Inkinen & Armstrong

Pietari Inkinen

Pietari Inkinen har sedan år 2017 arbetat som Tysklands radios filharmonikers chefdirigent. För en tid sedan förlängdes hans kontrakt fram till år 2025. Inkinen är chefdirigent för även Japans filharmoniska orkester. Han är Sydkoreas radios symfoniorkesters musikaliska ledare.

Inkinen startade sina dirigentstudier 14 år gammal på Jorma Panulas klass vid Sibelius-Akademin i Helsingfors. Han har gjort en framgångsrik internationell karriär och då han år 2017 intervjuades av Yle lyfte han fram fördelarna med att vara från Finland: ”Vi finländare är rakryggade och uppriktiga och säger saker som de är. Många orkestrar tycker om att man inte slösar tid på att tramsa.” Inkinen hade tidigt framgångar som även violinist. År 2000 var han den enda finländaren i den internationella Jean Sibelius-violintävlingens final.

Av de senaste höjdpunkterna i Inkinens karriär kan nämnas debuter med Concertgebouw-orkestern, Gürzenich-orkestern i Köln, NDR Elbphilharmonie -orkestern, SWR- symfoniorkestern och Budapests festivalorkester.

Operor av framförallt Richard Wagner har haft sin egen betydelse för Inkinens karriär. För sin insats som dirigent av Nibelungens ring-tetralogins uppsättning i Melbourne i Australien belönades han med såväl Helpmann-priset år 2014 som Green Room-priset år 2016. Han har dirigerat opera på även Finlands Nationalopera, La Monnaie i Bryssel, Staatsoper Berlin och Bayerische Staatsoper. Sommaren 2023 dirigerar Inkinen Wagners Ring i Bayreuth, ett uppdrag han beskriver som en definitiv höjdpunkt i sin karriär så här långt.

www.pietariinkinen.com

Kit Armstrong

Kit Armstrong, född i Los Angeles år 1992, är ”en bländande pianist som kombinerar musikalisk mognad med en ungdomlig risktagning.” (The New York Times) Han har uppträtt som solist med flera av världens ledande orkestrar. Konsertsalar som Musikverein i Wien, Concertgebouw i Amsterdam, Philharmonie i Berlin, Elbphilharmonie i Hamburg och NHK i Tokyo är honom välbekanta. Armstrong ger regelbundet solorecitaler och är aktiv som tonsättare och kammarmusiker. Han har arbetat som residensartist för bland annat Palais des Beaux Arts-kulturcentret i Bryssel och Mozartfestivalen i Würzburg. År 2023 är han Museumgesellschaft Frankfurts residensartist.

Armstrong satte sig in i den klassiska musikens värld då han fem år gammal blev intresserad av att komponera. Han var tidigt fascinerad av även matematik och naturvetenskap och var inte ens 10 år fyllda då han på allvar började studera fysik, biologi och kemi. Han utförde sin musikmagisterexamen vid Royal College of Music i London år 2008 och sin magisterexamen i matematik vid Université Pierre-et-Marie-Curie i Paris år 2012. 

Armstrong var 29 då han debuterade som artist på det legendariska skivbolaget Deutsche Grammophon. Hans kompositioner publiceras av Edition Peters.

År 2012 köpte Armstrong Sainte-Thérèse, en kyrka i Hirson i norra Frankrike. Under Armstrongs ledning har kyrkbyggnaden blivit ett internationellt betydande konsert- och kulturcentrum. I sina egna projekt i Sainte-Thérèse har Armstrong eftersträvat att presentera klassisk musik på nya sätt samt lyfta fram en negligerad eller mindre känd repertoar.

www.kitarmstrong.com

Unsuk Chin: Subito con Forza

Koreanska Unsuk Chin är en av de mest respekterade och belönade moderna tonsättarna. Hon har skapat sitt rykte med framförallt sina solokonserter av vilka den för cello (2009) räknas till ett  av 2000-talets viktigaste konserterande verk. Hon har tilldelats tre av tonkonstens måhända mest betydande pris: Grawemeyer-priset, (2004), Wihuri-stiftelsens Sibelius-pris (2017) och Leonié Sonning -priset (2021).

Chins lärare var György Ligeti, något som går att höra i hennes musik. Mycket händer på en och samma gång, mycket sker på mikroplanet, under ytan döljer sig processer som ger musiken dess gestalt. Den fem minuter långa konsertuvertyren Subito con Forza (2020) är ett karaktäristiskt exempel på Chins metod att skapa en kavalkad av plötsligt uppdykande scener som är organiskt relaterade till varandra.

