Kadonnut sinfonia

Julian Rachlin

Julian Rachlin (f. 1974) föddes i Litauen men flyttade 3 år gammal till Wien. Han var ett underbarn som blev en mirakelvuxen. Nio år gammal inledde han violinstudier vid Privatuniversität i Wien under ledning av Boris Kuschnir. Han tog också privatlektioner av Pinchas Zukerman. År 1988 vann Rachlin första pris i Eurovisionens tävling för unga musiker. Han blev genast ombedd, som yngsta person någonsin, att uppträda med Wiens filharmoniker under ledning av Riccardo Muti.

Idag, över 30 år senare, har Rachlin uppträtt som solist med i praktiken alla betydande orkestrar - även Helsingfors stadsorkester år 2010, då han uppträdde under ledning av John Storgårds. Numera arbetar Rachlin också som dirigent. Han har gästdirigerat bland annat Chicagos, Wiens och Birminghams symfoniorkestrar samt Israels och Moskvas filharmoniker. Han är för tillfället Åbo filharmonikers första gästdirigent och Newcastles Royal Northern Symphonys konstnärliga samarbetspartner. Ikväll debuterar han som HSO:s dirigent.

Rachlins instrument är en ”Ex-Liebig” Stradivarius från år 1704 som tillhör Dkfm. Angelika Prokopp Privatstiftung i Wien.

Sarah McElravy

Kanadensiska Sarah McElravy är en av de få stråkvirtuoser som uppträder som såväl violinist och altviolinist. Hon skolades under ledning av Paul Kantor och Stephen Rose och utexaminerades till magister från Clevelands musikinstitut. Hon kompletterade sina studier vid Yale där hon arbetade med stråkkvartettmusicerande med Tokyo String Quartet som mentor. McElray har varit med om att grunda Lindsay String Quartet. Hon har också grundat Chamber Music Society Mexico, en förening som i México City arrangerar kammarmusikkonserter av världsklass och erbjuder mexikanska ungdomar möjligheter att få uppträda.

Under denna konsertsäsong har McElravy spelat Mozarts Sinfonia Concertante tillsammans med sin man Julian Rachlin i Dortmund, Graz och Stockholm. Tidigare denna vår framförde de i bl.a. Åbo Max Bruchs dubbelkonsert. McElravys altviolin är en Lorenzo Storioni från år 1785 som tillhör

Dkfm. Angelika Prokopp Privatstiftung i Wien.

Maxim Berezovsky: Symfoni C-dur

Det mesta av Maxim Berezovskys liv och verk är dolt i dunkel. Hans födelseplats är lokaliserad till Kosackhetmanatet, till staden Glukov som numera hör till Ukraina. Berezovsky föddes någon gång mellan 1725 och 1745. Han studerade troligen vid Kievs musikhögskola trots att all dokumentation saknas. Han vistades en tid i Bologna samtidigt som Mozart och tog, precis som Mozart, lektioner av den respekterade Padre Martini. Efter att ha återvänt till Ryssland tjänstgjorde Berezovsky under Katarina den stora. Han avled år 1777. Antingen tog han sitt liv som en följd av ett vansinnesanfall, eller så avled han i en plötslig febersjukdom.

Berezovsky är känd som Ryska kejsardömets första hovtonsättare. Han torde också ha skrivit Rysslands historias första opera och första symfoni. Ukrainarna anser dock att Berezovsky är en ukrainsk tonsättare. Under sina år i Italien skrev han en symfoni i C-dur (ca 1770-1774). Verket antogs vara förstört ända tills det i början av 2000-talet hittades i Vatikanens arkiv. Verket är knappast avsett att vara ett självständigt musikstycke; troligen rör det sig om uvertyren till operan Il Demofonte eftersom alla tre satser på ett för en uvertyrsymfoni typiskt sätt spelas utan paus. Den mozartska första satsen allegro molto är i sonatform och vandrar målmedvetet mot ett spänningsladdat dominantackord som leder över till den andra satsen, ett dansant andante. Presto-finalen avslutar verket i upprymda tecken.

