano och kontrabas, men var mest fascinerad av slaginstrumenten. Numera innehåller hans eget hem hundratals olika trummor som han använder för att spela till exempel salsa, samba, tango, funk och jazz. Grubinger är aktiv i sina egna projekt The Percussive Planet, Century of Percussion och Caribbean Showdown. Han undervisar vid musikuniversitetet i Zürich och är professor vid Mozarteum i Salzburg.
Grubinger har redan länge sagt att han avslutar sin karriär då han fyller 40 - alltså nästa vår. Hans dröm har varit att ge slaginstrumenten en central plats i de stora orkestrarnas repertoar samt på konsertestrader i stil med Musikverein i Wien. Nu då drömmen gått i uppfyllelse är han beredd att vara i konsertsalar som lyssnare istället för musiker. Han kan också börja förverkliga en annan dröm, att få studera historia.
Robert Schumann: Symfoni nr 4 (originalversion)
År 1841 skrev Robert Schumann (1809–1856) på endast ett par veckor sin första symfoni. Verket blev en dundersuccé, ett kraftprov av en ung tonsättare som ännu inte hade skrivit någonting för orkester. Schumann började omedelbart skissa på en ny symfoni som skulle revolutionera hela genren. Han ville inte nöja sig med att antingen gå i Beethovens fotspår eller utgå från sitt eget, konventionella symfoniska recept. Han ville bli en symfonisk upptäcktsresande och förnyare.
Schumann utarbetade en struktur i vilken ett verk med en halvtimmes speltid uteslutande byggde på varianter av ett minimalt groddmotiv. På grund av den fria formlösningen kallade Schumann verket först för ”symfonisk fantasi”. Det gick ett steg längre än Beethovens Ödessymfoni och flera steg längre än Berlioz Symphonie fantastique vad gällde att skapa homogenitet i materialet.
Uruppförandet gick åt pipan. De minutiöst noggranna anvisningarna i partituret samt melodierna som vandrade från ett instrument till ett annat visade sig övermäktiga för orkestern. Dirigenten, konsertmästare Ferdinand David, var inte han heller utmaningen mogen. Verket framstod som splittrat och kaotiskt och hamnade efter uruppförandet i skrivbordslådan. Tio år senare blev Schumann Düsseldorfs orkesters dirigent. Han gav partituret en ny chans och omarbetade det till symfoni nr 4 d-moll (1851).
Numera framförs symfonin nästan utan undantag i sin senare version, men även originalversionen har sina anhängare. Skillnaderna mellan versionerna har närmast att göra med orkestreringen; idéerna och helhetsformen är orörda. Alla fyra satser spelas utan paus, och i praktiken bygger symfonins alla teman och melodier på det motiv som presenteras genast i introduktionen. Resultatet är ett fullständigt organiskt flöde.
Esa-Pekka Salonen: Helix
Esa-Pekka Salonens (f.1958) anmärkningsvärt framgångsrika dirigentkarriär har tenderat att överskugga det faktum att han också är en skicklig och visionär tonsättare. Salonens tonsättarrötter går tillbaka till 1970-talet och Korvat auki-tonsättarföreningen. Jämsides med bland annat Kaija Saariaho, Magnus Lindberg och Jukka Tiensuu arbetade han med en radikal modernism som revolutionerade det inhemska musikfältet. Salonens år i Förenta Staterna har gjort hans tonspråk mindre bitskt och fyrkantigt. Modernismen har ersatts av den samtida amerikanska musikens luftiga orkestrering och briljans.
Till Salonens mest kända verk hör den för Yo-Yo Ma skrivna cellokonserten (2017), den för Yefim Bronfman skräddarsydda pianokonserten (2007) och violinkonserten (2009) som är tillägnad Leila Josefowicz och år 2012 tilldelades Grawemeyer-priset. Salonens dirigenterfarenheter har i en allt större grad börjat påverka hans partiturs utformande. Orkesterstycket Helix (2005) utgör inget undantag. För att citera BBC Music Magazine: ”det fartfyllda och bländande färggranna stycket bjuder på samma som [piano]konserten, men speltiden är betydligt kortare.”
Helix komponerades för BBC Proms-festivalen och dirigent Valerij Gergijevs World Orchesta for Peace. Salonen har berättat: ”Jag ville skriva en festlig uvertyr som går rakt på sak men har en tydlig formstruktur och består av en enda kontinuerlig process.” Titeln betyder ”spiral”: i nio minuters tid rusar Helix mot en allt mera intensivt framväxande slutpunkt i en allt mera accelererande spiral. I höjdpunkten väntar den stora tomheten.
Daníel Bjarnason: Slagverkskonsert
Tonsättare, dirigent Daníel Bjarnason (f. 1979) har på kort tid blivit en av de mest intressanta och mest framförda nya tonsättarna. Tillsammans med bland annat Anna Þorvaldsdóttir och Hildur Guðnadóttir hör han till de isländska tonsättare som numera såväl skapar ljudlandskap till Hollywoodproduktioner som får sina verk framförda på kammarmusikkonserter jorden runt. Bjarnasons kompositioner har framförts av bland annat Los Angeles filharmoniker och Cincinnatis symfoniorkester och på Danmarks nationalopera. För tillfället är han Islands symfoniorkesters samarbetspartner.
Bjarnasons musik har en förmåga att tilltala lyssnare över genregränserna. Trots att hans verk är kryddade med maskinmusik, en smula modernism, eterisk ambient och slagkraftig pop är uttrycket alltid helt personligt. Bjarnason har gett ut flera succéalbum, bland annat Over Light Earth som på Islands musikgala belönades med prisen för året bästa tonsättare och årets bästa klassiska album, samt Islands symfoniorkesters album Concurrence som år 2020 nominerades för en Grammy.
Bjarnason komponerar alltid med en viss solist i åtanke. Hans pianokonserter är skräddarsydda
Víkingur Ólafsson, violinkonserten är skräddarsydd Pekka Kuusisto. Ikväll uruppförs slagverkskonserten (2021). Verket, som är i tre satser, utgår från Martin Grubingers musicerande och personlighet. ”Det är förstås mycket som skapas utgående från något omedvetet”, säger Bjarnason, ”men för mig var det viktigt att få lära känna Martin, hans spelstil och hans person, före jag tog itu med kompositionsarbetet. Han är österrikare och beundrar Bruckner, men är samtidigt en mycket modern perkussionist. Marimba och en wiensk puka har centrala roller i konserten.”
