Susanna Mälkki
Susanna Mälkki har arbetat som Helsingfors stadsorkesters chefdirigent sedan år 2016. Med hjälp av temaår som kretsat kring Frankrike, Tyskland, Förenta staterna och Storbritannien, Italien, Fjärran Östern och Ryssland och det slaviska musikarvet har orkestern och publiken gjort musikaliska resor jorden runt. Säsongen 2022/23 avslutar Mälkki sin period som orkesterns chefdirigent. Säsongens tema är Finland och finländsk musik.
Mälkki är en av sin generations mest uppskattade dirigenter. Hon har varit Los Angeles filharmonikers första gästdirigent sedan år 2017 och samarbetar regelbundet med flera av världens ledande orkestrar, bland annat Berlins filharmoniker, Münchens filharmoniker, Bayerns radios symfoniorkester, Concertgebouw-orkestern i Amsterdam och Londons symfoniorkester samt New Yorks filharmoniker och de övriga amerikanska ”Big 5” -orkestrarna.
Mälkki arbetar regelbundet i de mest betydande internationella operahusen såsom La Scala i Milano, Metropolitan i New York, Staatsoper Wien och Paris opera. Säsongen 22/23 dirigerar hon Kaija Saariahos opera Innocence på Royal Opera House i London och Puccinis Il Trittico på Gran Teatre del Liceu i Barcelona.
På inbjudan av Pierre Boulez arbetade Mälkki 2006-2013 som konstnärlig ledare för Ensemble Intercontemporain i Paris. Hon har lett uruppföranden av flera av vår tids viktigaste tonsättare. Under Mälkkis sju år som chefdirigent har Helsingfors stadsorkester profilerat sig som en orkester med en rik, varierande repertoar som innefattat flera betydande uruppföranden och internationella sambeställningar. Under Mälkkis ledning har HSO uruppfört bland annat Kaija Saariahos Vista, Felipe Laras Double Concerto och Enno Poppes FETT. Beställningsserien Helsngfors-variationer startade på Mälkkis initiativ och fortsätter fram till åtminstone år 2025.
Mälkki inledde sin musikerbana som cellist. Hon vann första pris i Åbo cellotävling år 1994 och arbetade i tre års tid som alternerande solocellist i Göteborgs symfoniorkester. Hon har tilldelats bl.a. Pro Finlandia-medaljen och är Riddare av Franska Hederslegionen.
www.susannamalkki.com
Anssi Karttunen
Anssi Karttunen (f. 1960) är en av Finlands mest internationellt verksamma solister. Han har uppträtt som solist tillsammans med bland annat Philadelphia Orchestra, BBC:s symfoniorkester och Los Angeles symfoniker. I Finland har han arbetat bland annat som konstnärlig ledare för Helsingfors Biennale och kammarorkestern Avanti!. Karttunen är mest känd som en cellist som lyfter fram vår tids musik. Han har uruppfört över 200 verk i egenskap av solocellist, kammarmusiker och orkestersolist.
Karttunens och Saariahos vänskap och samarbete inleddes redan år 1982 i samband med att Karttunen hade flyttat till Paris. Från och med år 1988 har Saariaho skrivit i praktiken alla sina cellokompositioner med Karttunen i åtanke. Notes on Light har Karttunen framfört redan över 50 gånger, mer än en enda annan solokonsert.
”Jag kan inte tänka mig att jag skulle spela andra stycken lika ofta”, säger Karttunen, ”men så är detta också ett viktigt verk för mig. Jag ser mig själv som Saariahos budbärare. Det finns ännu orkestrar som inte har framfört hennes musik. Jag upplever att jag kan bidra till att göra den tillgänglig och förståelig för även dem.”
”Ju längre jag har levat med det här verket, dess tydligare framträder dess berättelse för mig. För mig handlar det om ett ljus, som är tonen F. Genast efter den första tonen glider man upp till just den tonen, och det är samma ton som avslutar hela verket. Tonen F stiger upp i höjderna. I ljusets hjärta finner man tystnad.”
Karttunen har inte endast varit med om att fundera ut kompositionens titel. Dess musik väcker också till liv minnen av solförmörkelsen år 1999. Karttunen såg den tillsammans med Saariaho, men de befann sig flera kilometrar från varandra.
”Kaija var i Normandiet och jag med min familj i Beauvais. Hon såg den fem minuter före mig, men vi var hela tiden i telefonkontakt och hon beskrev mycket detaljerat vad som händer. Satsen Eclipse skildrar detta ögonblick. Varje gång jag spelar verket får jag kalla kårar i passagen i vilken musiken glider ner i mörker.”
