”Professor Kajanus och filharmoniska orkestern tillkomma ett ärligt heder och tack för upptagandet och det i hufvudsak berömvärda utförandet af Mahler’s sinfoni n:o 1.”
För 110 år sedan, i november år 1911, spelades Gustav Mahlers första symfoni för första gången i Finland på HSO:s konsert under ledning av Robert Kajanus. Hufvudstadsbladets musikkritiker ”Bis” dvs. Karl Fredrik Wasenius hyllade tonsättaren, verket och framförandet. ”Hvar finna vi i våra dagar ett motstycke till denna sinfoni [---] hvars musik anger en mognad och i slutet en grandiositet.”
I symfonins långsamma sats, en sorgmarsch, finns ett av orkesterlitteraturens mest rörande kontrabassolon: Broder Jakob-melodin i en mollversion.
Sauli Zinovjevs musik går från ett vägande dramaturgiskt ögonblick till ett annat i de breda vingslagens takt. Lyssnaren är fastnaglad som framför en film med en tät intrig. Wiegenlied, beställd av Helsingfors stadsorkester och Oslo filharmoniker, ger orkestern en chans att majestätiskt glänsa och skimra.
Klaus Mäkelä
Dirigent och cellist Klaus Mäkelä (f. 1996) är inte en omtalat orkesterdirigent endast i Finland utan även jorden runt. Han har gjort en anmärkningsvärt snabbt stigande karriärkurva. Redan som ung dirigerade han flera orkestrar i Finland och numera gästdirigerar han bland annat Münchens filharmoniker, Tokyo Metropolitan, Clevelands orkester och Londons filharmoniker. Hösten 2018 inledde han sitt arbete som Sveriges radios symfoniorkesters första gästdirigent, år 2020 valdes han till Oslos filharmonikers chefdirigent. Nästa år inleder han sin period som konstnärlig ledare för Paris orkester.
I likhet med exempelvis Salonen, Saraste, Vänskä och Mälkki har även Mäkelä gått på akademiker Jorma Panulas dirigentkurser. Mäkelä började 12 år gammal studera för Panula på Sibelius-Akademins ungdomslinje. Han började dirigera professionellt då han var 18.
Mäkelä har flera gånger dirigerat Helsingfors stadsorkester. Han har också spelat cello i orkestern. ”För mig har det varit en mycket viktig erfarenhet att ha spelat cello i orkestern och då på nära håll få följa med dirigenternas arbete. Det har för mig varit som en andra dirigentskola”, har Mäkelä berättat.
Pierre Boulez: Initiale
Efter andra världskriget var fransmannen Pierre Boulez (1925-2016) en av dem som förnyade konstmusiken med kompositioner som övergav i stort sett allt som förknippades med en klassisk västerländsk tradition. En modernistisk tabula rasa-attityd måste råda. Brutaliteten i den andra pianosonaten (1948), den strikta seriella tekniken i Structures I (1952) och de exotiska klangfärgerna i Le marteau sans maître (1955) vållade sensation. Boulez blev ryktbar som även en provokatör som bl.a. ansåg att operahusen borde brännas ner. Men arga unga män tenderar att senare lugna ner sig, så även Boulez. År 1972 grundade han den legendariska kammarorkestern Ensemble Intercontemporain och gjorde en internationell karriär som dirigent. Som tonsättare övergav han aldrig modernismen, men började dock favorisera mera flexibla kompositionsmetoder.
För Boulez produktion är karaktäristiskt att ett visst verk skrevs i flera olika versioner under en period av flera år, rentav årtionden. Exempelvis Dérive 2 för elva instrument uruppfördes år 1990 men fick sin slutliga form först år 2009. Och man vet att Boulez gjorde ändringar i partituret även efter detta. Han skapade dessutom ofta helt nya kompositioner på basen av äldre kompositioners material.
