Musikhusets Kör blåser ut tio ljus på sin födelsedagstårta med musik som är inspirerad av poesi eller bildkonst. Bohuslav Martinů fascinerades av den majestätiska tystnaden och de gåtfulla stämningarna i Piero della Francescas fresker. Under sitt sommarlov läste Johannes Brahms en dikt av Friedrich Hölderlin, blev rörd, och rusade till sandstranden för att börja skissa. Alex Freemans nya verk är en stor körsymfoni som utgår från den extatiska optimismen och energin i dikter skrivna av fyra amerikanska poeter.
Nils Schweckendiek
Nils Schweckendiek är född i Tyskland och uppvuxen i England. Sedan år 2000 har han varit aktiv i Finlands musikliv som dirigent och kördirigent. Han är mest känd för att vara specialiserad på vår tids körmusik men arbetar med även barockorkestrar, opera, ensembler som framför ny musik samt kammar- och symfoniorkestrar. Han har dirigerat i såväl Kokkola som i Kina och i Europas olika hörn. År 2014 utnämndes han till professor i kördirigering vid Sibelius-Akademin. Han har dirigerat Helsingfors kammarkör sedan år 2007 och är Musikhusets körs konstnärliga ledare sedan år 2017.
Kvällens program återspeglar såväl Musikhusets körs historia som Schweckendieks relation till ny musik och tjecken Bohuslav Martinůs kompositioner. Kvällens uruppförande är beställt för att uppmärksamma körens jubileumsår. ”Freeman har blivit känd som en mycket skicklig och uppfinningsrik körtonsättare, men hans instrumentalmusik är ännu ganska okänd i Finland”, säger Schweckendiek. ”Hans för Teosto-priset nominerade verk Under the Arching Heavens: A Requiem bevisade att han är bra på stora former. Vi har att vänta en färggrann och superbt klingande komposition.”
Johannes Brahms musik står kören mycket nära. Musikhusets kör debuterade år 2012 med
Brahms En tysk själamässa som framfördes tillsammans med Radions symfoniorkester. ”Med tanke på att Schicksalslied är ett mycket vackert och uttrycksfullt verk framförs det alldeles för sällan i Finland. Det är ett av rätt få verk utan sångsolister; kören står i fokus. För en kör är det ganska mycket att sjunga i en hel timme så vi har kompletterat konserten med Martinůs Les fresques de Piero della Francesca, även det en raritet i finska sammanhang. Verkets stämning är väl lämpat körens jubileumskonsert.”
Schweckendiek dirigerade HSO förra gången hösten 2021. Då fanns musik av Erik Bergman, Seppo Pohjola och Béla Bartók på programmet.
Musikhusets kör
Musikhusets kör grundades hösten 2011 på initiativ av dirigenterna Hannu Lintu, Jukka-Pekka Saraste och John Storgårds. Musikhusets kör är en ca 90 personer stark symfonikör som vid behov kan uppträda som även antingen en mans- eller damkör. Musikhusets kör samarbetar med Musikhusets huvudaktörer Helsingfors stadsorkester, Radions symfoniorkester och Sibelius-Akademin. Tonsättare Tapani Länsiö var körens konstnärliga ledare 2011–2017. I januari 2017 tog Nils Schweckendiek och lektor Jani Sivén över. Kören består av passionerade amatörsångare. Repertoaren består huvudsakligen av symfoniska kör- och orkesterverk. Repertoaren planeras långsiktigt, i samarbete med Helsingfors stadsorkester och Radions symfoniorkester. Körens a cappella-repertoar består av musik skriven för stor kör. Musikhusets kör konserterar huvudsakligen i Musikhuset. Den har dock uppträtt på även bl.a. Orgelnatt och aria-festivalen i Esbo, Åbo musikfestspel och Ekenäs sommarkonserter. Musikhusets kör välkomnar nya sångare i sina led. Information om inträdesprov finner man på webbsajten www.musiikkitalonkuoro.fi
Johannes Brahms: Schicksalslied för kör och orkester op. 54
Sommaren 1868 semestrade Johannes Brahms (1833–1897) vid tyska kusten. Hans vänner noterade att han verkade disträ. Tonsättaren förklarade att han nyss hade läst dikter av Friedrich Hölderlin. Hölderlin (1770–1843) var en romantisk tysk poet som inspirerades av antikens myter samt filosofi. I början av 1800-talet diagnostiserades han som sinnessjuk och sina sista 36 år tillbringade han i isolering.
Den dikt av Hölderlin som gjorde störst intryck på Brahms var Hyperions Schicksalslied (Hyperions ödessång; Hyperion är en av titanerna i antikens Grekland). Brahms blev så entusiastisk att han omedelbart började skissa på ett verk för kör och orkester. Sommarlovet blev på hälft då han överväldigad av inspiration återvände hem till Hamburg till sitt piano.