Karttunen har uppträtt som Helsingfors stadsorkesters solist senast hösten 2015. Då fanns musik av Béla Bartók och Uuno Klami på programmet.
Matthew Whittall: Hiljaisuus puhuu
Matthew Whittall (f. 1975) studerade i först Kanada och Förenta staterna, sedan vid Sibelius-Akademin i Helsingfors. Han är bosatt i Finland sedan år 2001. Han har skrivit beställningsverk åt bland annat Helsingfors kammarkör och Tapiola Sinfonietta, Crusell-festivalen, kammarkören Audite, Winnipegs symfoniker och KAAÅS-trion. År 2013 tilldelades han Teosto-priset för sitt verk Dulcissima, clara, sonans.
I kvällens konsert uruppförs orkesterverket Hiljaisuus puhuu (Tystnad talar) som hör till HSO:s beställningsserie Helsingforsvariationer. Whittall berättar om sitt verk:
“’Här i Ainola talar tystnaden.’ (Jean Sibelius, 1948).
Då man bad mig att skriva ett verk med ett finländsk tema bestämde jag mig för att utgå från något som skulle vara både personligt och kollektivt i karaktär, nämligen körmusik. Jag har framfört de flesta av Jean Sibelius körstycken och en av mina favoriter är Nyt seimelle pienoisen lapsen, en modest julsång med subtilt asymmetriska rytmer och en dorisk modalitet.
Musiken är samplad, remixad, loopad och uttänjd för att skapa ett musiklandskap som påminner om ambient. Genom hela stycket är tystnad närvarande i form av ett lågmält och orörligt klangfält i stråkarna. Ovanför klangfältet skisseras och analyseras idéer som sedan tillåts sjunka tillbaka ner i diset.
Medan verket formades grubblade jag på olika slag av tystnad: ensamhetens tystnad; tystnad i isolering om vintern; tystnad på grund av kreativ torka; konstarternas och sångrösternas vredgade, påtvingade tystnad; tystnad på grund av sorg och förlust; den tröstande tystnad som finns i gemenskap. Alla dessa olika slag av tystnad sugs in i det ljus - en pånyttfödelse - som bryter fram i styckets slut.
Hiljaisuus puhuu är komponerad på beställning av Helsingfors stadsorkester och är tillägnad dirigent Susanna Mälkki.”
Kaija Saariaho: Notes on Light & Verblendungen
"Kaija Saariaho är en av vår tids monumentala tonsättare. Man kan säga så mycket fint om hennes musik, framförallt om hennes musik för stor besättning… Jag känner också på mig att hennes musiks starka närvaro genom åren har utgjort en viktig rollmodell för unga generationer, inte minst för unga kvinnor som av Saariahos musik har inspirerats och sporrats att själva arbeta med musik. Det är ingen tvivel om att hennes mångsidiga inflytande kommer att forma musiken även i framtiden.” Så här sade isländska Anna Thorvaldsdottir i BBC Music Magazines enkät år 2019. 174 ledande tonsättare jorden runt berättade vem de anser vara den genom tiderna största tonsättaren. Första plats fick J.S. Bach. Av levande tonsättare stod högst på listan – som nummer 17 – Kaija Saariaho (f. 1952).
Saariaho studerade vid Sibelius-Akademin under ledning av Paavo Heininen. År 1981 flyttade hon till Freiburg och studerade för Brian Ferneyhough och Klaus Huber. Härefter slog hon sig ner i Paris och studerade datorbruk i musik samt elektronmusik. Hennes stora internationella genombrott skedde i augusti 2000 då operan L’Amour de loin hade premiär på Salzburgs festspel.
Saariaho har skrivit beställningsverk åt flera betydande orkestrar, ensembler och musiker. 1997-98 var hon gästprofessor vid Sibelius-Akademin. Hon har tilldelats bland annat Grawemeyer-priset 2003, Pro Finlandia-medaljen 2005, Sibelius-priset 2009, Léonie Sonnings musikpris 2011 och Polar Music Prize 2013. 2021 tilldelades hon Venedigs biennals Gyllene lejonet-priset för livsverk.
