Himlens mosaik

Lotta Wennäkoski: Verdigris 

Lotta Wennäkoski (f. 1970) studerade komposition under ledning av Eero Hämeenniemi, Paavo Heininen, Kaija Saariaho och Louis Andriessen. Wennäkoskis gjorde sitt genombrott år 1999 med en fokuskonsert på Musica nova Helsingfors-festivalen. Hon har skrivit verk åt bl.a. Helsingfors stadsorkester, Radions symfoniorkester, Kuhmo kammarmusikfestival, Åbo cellotävling och Scottish Chamber Orchestra. 2008–2010 var hon konstnärlig ledare för Tammerfors Biennale, 2010–2011 Tapiola Sinfoniettas hustonsättare. 

Enligt Wennäkoski rör sig hennes tonspråk i gränslandet mellan spännande klangfärger och mera traditionella gester i stil med melodiska fragment. Hon finner det viktigt att skriva musik som är i dialog med samhällsfrågor. Hon har behandlat kvinnans ställning i sångcykeln Naisen rakkautta ja elämää (Kvinnans kärlek och liv; 2003) och människohandel och tvångsprostitution i monodramat

Lelele (2010–2011). Om fotspår och ljus (2019) bygger på Ida Mobergs (1859–1947) ofullbordade opera Asiens ljus som hon arbetade på från år 1910 fram till sin död.

Kammarorkesterstycket Verdigris är skrivet 2014–15 på beställning av Scottish Chamber Orchestra. Verket uruppfördes på orkesterns konsert i St Andrews 28.10.2015 under ledning av Tuomas Hannikainen. Verdigris komponerades för att uppmärksamma Jean Sibelius 150-årsfestligheter år 2015 och det var därför naturligt att Wennäkoski skulle ta med Sibelius i musiken på något sätt. Verdigris innehåller hänvisningar till Sibelius tondikt En saga, och verket i sig kan upplevas som en slags berättelse med sagoatmosfär. Titeln betyder patina, och Wennäkoski har berättat att hon tänkt på patinan på en imaginär staty av Sibelius: ”En tonsättare skapar nya lager i musikhistoriens notbunt. Vanligen är relationen till det förgångna mer eller mindre utsuddad men ibland, som här, lånar jag öppet och så att det hörs. Men det är såklart min förhoppning att detta allra nyaste lager grönskar.”

Christian Holmqvist

Sergej Rachmaninov: Pianokonsert nr 3 d-moll opus 30

Då den ryskfödda, till Förenta staterna på 1910-talet emigrerade Sergej Rachmaninov (1873-1943) avled i Kalifornien våren 1943, anmärkte tidningarna jorden runt att han varit en av sin tids största pianister. Hans tonsättargärning bedömdes däremot annorlunda. Rachmaninov hade alltid förblivit trogen ett romantiskt, flödande melodiskt tonspråk. Detta ogillades starkt av modernisterna, och framförallt hans sena musik hade brukat få ett uselt mottagande. Det är först senare man har sett att han alltid komponerade en högst personlig och fantasifull musik.

Rachmaninov började arbeta på sin tredje pianokonsert (d-moll, opus 30) medan han firade sommarsemester år 1909. Partituret fullbordades i september. Konserten uruppfördes i New York ett par månader senare. Solist var självfallet Rachmaninov, och New York Symphony Society-orkestern dirigerades av Walter Damrosch.

Verket - som tonsättaren ansåg vara den bästa av sina fyra pianokonserter - är tillägnat pianisten

Josef Hofmann. Hofmann spelade det dock aldrig. På grund av det tunga och svåra solopartiet höll sig även andra pianister borta från verket; ett undantag var Vladimir Horowitz. Från och med 1950-talet började den tredje pianokonserten intressera allt flera internationella toppvirtuoser. Succéfilmen Shine gjorde på 1990-talet verket till ett fenomen även utanför konstmusikens kretsar.

Den första satsen (Allegro ma non tanto) är ett melodiskt ymnighetshorn med såväl sjungande som energiska utbrott. Solots kadens är så omfattande att det i sig själv kunde vara ett symfoniskt format pianostycke. Rahmaninov har gett den andra satsen (Adagio) titeln Intermezzo. Stämningen är melankolisk ända tills tonsättaren överraskar med en scherzo-artad vals. Satsen går utan paus över i finalen. En stor del av det nya musikaliska materialet bottnar i själva verket i teman som hörts tidigare. En marscherande övergång leder till en avslutande kulmination som är större än livet. 

Jean Sibelius: Symfoni nr 5 Ess-dur opus 82

Jean Sibelius (1865-1957) eviga börda var en mycket stark självkritik, men även med hans mått mätt var den femte symfonins tillkomstprocess osedvanligt komplex. Han började planera verket år 1912, men projektet började få fick luft i seglen först två år senare. Skissboken fylldes av massvis med material som Sibelius brottades med. I april 1915 antecknade han i sin dagbok: ”På kvällen med symfonin. Denna viktiga syssla som fascinerar mig på ett hemlighetsfullt sätt. Det är som om Gud Fader hade kastat ner bitar av en mosaik från himmelens parkett och bett mig att utreda hurudant mönstret har varit”.