Verket skrevs för att uppmärksamma Ludwig van Beethovens 250-årsjubileum och uruppfördes på Royal Concertgebouws konsert under ledning av Klaus Mäkelä. Titeln kan översättas som ”plötsligt kraftfullt”. Partituret innehåller såväl tydliga som dolda lån ur Beethovens musik,  framförallt ur Coriolanus-uvertyren. Chin har inspirerats av Beethovens samtalshäften med vilkas hjälp den döva tonsättaren kunde kommunicera med sina vänner: ”Det som har intresserat mig har varit den enorma kontrasten mellan hans vulkaniska utbrott och hans extrema känslighet”.

Ludwig van Beethoven: Pianokonsert nr 2 B-dur

Medan Ludwig van Beethoven (1770–1827) som ung ännu bodde i Bonn var han en lovande musiker, violinist, organist och framförallt pianist; tonsättarkarriären hade han knappt inlett. Staden blev snart för liten för Beethoven. Då han år 1792 fick en plats som elev till självaste Joseph Haydn flyttade han omedelbart till Wien.

För en virtuos var Europas musikcentrum naturligtvis ett perfekt ställe att vistas i. Men konkurrensen var hård, man måste vara bäst av alla för att inte försvinna i mängden. Mozart hade nyss dött och lämnat efter sig ett tomrum i stadens musikliv. Det fanns ett behov av en ”ny Mozart” som komponerade och framförde sin virtuosmusik. Beethoven fyllde tomrummet mer än väl genom att skriva pianomusik till sina egna uppträdanden. På det sättet kunde kunde han göra sig berömd genom annat än sin excentriska frisyr och sin svarta klädsel.

Då Beethoven kom till Wien hade han förmodligen med i bagaget pianokonserten i B-dur (1790). Verket var ett work-in-progress: första satsen torde ha komponerats i Bonn, den nuvarande andra satsen i Wien och finalen kort före uruppförandet. Första satsens solokadens skrev Beethoven troligen ner först år 1809. Verket publicerades år 1801 som tonsättarens andra pianokonsert trots att den kronologiskt var hans första.

Av Beethovens fem pianokonserter är de två första helt annorlunda än de senare. I de tidiga konserterna dominerar en luftig, wienklassicistisk lätthet och aristokratisk värdighet. I B-durkonserten kan detta drag noteras i framförallt den första satsen Allegro con brio som är konventionell i sin struktur och sina temarelationer. Men det briljanta solot med sina effektfulla hamrande eller brutet presenterade oktaver är typiskt för Beethoven, Mozart och Haydn har inget dylikt.

Den andra satsen tycks vara skriven för att tilltala wienarnas smak. Orkestern och solisten för en ljuv dialog i Mozarts anda. Finalen är ett rondo med knyckiga synkoperingar och show-element.

Jean Sibelius: Symfoni nr 5 Ess-dur opus 82

Jean Sibelius (1865-1957) eviga börda var en mycket stark självkritik, men även med hans mått mätt var den femte symfonins tillkomstprocess osedvanligt komplex. Han började planera verket år 1912, men projektet började få fick luft i seglen först två år senare. Skissboken fylldes av massvis med material som Sibelius brottades med. I april 1915 antecknade han i sin dagbok: ”På kvällen med symfonin. Denna viktiga syssla som fascinerar mig på ett hemlighetsfullt sätt. Det är som om Gud Fader hade kastat ner bitar av en mosaik från himmelens parkett och bett mig att utreda hurudant mönstret har varit”.

Den femte symfonins första version uruppfördes den 8.12.1915. Verket blev en stor framgång men Sibelius själv var inte nöjd. Han gjorde en ny version som uruppfördes ett år senare. Ännu dög inte verket. Den slutliga versionen uruppfördes 24.11.1919 på HSO:s konsert. Dirigent var, liksom de tidigare gångerna, tonsättaren själv.

Den femte symfonin är ett av Sibelius mest populära verk och man kunde därför frestas tro att musiken är ”enkel”. Ingenting kunde vara mera missvisande. För en musikforskare är symfonin ett drömobjekt att analysera, helheten är så strängt logiskt uppbyggd. Men som vi redan sett var detta resultatet av ett hårt, påfrestande arbete. Det var också först efter hand som Sibelius kom på att han kan låta symfonins fyrsatsiga versions två första satser bilda en enda sats. Tack vare detta inleds den första satsen med ett pastoralt Tempo molto moderato som plötsligt, utan övergång, omvandlas till ett energiskt Allegro moderato. Den långsamma satsen Andante mosso, quasi allegretto återvänder till pastoralstämningen från symfonins början. Finalen Allegro molto startar med stråkarnas brus. Snart följer i blecken det berömda, ädla ”svantemat”. Efter en mäktig slutstegring kulminerar verket i sex lakoniska orkesterexplosioner.