Sauli Zinovjev: Wiegenlied
Sauli Zinovjev (f. 1988) studerade vid konservatoriet i Lahtis, Sibelius-Akademin och musikhögskolan i Karlsruhe. Han har studerat komposition under ledning av Tapio Nevanlinna och Wolfgang Rihm. Zinovjev gjorde sitt genombrott år 2014 med orkesterverket Gryf som belönades med tredje pris i den internationella Uuno Klami-kompositionstävlingen. Den stora publiken lärde känna honom då Radions symfoniorkester år 2016 uruppförde beställningsverket Batteria. Zinovjev har skrivit även andra beställningsverk, bl.a. Un Grande Sospiro (2018) åt Tapiola Sinfonietta, Kymi Sinfonietta och Lausannes kammarorkester, och Die Welt - ein Tor för cello och orkester (2017) åt Paulo-stiftelsen. Den på beställning av RSO och Sveriges radios symfoniorkester skrivna pianokonserten (2019) uruppförs i Musikhuset i Helsingfors i januari år 2022. Till produktionen hör även bl.a. kammarmusik och vokalverk.
Orkesterverket Wiegenlied skrevs år 2020 på beställning av Oslos filharmoniker, Göteborgs symfoniker och Helsingfors stadsorkester. Verket är tillägnat dirigent Klaus Mäkelä som ledde uruppförandet på Oslos filharmonikers konsert den 20.8.2020. Ikväll framförs verket för första gången i Finland.
Wiegenlieds (Vaggsång) titel hänvisar till Brahms berömda vaggsång (op.49:4, 1868) som dyker upp som sådan i Zinovjevs komposition alldeles mot slutet. Zinovjev har karaktäriserat sitt verk som en musikalisk resa mot en melodisk och trösterik höjdpunkt. Före uruppförandet berättade han på Oslos filharmonikers hemsidor: ”Det skulle verkligen glädja mig om publiken efter att ha hört verket upplevde känslor av hopp och tröst.”
Gustav Mahler: Symfoni nr 1 D-dur “Titan”
Under sin livstid var Gustav Mahler (1860-1911) uppskattad som dirigent, men som tonsättare bemöttes han ofta med glåpord. I hans musik klingar grällt motsatta element: en högtidlig koral följs av en stampande marsch, banal cafémusik klipps av av att ett melodiskt adagio. Mahlers estetik fick gensvar först efter andra världskriget, och idag fortsätter den att intressera nya tonsättargenerationer, forskare och lyssnare.
Symfoni nr 1 D-dur uruppfördes i Budapest år 1889. Den hade från början titeln Der Titan, efter Jean Pauls roman med samma namn. Verket hade dessutom ursprungligen fem satser men Mahler tog senare bort den andra satsen Blumine.
Före uruppförandet hade Mahler anmärkt till en vän att verket innehöll ett och annat som säkert skulle göra lyssnarna förvirrade. Vid sidan om ekon av Beethoven och Schubert innehåller musiken drag som hänvisar till snarare 1900-talets modernism än senromantiken. Verket innehåller även folkliga melodier ur Mahlers sångcykel En vandrande gesälls sånger. Symfonin präglas av en ungdomlig optimism och en panteistisk naturkänsla.
Mahler beskrev den första satsen (Langsam, Schleppend) som naturens uppvaknande. I musiken hörs fågelsång och militärkårens fanfarer. Den andra satsen (Kräftig bewegt, doch nicht zu schnell) är ett raskt scherzo med drag av en folkdans. Trion är idyllisk.
Den tredje satsen (Feierlich und gemessen, ohne zu schleppen) är en sorgmarsch vars huvudtema är en mollversion av den kända melodin Broder Jakob. Satsen är inspirerad av Moritz von Schwinds karikatyr i vilken skogens djur bär jägarens lik till sin grav. Huvudtemat spelas vanligen av en solokontrabas, men enligt en muntlig tradition skulle den från början ha framförts av hela kontrabasgruppen. Den passionerade finalen (Stürmisch bewegt) kulminerar i en jublande D-dur.
