Tonsättarna i konserten som dirigeras av Olli Mustonen har låtit sig inspireras av det övernaturliga och av gåtor, svart magi och mystik.
Texten i Mustonens tredje symfoni är tagen ur Kalevala. ”Dessa dikter med sina hypnotiska och schamanistiska egenskaper är svåra att översätta till andra språk. Men jag tror att de med musikens hjälp kan öppna sig för även de lyssnare som inte kan finska”, säger Mustonen.
Sergej Prokofjev skrev sin tredje symfoni utgående från de kraftfulla ingredienserna i sin opera Den brinnande ängeln. Symfonin har samma mörkt talande atmosfär som operan som är färgad av svart magi och vidskepelse, sexuell besatthet, diaboliska andar och en episk strid mellan gott och ont.
Anatolij Ljadov: Kikimora op. 63
Anatolij Ljadov (1855–1914) arbetade som lärare i komposition och musikteori vid Petersburgs konservatorium där hans elever var bland annat Sergej Prokofjev och Nikolaj Mjaskovskij. Som tonsättare hade Ljadov aldrig brist på idéer, men han fann det svårt att arbeta långsiktigt och produktionen förblev därför liten. Det är föga förvånande att dess tyngdpunkt vilar på korta miniatyrer skrivna för antingen piano eller orkester. Alla större verk, exempelvis en opera om apokalypsen, stannade på idéstadiet. Ren och skär tröghet fördärvade också Ljadovs chanser att bli berömd utanför Ryssland. Då Ryska baletten år 1909 beställde ett nytt verk av honom hände ingenting alls. Beställningen gick därför till en ung herre vid namn Igor Stravinsky som skrev Eldfågeln.
Ett av Ljadovs mest populära orkesterstycken är Kikimora (1909). Det är baserat på en legend om en illvillig häxa som bor i antingen källaren eller bakom en ugn, och tycker om att bete sig störande och krossa kärl. I Ljadovs version växer häxan upp i bergen, blir intresserad av den övriga världen och börjar terrorisera den. Det korta stycket är en de rika orkesterfärgernas och de hotfulla stämningarnas kavalkad.
Olli Mustonen: Symfoni nr 3 "Taivaanvalot"
Olli Mustonen (f. 1967) har skapat sitt internationella rykte som först pianist och sedan dirigent. Ända från starten har även komponerandet varit för Mustonen ett viktigt uttrycksmedel, och redan på 1970-talet började han studera komposition under ledning av Einojuhani Rautavaara. Med sina nyklassicistiska, minimalistiska och färggrant fantastiska drag kan Mustonens tonspråk föra tankarna till hans mentor Rodion Sjtjedrins musik. Många verk har att göra med nationella motiv och folktraditioner och Mustonen har därför karaktäriserats som en ”nutida nationalromantiker”. Produktionens fokus är på orkester- och kammarmusik. År 2014 uruppförde Helsingfors stadsorkester under tonsättarens egen ledning den av honom beställda andra symfonin Johannes Angelos.
Den tredje symfonin Taivaanvalot (Himlens ljus) uruppfördes som ett kammarverk för tenor, cello och piano (2016). Målet var dock redan från starten att göra den version för tenor och orkester som uruppfördes i Åbo år 2022. Solist var Ian Bostridge och Åbo stadsorkester leddes av Mustonen själv. Symfonin bygger på en bekant berättelse i Kalevala: Pohjolas härskarinna fängslar såväl solen som månen och Kalevalas folk lämnas i mörker. Texten är översatt till engelska av Keith Bosley. Verket är i en sats och går mosaikartat från en scen till en annan. I slutet klingar en vokalis som manar fram en soluppgång.
Sergej Prokofjev: Symfoni nr 3 c-moll op. 44
År 1918 lämnade Sergej Prokofjev (1891–1953) Ryssland bakom sig för att göra en internationell karriär som pianist och tonsättare. Då Chicagos opera beställde Kärleken till tre apelsiner inspirerades han att genast planera en ny opera. Den brinnande ängeln fullbordades år 1927. Premiären var tänkt till Berlin men planen gick i stöpet. Prokofjev försökte utan framgång få andra operahus att intressera sig för verket. Den brinnande ängeln sattes upp först efter hans död.
Prokofjev irriterades av att partituret blev att samla damm, och i slutet av år 1928 skrev han en c-mollsymfoni vars material bygger på operans musik. Verket uruppfördes i Paris våren 1929 under ledning av Pierre Monteux.
Den brinnande ängeln bygger på en gotisk roman av Valerij Brjusov. Huvudpersonen Renata är erotisk dragen till en brinnande ängel; det är oklart om den i verkligheten ens existerar. Till berättelsen hör även en duell, svart magi och nunnornas orgie. I slutet dömer inkvisitionen Renata att brännas på bål. Operans musik är precis så vild som man på basen av ovanstående kunde tro. I symfonin har Prokofjev använt flera till bl.a. Renata förknippade motiv som utgångspunkt för helt nya motiv. Han har dock låtit bli att dämpa Den brinnande ängelns kraftfulla expressionism, och bortsett från den lyriska andra satsen är atmosfären vanligen antingen febrig eller explosiv.
Christian Holmqvist