I den omfattande produktionen finner man operor, orkester- och ensemblemusik, solo- och vokalverk. Saariaho utnyttjar ofta teknologi i form av elektroniskt skapade eller bearbetade ljud. Klangfärger och texturer har en framträdande roll. Saariahos musik karaktäriseras ofta som poetisk och raffinerad. Den innehåller dock även dramatik och skarpa konturer. I exempelvis orkesterstycket Vista (2019), uruppfört av Helsingfors stadsorkester och Susanna Mälkki våren 2021, finner man såväl skör tystnad som brutala eruptioner.
Cellokonserten Notes on Light (2006) skrevs på beställning av Bostons symfoniker och uruppfördes i Boston 22.2.2007. Orkestern dirigerades av Jukka-Pekka Saraste. Solist var Anssi Karttunen som Saariaho flera gånger har samarbetat med, han har uruppfört bland annat hennes kompositioner Amers (1992) och Sept Papillons (2000). Cellokonserten existerar i versioner för såväl stor som liten orkester. Verket har fem satser. Soloinstrumentet kan sägas utgöra musikens ljuskälla. Orkestern fungerar som en spegel eller yta som suger ljuset in i sig och sedan antingen splittrar det eller reflekterar det. Solisten är mycket understruket i verkets fokus. Enligt Saariaho får cellon kämpa för sina rättigheter, men ibland tar den kommandot och föreslår samarbete.
Verblendungen (1984) skrevs på beställning av Finlands Rundradio och representerar Saariahos tidiga produktion. Verket är skrivet för tonband och en liten orkester. Tonbandet är förverkligat i Frankrikes radios studio och YLE:s studio och tar sats i två ljud producerade av en violin, ett sforzato och ett pizzicato. Efter en urexplosion förändras stegvis tonbandets klang. Det börjar allt mera låta som en orkester, samtidigt som orkesterns klang stegvis börjar påminna om elektronisk musik. Till sist kan örat inte längre urskilja vad som är vad. Verkets titel hänvisar till Nobel-författaren Elias Canettis roman Die Blendung (1935, översatt med titeln Förbländningen). Saariaho har berättat att hennes komposition utgår från vissa nyckelord. Dessa är bland annat förblindning, olika typer av ytor, texturer, djup, död, motljus, fragmentering av färg. Verblendungen uruppfördes i Helsingfors den 10.4.1984. Radions symfoniorkester leddes av Esa-Pekka Salonen.
Jean Sibelius: Symfoni nr 4 a-moll op. 63
År 1908 började Jean Sibelius (1865–1957) ha problem med hälsan. Våta restaurangkvällar och tjocka cigarrer hämnade sig, och i början av året tillbringade han ett par veckor på Diakonissanstalten. På hösten reste han till Berlin för att få avlägsnat en tumör i halsen. Under de kommande åren vare sig drack eller rökte Sibelius. Men något i hans värld hade för en stund rubbats. Han skrev några verk som är lakoniska, pessimistiska i grundton och tonalt fem före att gå sönder.
Av dessa verk är det mest betydande den fjärde symfonin som uruppfördes på Sibelius kompositionskonsert i Helsingfors den 3.4.1911. Helsingfors filharmoniska sällskaps orkester (nuv. HSO) dirigerades av tonsättaren själv. Publiken gillade bland annat verket Canzonetta och tondikten Nattlig ritt och soluppgång. Symfonin, som uruppfördes efter pausen, var en svårare nöt att knäcka. Detta var någon slags modern musik för få och utvalda. Formen var underlig, det var svårt att skönja melodier. Och slutet gick i moll! Aino Sibelius erinrade sig senare: ”Undflyende blickar, huvudskakningar, förvirrade eller dolt ironiska leenden. Det var inte många gratulanter som kom till artistrummet.”
Symfonin har förknippats med såväl tonsättarens existentiella kris som med en resa till Koli hösten 1908 och skisser för orkestersången Korpen. Sibelius själv sade att det rör sig om en ”psykologisk symfoni”. Verket kan förknippas med en trend i den västerländska konstmusiken i 1900-talets början, nämligen behovet att blicka inåt och i psykoanalysens anda undersöka ting som är förträngda och negativa. För tonsättare som Schönberg utgjorde detta en nyckel som öppnade dörren till ett allt mera radikalt musikaliskt uttryck. Sibelius däremot gick inte vidare på den fjärde symfonins expressionistiska linje.
Man brukar kanske litet för ofta betona att a-mollsymfonin är ett verk som är svårt att närma sig. Det är alltså skäl att understryka att det rikligt belönar den som närmar sig dess musik med ett öppet sinne. Då avslöjar sig symfonin innehålla även stor skönhet och ögonblick präglade av rentav lycka.
