En solistfavorit med en konsertfavorit! Mackenzie Melemed vann första pris i Maj Lind-pianotävlingen år 2017 och charmade publiken med sin fokuserade närvaro. Den amerikanske pianisten blev en stor Finlandsvän. Han är numera bosatt i Finland och köper en av Oiva Toikkas glasfåglar varje gång han uppträder som solist med en finländsk orkester.
Melemeds fågelsamling får ett nytt tillskott i och med Sergej Rachmaninovs andra pianokonsert. Rachmaninov tillägnade sitt mest älskade verk sin hypnotisör, som hjälpt honom att bli kvitt den skrivkramp som hindrade honom från att få konserten färdig.
“Så fort Mei-Ann Chen steg ut på estraden började hela orkestern le. Då hon står på dirigentpodiet utstrålar hon aktiveringsenergi!” (Camilla Dahl, Mittmedia). Den taiwanesisk-amerikanske dirigenten Mei-Ann Chen debuterar med HSO.
Mei-Ann Chen
Den taiwanesisk-amerikanska Mei-Ann Chen är en av de mest intressanta nya dirigenterna. Hon arbetar sedan år 2011 som musikalisk ledare för Chicago Sinfonietta, en orkester känd för sin äventyrliga programplanering och sitt arbete för diversitet. Ifjol utnämndes hon till Grosses Orchester Grazs chefdirigent. Chen har gästdirigerat över hundra orkestrar. Under pågående konsertsäsong har hon samarbetat med bland annat BBC Symphony, Oslo filharmoniker, Baskiska nationalorkestern och Residentie Orkest i Haag. I kalendern finns bokat uppträdanden med bland annat New Yorks filharmoniker och San Fransiscos symfoniker.
Chen är född i Kaohsiung i Taiwan. Redan som liten spelade hon violin och piano. På egen hand lärde hon sig spela också trumpet. Chen, den enda musikern i sin familj, bestämde sig 10 år gammal att bli dirigent. Hon bekantade sig med partitur under ledning av dirigent Henry Mazer. Då dirigent Benjamin Zander år 1989 gästade Taiwan fick Chen chansen att uppträda för honom. Hennes tolkning av Wieniawskis violinkonsert ledde till att Zander ordnade åt henne ett stipendium till Förenta staterna. Som dirigent debuterade Chen i samband med Bostons ungdomsorkesters turné i Spanien, på programmet fanns Mahlers femte symfoni.
Chen gjorde sitt genombrott år 2005 då hon vann första pris i den respekterade Malko-dirigenttävlingen i Köpenhamn. Hon är den första kvinnliga dirigent som har prisbelönats i tävlingen. Chen var den första elev i Nya Englands konservatoriums historia som gjorde en dubbelexamen (violin och orkesterdirigering). Senare disputerade hon till doktor i musik vid universitetet i Michigan. Ikväll debuterar hon med Helsingfors stadsorkester.
Mackenzie Melemed
I Finland har Mackenzie Melemed (f. 1995) varit en av de mest populära pianisterna ända sedan han år 2017 vann första pris i den internationella Maj Lind-tävlingen i Helsingfors. Han har på kort tid uppträtt med bland annat Jyväskylä Sinfonia, Vasas och Kuopios stadsorkestrar samt Åbo filharmoniker. Han har dessutom uppträtt på flera festivaler. Med HSO debuterade Melemed år 2018 med Samuel Barbers pianokonsert.
Melemed är sedan barnsben van vid att vara framför en publik. Redan under skolåldern konserterade han varje vecka på äldreboenden, och sju år gammal uppträdde han i NBC:s Rosie O’Donnell Show. Han uppträdde i även andra TV-sammanhang, bland annat i Discovery Channels dokumentär om Mozart. På inbjudan av George W. Bush konserterade han fem år i rad i Vita huset. Melemed studerade vid Juilliard i New York under ledning av Robert McDonald och Emanuel Ax.