W. A. Mozart: Sinfonia Concertante Ess-dur KV 364

W. A. Mozart (1756–1791) tillbringade sitt liv med att resa runt i Europas storstäder. Varje resa förde med sig nya innovationer i stil, uttryck eller orkestrering. I London komponerade Mozart sina första stråksymfonier, i Italien lärde han sig hur man skriver opera, i Bayern bekantade han sig med stora orkestrars klang och i Prag med blåsinstrumentens möjligheter. Paris besökte Mozart tre gånger. Under den sista resan år 1778 lärde han känna Sinfonia concertante, en genre som var högsta mode i staden.

Både i Paris och under hemresan till Salzburg skrev Mozart flera verk för flera solister. Av hans två Sinfonia Concertante har den ena, skriven för fyra blåsare, senare försvunnit. Den andra Sinfonia Concertante är för violin, altviolin och orkester och skrevs troligen år 1779 efter att Mozart återvänt till Salzburg. För hemstadens lyssnare var genren helt okänd, och i de delar av manuskriptet som är bevarade saknas anteckningar om datum och framförande. Eftersom verket uppenbart inte slog an blev det Mozarts sista konsert för flera solister.

Det är troligt att Mozart skräddarsytt violinstämman åt sin far och altviolinstämman åt sig själv. Han gjorde nämligen sin stämma mera slående genom att skriva den i D-dur istället för Ess-dur. I gengäld har instrumentet stämts uppåt med ett halvt tonsteg. Trickets avsikt är att ge altviolinen en större klarhet i klang på ett sätt som skall motsvara violinens. I moderna framföranden spelas stämman dock oftast direkt i Ess-dur.

Sinfonia Concertante Ess-dur anses vara ett av sin genres mest briljanta verk. Mozart kombinerar de två solostämmorna med en symfonisk, i jämförelse med en konsert mera rik och vågad orkesterklang. Verket undviker all den ytlighet som präglar Mozarts fem violinkonserter och konserterna för två respektive tre pianon. Det är lika fyllt av drama som en tragisk opera i vilken huvudpersonerna för en allvarsam dialog. De tyngsta ögonblicken finner vi i den andra satsen: om solisterna är far och son, samtalar de om Mozarts mor Anna Maria som under Parisresan plötsligt och oväntat avlidit?

Pjotr Tjajkovskij: Symfoni nr 5 e-moll op. 64

I mitten av 1870-talet hade Pjotr Tjajkovskij (1840–1893) drivits in i en kris. Han hade gift sig med en elev, men tvingades snart medge att han var homosexuell. Kulissäktenskapet höll ihop endast på papper: Tjajkovskij reste runt i Europa och fokuserade på att komponera. Han kunde hänge sig åt sin konst på heltid tack vare mecenat Nadezjda von Meck som varje år frikostigt sände honom 6000 rubel.

Tjajkovskij behandlade krisen för första gången i sin fjärde symfoni. Den tio år senare skrivna femte symfonin (1888) utgör en slags fortsättning. Båda verken har som sitt centrala tema individens förhållningssätt till sitt öde, en kamp mot det oundvikliga och en acceptans av det som måste accepteras. Den femte symfonin har inte ett lika tydligt uttryckt program som sin föregångare, men i Tjajkovskijs skisser finns antydningar om en berättelse med en struktur och ett budskap: en man som kämpar mot sitt öde då förbjuden kärlek och livstörst frestar honom att ge sig hän.

Symfonin startar med en introduktion i vilken klarinetten presenterar verkets viktigaste tema, eller motto. Mottot återkommer och förändras under verkets gång och representerar ödet på samma sätt som ”den fixa idén” i Berlioz Symphonie Fantastique. Tjajkovskij har lånat sitt tema ur Mihail Glinkas opera Livet för tsaren där det sjungs till orden ”försjunk ej i förtvivlan”. Temat byter karaktär enligt den sats det klingar i: ibland är temat en luguber klagan, ibland en bekymmerslös dans eller en segerviss fanfar.

Också den andra satsens hornmelodi har en djupare mening. Det påstås att Tjajkovskij i partituret hade skrivit ut en text: ”Åh, så jag älskar… om du älskar mig… med saknad och lidelse…”. Den tredje satsen symboliserar livets lättsamhet och dess valser innehåller ekon av Tjajkovskijs baletter. Finalen växer till sin stora slutstegring genom att omforma ödestemat till en pampig marsch i dur. Huvudpersonen är så utmattad av sina kamper att han upphör att trotsa sitt öde: det är bara att acceptera livet sådant det är.