Den femte symfonins första version uruppfördes den 8.12.1915. Verket blev en stor framgång men Sibelius själv var inte nöjd. Han gjorde en ny version som uruppfördes ett år senare. Ännu dög inte verket. Den slutliga versionen uruppfördes 24.11.1919 på HSO:s konsert. Dirigent var, liksom de tidigare gångerna, tonsättaren själv. 

Den femte symfonin är ett av Sibelius mest populära verk och man kunde därför frestas tro att musiken är ”enkel”. Ingenting kunde vara mera missvisande. För en musikforskare är symfonin ett drömobjekt att analysera, helheten är så strängt logiskt uppbyggd. Men som vi redan sett var detta resultatet av ett hårt, påfrestande arbete. Det var också först efter hand som Sibelius kom på att han kan låta symfonins fyrsatsiga versions två första satser bilda en enda sats. Tack vare detta inleds den första satsen med ett pastoralt Tempo molto moderato som plötsligt, utan övergång, omvandlas till ett energiskt Allegro moderato. Den långsamma satsen Andante mosso, quasi allegretto återvänder till pastoralstämningen från symfonins början. Finalen Allegro molto startar med stråkarnas brus. Snart följer i blecken det berömda, ädla ”svantemat”. Efter en mäktig slutstegring kulminerar verket i sex lakoniska orkesterexplosioner.

Christian Holmqvist

Nelson Goerner

Pianist Nelson Goerner (f. 1969) är en internationellt erkänd recitalartist, kammarmusiker och orkestersolist. Den franska tidningen Le Monde har kallat honom ”pianots guldsmedsmästare”.

Under säsongen 2024–2025 uppträder Goerner i Sydkorea, Storbritannien, Japan och Förenta staterna. I Europa kan man höra honom i hans hemland Schweiz samt i Nederländerna, Belgien, Polen, Frankrike, Tyskland och Danmark. I Finland uppträder han två gånger under hösten då han spelar Sergej Rachmaninovs tredje pianokonsert tillsammans med Jukka-Pekka Saraste och Helsingfors stadsorkester. Efter konserterna i Helsingfors reser Goerner, HSO och Jukka-Pekka Saraste till Spanien på turné. Samma konsertprogram – Rachmaninovs tredje pianokonsert och Sibelius femte symfoni – ges två gånger i Madrid och en gång i Zaragoza.

Under denna säsong uppträder Goerner som solist i Rachmaninovs tredje pianokonsert på tre kontinenter. Förutom att han spelar den med Helsingfors stadsorkester i Finland och Spanien framför han den med också Dallas symfoniker i Förenta staterna och NHK-symfoniorkestern i Japan. Dirigent är i båda senare fallen italienaren Fabio Luisi.

Goerner är född i Buenos Aires. Segern i stadens Franz Liszt-tävling år 1986 gav honom chansen att få studera vid konservatoriet i Geneve under ledning av Maria Tipo. År 1990 vann Goerner första pris i Geneve-tävlingen, en av världens mest ansedda internationella musiktävlingar. Senare har han slagit sig ner i Schweiz där han bildat familj. År 2018 tilldelades han Polens största musikpris Gloria Artis för sina insatser för att internationellt sprida polsk tonkonst.

Jukka-Pekka Saraste

Helsingfors stadsorkesters chefdirigent och konstnärliga ledare Jukka-Pekka Saraste (f. 1956) har etablerat sig som en av sin generations mest betydande dirigenter. Saraste föddes i Heinola och inledde sin musikerbana som violinist. Saraste är känd för sin mångsidighet och sina djupa och homogena musikaliska visioner. Han känner starkt för musik av framförallt Beethoven, Bruckner, Sjostakovitj, Stravinsky och Sibelius. Han är internationellt känd för sina Mahler-tolkningar.

Som ledare för Helsingfors stadsorkesters konstnärliga ledarteam betonar Saraste musikens roll för samhälle och individ: ”En symfoniorkester är en fin och värdefull institution som skapar upplevelser alla kan ta del av. Vi alla i orkestern vill bidra till att hålla kvaliteten hög.”

Saraste har arbetat som Radions symfoniorkesters, Torontos symfoniorkesters, WDR-symfoniorkesterns, Oslo filharmonikers och Skottlands kammarorkesters chefdirigent. Han gästar regelbundet topporkestrar jorden runt. Han har varit BBC:s symfoniorkesters första gästdirigent. Under de senaste konsertsäsongerna har han dirigerat bland annat Paris orkester, Philharmonia Orchestra i London, Tonhalle-Orchester Zürich, Staatskapelle Berlin, Clevelands orkester, Bostons, Chicagos och San Fransiscos symfoniker samt New Yorks filharmoniker.

Att arbeta med och fungera som mentor för unga musiker står Saraste nära. Han har grundat LEAD!-stiftelsen vars internationella orkesterprojekt har förverkligats i bland annat Sverige, Schweiz, Tyskland och Bulgarien. År 2020 grundade han Fiskars Summer Festival. Det årliga evenemanget utgör ett forum i vilket såväl finländska som internationella artister kan förmedla sina erfarenheter till nästa musikergeneration.

För sina insatser inom musiken har Saraste tilldelats Pro Finlandia-medaljen, tonkonstens statspris och Finlands Lejons kommendörstecken.

www.jukkapekkasaraste.com