Rachmaninov är en tonsättare som står Melemed mycket nära. Han har ofta framfört exempelvis sviten Moments Musicaux op. 16 samt de mest kända preludierna och etyderna. Under veckan före kvällens konsert har han öppnat Uleåborgs festspel med ett recital som har samma program som det som fanns på Rachmaninovs sista recital i Carnegie Hall år 1942. Den andra pianokonserten bekantade sig Melemed med redan då han var 14 och planerade sin repertoar till pianotävlingar. Han har framfört verket tidigare, år 2012, till ackompanjemang av ett annat piano.
”Jag blev kär i musiken första gången jag hörde den”, berättar Melemed. ”Man får höra så många olika tolkningar av konserten av såväl forna som nutida pianistlegender - även Rachmaninov. Jag är förvånad över hur mycket min egen uppfattning om den har förändrats under årens gång. Det är härligt, det innebär att varje framförande blir unikt. Torsdagens framförande blir garanterat annorlunda än onsdagens.”
Melemed är en av Steinways pianister, en s.k. Steinway Artist.
Bohuslav Martinů: Toccata e due canzoni
Efter första världskriget började romantiken och nationalromantiken försvinna ur sikte även i det geografiska område som motsvarar dagens Tjeckien. De tidigare generationernas stora namn
Antonín Dvořák, Josef Suk och Leoš Janáček hade använt sig av en musikalisk grammatik som utgick från hemlandets sånger. Bohuslav Martinů (1890–1959) däremot bytte ut böhmiska melodier till internationella intryck. Då han på 1920-talet studerade i Paris blev han bekant med jazz och nyklassicism. Han använde härefter alltid denna stilkombination. Han använde också frekvent barockens concerto grosso-grepp: orkesterns instrumentgrupper uppträder i såväl solistiska som ackompanjerande roller.
Efter att år 1941 ha flytt till Förenta staterna lämnade Martinů för en stund Concerto grosso-verken åt sidan. I gengäld skrev han fem symfonier. Men sedan återvände han till sin favoritgenre med ett verk som har nästan symfoniska dimensioner. Tydligen skulle Toccata e due Canzoni (1944) från början bli ett kort och lättsamt verk, men under kompositionsarbetet tog musiken en annan riktning. Samtidigt skedde en olycka: Martinů föll från sin balkong. Han fick en skallskada och en försämrad hörsel.
Toccatan är ett rytmiskt tickande perpetuum mobile som präglas av dramatik och rentav kaos. Durpassager dyker upp och försvinner. De två fritt formade Canzona-satserna går från en stämning till en annan och är kryddade med polyfoni. Pianot öppnar den första canzona-satsen. Till skillnad från toccatan är musiken nu luftigt svävande. Den sista satsen fullbordades efter olyckan. Normalt skrev Martinů sina verk fort, men nu måste han avbryta komponerandet för att lära sig gå. Satsens smärtfyllda stridsanda återspeglar väl något av detta. De allvarsamma tongångarna ger vika först alldeles mot slutet.
Sergeji Rachmaninov: Pianokonsert nr 2 c-moll op. 18
Sergej Rachmaninov (1873–1943) var den slaviska melankolin personifierad. Det gällde för såväl hans musik som hans fysiska uppenbarelse. Han spelade piano med ett stelt ansikte och de gravallvarliga ögonen strikt riktade mot tangentbordet. Igor Stravinsky talade elakt om ”en två meter hög dysterkvist”. Alla Rachmaninovs stora verk är i moll, och hans favorittema var den medeltida Dies Irae, vredens dag. Man har sagt att han är den mest ryska av alla ryska tonsättare. Och sannerligen, efter att han år 1917 flyttat till Förenta staterna förmådde han komponera endast ett par verk eftersom hans hemlängtan var för stor. Den andra pianokonserten (1901) avslutade en allvarlig depressionsperiod.