Schicksalslied op. 54 fullbordades dock först år 1871. Verkets helhetsform hade blivit ett problem. Hölderlins dikt öppnar med en beskrivning av gudarnas eteriska värld. Slutet däremot är en pessimistisk vision av en mänsklighet underkastad ett blint, brutalt öde. Då partituret blev färdigt reflekterade Brahms i ett brev till kördirigent Carl Reinthaler: ”Nu går Schicksalslied i tryck, och kören tiger under det sista Adagiot. Ni får säga att lösningen är idiotisk, men vad finns att göra. Jag till och med övervägde att lägga till egna textrader men det blev inget av det heller, resultat hade blivit ett fiasko. Måhända detta är ett misslyckat experiment.”
Bohuslav Martinů: Les Fresques de Piero della Francesca
År 1953 återvände den tjeckiska tonsättaren Bohuslav Martinů (1890–1959) till Europa efter att ha tillbringat det andra världskrigets år i Förenta Staterna. Före kriget hade han i sjuttons års tid bott i Paris. Nu slog han sig ner i Nizza. Att återvända till Tjeckoslovakien var uteslutet eftersom den kommunistiska regimen hade stämplat honom som en formalist och en icke-patriotisk förrädare.
En dag visade bildkonstnär Rudolf Kundera en bok med fotografier av den italienska renässanskonstnären Piero della Francescas (ca. 1415–1492) serie med fresker Det heliga korsets legend. Freskerna utgick från Legenda aurea, en på 1260-talet utgiven bok som innehöll kristna legender och berättelser.
Martinů ville se freskerna i San Francescos kyrka i Arezzo och reste våren 1954 till Italien. Upplevelsen blev stark och ett år senare skrev han en orkestersvit i tre satser, Les Fresques de Piero della Francesca. Tonsättaren berättade: ”I freskerna råder en slags andaktsfull och strängt rofylld stämning. De är märkligt gripande och poetiska. I min musik har jag försökt uttrycka något av deras stämning.” I ett brev till sina syskon i Tjeckoslovakien underströk Martinů att det inte rör sig om programmusik, eller om en beskrivande musik. Han avslöjade dock att den första satsen hänvisar till drottningen av Saba och den andra till kejsar Konstantins dröm i vilken en ängel visar ett kors som hänger i luften.
Les Fresques de Piero della Francesca uruppfördes hösten 1956 på Salzburgs musikfestspel. Wiens filharmoniker dirigerades av Rafael Kubelik som verket även är tillägnat. Den impressionistiska färgvärlden och de kraftfulla stämningarna gjorde kompositionen mycket populär. Den är fortfarande en av Martinůs mest framförda.
Alex Freeman: Ghost Light
Alex Freeman (f. 1972) är född i Förenta staterna och numera bosatt i Finland. Han studerade komposition under ledning av bl.a. Samuel Adler, Lukas Foss och John Corigliano. År 2001 började han studera vid Sibelius-Akademin för Eero Hämeenniemi. Freeman har skrivit piano-, kammar- och orkestermusik men är dock mest känd som tonsättare av körmusik. Han har skrivit beställningsverk åt bl.a. Candomino-kören, Tapiolan kuoro och Hämäläisen Osakunnan Laulajat. Det av Helsingfors kammarkör beställda verket Under the Arching Heavens: A Requiem var år 2018 nominerat för Teosto-priset.
Körsymfonin Ghost Light (2022) är skriven på beställning av Helsingfors Musikhus kör och får nu sitt uruppförande. Freeman berättar följande om sitt nya verk:
”Under pandemins första år publicerade Minnesota-poeten Rob Hardy (f. 1964) dikter som kommenterade pandemin i realtid. Jag har i femton års tid följt med Hardys produktion, ända sedan jag lärde känna den då jag bodde i Minnesota.
Dikten Ghostlight (Fantomljus) skrevs i det skede samhället nästan fullständigt var stängt. Hardy förklarar: ’Ett fantomljus är ett ljus som lämnats att lysa på en tom teaterscen i ett mörkt teaterhus. Under pandemin brann ett fantomljus i flera teaterhus jorden runt. Det signalerade ljuset i tunneln, hoppet om att en dag få återvända till scenen. Jag ville skriva om hur våra ögon vänjer sig vid mörkret och börjar finna rentav tröst i det. Jag ville också skriva om hur vi själva är ljusbärare genom att vara kreativa, och genom att ta hand om varandra.’
Min symfoni startar med Walt Whitmans och John Gould Fletchers expansiva pionjäranda. Härefter följer James Agees kristalliserade ögonblick, en trösterik förundran inför allt som existerar. Hardys Ghostlight avslutar verket i glädjefyllda stämningar.”
Christian Holmqvist
