Dima Slobodeniuk dirigerar ett program som bjuder på fransk elegans, det förbiilande ögonblickets mysterium och en av hjärteblod fylld sovjetrysk solokonsert. Solist är orkesterns egen cellist Senja Rummukainen, finalist i Tjajkovskij-tävlingen.
Dima Slobodeniuk dirigerar ett program som bjuder på fransk elegans och en av hjärteblod fylld sovjetrysk solokonsert. Darius Milhauds miniatyrsymfoni blänker i Medelhavets ljus men innehåller även intryck av jazz, brasiliansk musik och 1920-talets parisiska cafékultur.
Appels, Prismes, Espaces lointains, Litanies, Soliloques… Titlarna på satserna i Henri Du-tilleux komposition leder oss till det förbiilande ögonblickets mysterium. Solist i Sjostakovitjs första cellokonsert är orkesterns egen cellist Senja Rummukainen, finalist i Tjajkovskij-tävlingen.
Darius Milhaud: Kammarsymfoni nr 5 op. 75
Darius Milhaud (1892–1974) är ett av de stora namnen i den franska modernismen. Han hörde till tonsättargruppen Les Six och tog med sitt radikala tonspråk avstånd till det slag av senromantik och impressionism som användes av framförallt Debussy. Milhaud var påverkad av jazz, afrikanska rytmer och sydamerikansk musik och använde ofta flera tonarter samtidigt. Han var den av Les Six-tonsättarna som var mest positivt inställd till experimentell musik.
I slutet av 1910-talet tillbringade Milhaud tre år i Rio de Janeiro där han arbetade som assistent till Paul Claudel, Frankrikes ambassadör i Brasilien. Perioden blev avgörande för Milhauds tonsättarbana och gav upphov till bl.a. baletterna L'Homme et son désir och Le bœuf sur le toit, danssviten Saudades do Brazil samt den första kammarsymfonin. Senare skrev Milhaud ytterligare fem kammarsymfonier. De skall inte sammanblandas med tonsättarens tolv stora orkestersymfonier. Milhauds verkförteckning innehåller över 400 opus.
Den femte kammarsymfonin op. 75 (1922) är skriven för blåsensemble. I likhet med tonsättarens övriga ”små symfonier” är verket rätt kompakt. Milhaud har komprimerat en normal symfonis tre satser med alla sina relevanta passager till en endast sex minuter lång helhet. I polyfonin kan man uppfatta ekon av den nyss inledda nyklassiska boomen, och i harmonierna och rytmerna hör man något av den jazz som soldater hade hämtat med sig till Europa från Förenta staterna. Även Stravinskys Våroffer ter sig som en uppenbar influens. Den femte kammarsymfonin var beställd av Italiens radio och är tillägnad sopran Marya Freund. Tonsättaren själv dirigerade uruppförandet på Théâtre des Champs-Élysées i Paris. I samma sal hade Våroffer tio år tidigare haft premiär.
Dmitrij Sjostakovitj: Cellokonsert nr 1 Ess-dur op. 107
Åtminstone två faktorer möjliggjorde att Dmitrij Sjostakovitj (1906–1975) skrev sin första cellokonsert. Den första faktorn är mästarcellisten Mstislav Rostropovitj. Han slog igenom i Moskvas musikkretsar på 1940-talet genom att framföra Sergej Prokofjevs cellokonsert, ett verk som hade ansetts helt omöjligt att spela. Prokofjev blev såpass entusiastisk att han åt Rostropovitj skrev ett nytt, ännu svårare verk. Sinfonia concertante (1952) blev stamrepertoarens möjligen mest utmanande cellokonsert. Prokofjevs verk är Sjostakovitjs första cellokonserts uppenbara förebild.
För det andra hade Josef Stalin avlett år 1953. Ledarna fokuserade på att slåss om makten och ägnade inte konstnärerna någon stor uppmärksamhet. För första gången på nästan 30 år kunde Sjostakovitj skriva en musik utan att vara tvingad att göra den ideologiskt korrekt. Prokofjev kunde inte öppet kritisera Stalin i Sinfonia Concertante. Sjostakovitj behövde inte tänka på den saken, han fick förverkliga sina vildaste drömmar helt fritt. Dessutom hade Rostropovitj inga som helst begränsningar vad gällde vare sig spelteknik eller emotionellt uttryck.
Den första cellokonserten i Ess-dur op. 107 (1959) anses vara ett av de svåraste verken i cellorepertoaren vid sidan om Sinfonia concertante. Verket är stort men orkestreringen är genomskinlig. Blecken lyser med sin frånvaro med undantag för ett valthorn som följer solisten likt en skugga man skymtar i ögonvrån.
”Konserten är fördelad i två stora satser”, skrev Sjostakovitj, ”den första satsen, och de tre följande satserna som framförs utan paus. Satserna formar en helhet med homogena teman och bilder.” Den tredje satsen är en nästan sex minuter lång solokadens. Den första satsen Allegretto signalerar omedelbart vem som är tonsättaren. Cellon presenterar två gånger ett lätt identifierbart motiv med fyra noter, och medan verket fortskrider får motivet formen D-Ess-C-H- Detta är Dmitrij Sjostakovitjs musikaliska monogram som dyker upp i även andra av hans kompositioner.
Henri Dutilleux: Mystère de l’instant
Henri Dutilleux (1916–2013) är en av 1900-talets viktigaste franska tonsättare. I den moderna musikens kanon hör han dock till den konservativa falangen eftersom han till skillnad från Messiaen, Boulez eller Grisey utgick från de skönhetsprinciper som hade uppstått vid sekelskiftet, Dutilleux favoriserade mjuka klangfärger, långsamt växlande harmonier och ett eteriskt uttryckt. Han lät sig påverkas av framförallt Claude Debussy och Igor Stravinsky. Han förstörde största delen av sina tidigare kompositioner efter att år 1948 ha funnit sitt eget tonspråk.
Mystère de l’instant (1989) för 24 stråkar, cimbalom och slaginstrument är ett verk som understryker ögonblickets skönhet. Verkets tio utan paus framförda satser tar inte fasta på långa linjer, tematisk homogenitet eller kontinuitet. Satserna är tvärtom helt oberoende av varandra. ”Idéerna utvecklas i takt med att de dyker upp”, berättade tonsättaren. ”De hänvisar inte till något som hörts tidigare eller till något som hörs senare.” Även instrumenten går ofta sina helt egna vägar. Även om de oftast samverkar och dessutom tillsammans bygger upp harmonierna är verket fyllt av små solistiska passager som de övriga instrumenten reagerar på.
Satserna har sinsemellan helt olika texturer. Exempelvis den fjärde satsen Espaces lointains (Fjärran rymder) är en kanon mellan ett extremt lågt och ett extremt högt register som avbryts av tremolon och en tam-tams dova dån. Den sjunde satsen Rumeurs (Rykten) består av accelererande glissandon. Den åttonde satsen Soliloque domineras av stråkarnas solokadenser. Den nionde satsen Metamorphoses (sur le nom SACHER) utgår från tonerna ess, a, c, h, e och d. Detta hänvisar till dirigenten Paul Sacher som ledde uruppförandet av Mystère de l’instant. Det ungerska folkinstrumentet cimbalom finns troligen med i ensemblen som en hyllning till en av Dutilleux idoler, Béla Bartók.