År 1894 var Rachmaninov redan en rätt känd musiker och virtuos tack vare det storartade ciss-moll-preludiet och andra pianostycken. Han bestämde sig för att skriva sin första symfoni. Ett par år tidigare hade han visat sin talang för stora former med sin första pianokonsert. Oavsett långa arbetsdagar stampade symfonin dock på stället och att den alls blev färdig utgjorde en arbetsseger. Aleksandr Glazunov dirigerade uruppförandet uppenbart berusad och konserten blev ett fiasko. I nästan tre års tid låg Rachmaninov i sin säng och söp. Han fick fötterna på jorden först efter en intensiv hypnosbehandling. C-moll-pianokonserten var det första verk han skrev efter sitt tillfrisknande. Konserten är tillägnad hans terapeut Nikolaj Dahl.
Tonsättarens extatiska kreativa tillstånd tar sig uttryck i flödade melodier, en strukturell homogenitet och en smidig växling mellan solo och ackompanjemang. Det 35 minuter långa verkets majestätiska karaktär antyds genast i den första satsens början med hjälp av en serie mystiska ackord. Den drömskt sjungande andra satsen utgör en kontrast till verkets dominerande uttryck. Verket innehåller flera kända melodier som också har funnit sin plats i pophistorien. Frank Sinatra omformade den första satsen till I Think of You och finalens sidotema till balladen Full Moon and Empty Arms. På basen av den andra satsen skrev Eric Carmen sin power ballad All by myself. Dess mest kända coverversion är av Céline Dion.
Antonín Dvořák: Symfoni nr 7
Med varje ny symfoni försökte Antonín Dvořák (1841–1904) hitta en ny infallsvinkel på genren, på samma sätt som låt säga Ludwig van Beethoven gjort före honom och Jean Sibelius gjorde efter honom. För att förnya sig lyssnade han in signaler från omgivningen. De mest konkreta exemplen på detta är naturlandskapen i den åttonde symfonin och de traditionella amerikanska melodiernas anda i den nionde symfonin.
Då Londons filharmoniska sällskap beställde den sjunde symfonin (1885) var Dvořák mest känd för sina Slaviska danser. Beställningen innebar en chans att bli en internationellt känd symfoniker. Stämningen var dock allt annat än löftesrik. På kort tid hade Dvořák förlorat både sin mor och sin äldsta dotter, och den tjeckiska musikens fader Bedřich Smetana låg för döden på ett sinnessjukhus. ”Den måste skaka om världen och om Gud vill så kommer den också att göra det”, förklarade han då han inledde kompositionsarbetet.
Det är tydligt att beställningen sporrade Dvořák att inspireras av mer än enbart den böhmiska jorden. I den första satsen hör man Johannes Brahms tunga fotsteg; Brahms var en förebild och dessutom populär även i London. Den andra satsen är en vemodig orkestersång. I partituret skrev Dvořák som undertitel ”från sorgliga år”. Skillnaden till den sjätte symfonins rustika och insmickrande uttryck är märkbar senast i den tredje satsen, en passionerad furiant som för tankarna till den forna, folkliga Dvořák. Finalen avslutas med ett storslaget durackord. Hur segervisst det är får dock lyssnaren avgöra.
Uruppförandet i St.James Hall i London under tonsättarens egen ledning blev en succé. För senare generationer är detta dock den minst kända av Dvořáks populära symfonier. Verket bjuder inte så mycket på dansanta slaviska tongångar som på dramatik, dystra d-moll-klanger och känslostormar, och kanske detta är för avlägset den underhållande musik lyssnare brukar förknippa med tonsättaren. Men exempelvis den respekterade forskaren Sir Donald Tovey ansåg att d-mollsymfonin är ett lika starkt verk som Beethovens och Brahms symfonier. Dvořáks biograf John Clapham menar att verket utan tvivel är ett av tonsättarens allra bästa.
