Dubbelkonsert

Osmo Vänskä

Med finländska mått mätt tog det tid för Osmo Vänskä (f. 1953) att bli en av de internationellt mest uppskattade dirigenterna. Hans stjärna steg i gengäld desto snabbare. Han inledde sin karriär som orkestermusiker i Finland: han var klarinettist i först Åbo filharmoniker, och sedan i Helsingfors stadsorkester, där han var vice stämledare.

År 1982 vann Vänskä första pris i Besançons tävling för unga dirigenter och började gästdirigera finländska orkestrar. Förhållandet med framförallt Lahtis stadsorkester blev så gott att Vänskä år 1988 blev dess chefdirigent för över 20 år. Under hans ledning blev orkestern den finländska orkesterkulturens ansikte utomlands. ”Småstadsmiraklet” tilldelades otaliga skivpris och gästades av flera toppsolister.

1993-1996 var Vänskä chefdirigent för Islands symfoniorkester. 1996 utnämndes han till BBC Scottish Symphony Orchestras chefdirigent. 2003-2022 var han musikalisk ledare för Minnesotas orkester. År 2020 inledde Vänskä sitt arbete som chefdirigent för Souls filharmoniker.

Kvällens program är typiskt för Vänskä. ”Den ryska musiken står mig närmast, jag dirigerar gärna framförallt Prokofjev och Sjostakovitj”, berättar han. ”Kabalevskijs Gycklarna blev jag intresserad av då jag hörde dess galopp. Också musikerna brukar vanligen le då stycket spelas. Prokofjevs sjua har jag redan länge velat göra på nytt, det är tid sedan.”

Kalevi Ahos tonspråk lärde Vänskä känna då Aho år 1992 blev Sinfonia Lahtis hustonsättare. ”Kalevi kräver mycket av musikerna”, berättar Vänskä, ”men att musiken är svår är aldrig  huvudsaken. Man är beredd att arbeta flitigt med verken därför att deras musik är så otroligt bra.”

Niamh McKenna

Tysk-irländska Niamh McKenna utförde Amsterdam Concertgebouws akademiprogram och flyttade sedan till Finland. År 2014 blev hon stämledare för Åbo filharmonikers flöjtsektion. McKenna har uppträtt på flera finländska festivaler. Som solist har hon gästat bland annat Mellersta Österbottens kammarorkester, Villmanstrands stadsorkester, Uleåborgs symfoniorkester, Jyväskylä symfoniorkester och Åbo filharmoniker. År 2017 vann hon första pris i den internationella Crusell-tävlingen i Nystad. År 2019 vann hon tredje pris i Pragvår-tävlingen.

Finland och finländsk musik var välbekant för McKenna redan före hon flyttade hit. Som barn var hon intresserad av olika kulturer och läste om till exempel Lappland. Norden hade hon ännu aldrig besökt.

”Första gången jag spelade i Tysklands ungdomsorkester bestod programmet av Sibelius andra symfoni och Rautavaaras Cantus Arcticus”, berättar McKenna. ”Då hade jag ännu ingen aning om att jag skall flytta till Finland.” Numera är hon stämledare för Helsingfors stadsorkesters flöjtsektion. ”Det är en stor glädje att få uppträda som solist med sin egen orkester”, säger hon.

Mckenna har tidigare spelat musik av Kalevi Aho, men det är först ikväll hon för första gången är solist i en av hans konserter. Ahos flöjtkonsert lärde hon känna redan under sin studietid. I den nya dubbelkonserten finns enligt henne hänvisningar till det förflutna.

”Flöjt och harpa är uråldriga instrument och viktiga i många kulturer, de har spelats jorden runt -  åtminstone i antikens Grekland och i irländsk folkmusik. Kombinationen är vanlig i kammarmusik men mera ovanlig i solokonserter. Det är fint att Aho har gjort en konsert för flöjt och harpa. I musiken hörs något av instrumentens arkaiska karaktär, och de är i dialog med såväl varandra som med orkestern. En fascinerande lösning är att soloflöjtens parti täcker även en altflöjt.”

Emmanuel Ceysson

Fransmannen Emmanuel Ceysson (f. 1984) är en av detta århundrades mest hyllade harpister. Han har gett recitaler i bland annat Carnegie Hall i New York, Konzerthaus Wien, Wigmore Hall i London och Salle Gaveau i Paris. Som orkestersolist har Ceysson uppträtt tillsammans med bland annat Bayers radions symfoniorkester, RAI-orkestern i Torino och Oslos filharmoniker. I Finland har han gästat Tapiola Sinfonietta och Åbo filharmoniker.

Sedan år 2019 har Ceysson arbetat som gästande professor vid Sibelius-Akademin i Helsingfors. I sin undervisning tar han upp bland annat hur man skall vinna tävlingar och provspelningar, något som han själv har erfarenhet av. År 2004 vann Ceysson första pris i Förenta staternas internationella harptävling, år 2006 första pris (och sex specialpris) i Young Concert Artists-tävlingen i New York, och år 2009 första pris i den respekterade ARD-tävlingen i München. Endast 22 år gammal började Ceysson spela i Paris nationaloperas orkester. År 2015 valdes han till stämledare i Metropolitan-operans orkester. Från och med hösten 2020 är han Los Angeles filharmonikers soloharpist.

Ikväll debuterar Ceysson som Helsingfors stadsorkesters solist med ett verk som har en egen betydelse för honom. Ceysson började spela harpa sju år gammal. Han hade hört Mozarts konsert för flöjt och harpa och krävt att föräldrarna skaffar åt honom en harpa. Pojken visste inte hur instrumentet såg ut men tyckte om hur det lät. Efter att ha övat i under ett års tid uppträdde Ceysson i TV i ett talangprogram. Han har gett ut 13 album. Framförallt inspelningen av Mozarts dubbelkonsert, gjord för Aparté år 2016 i samarbete med flöjtist Philippe Berndold, har blivit kritikerrosad.

Dmitrij Kabalevskij: Komedianterna

Medan den så kallade realsocialistiska stilen ännu dominerade sovjetkonsten ansåg man i väst att den ryska musik som inte eftersträvade att vara avantgardistisk automatiskt var reaktionär. Tankegången utgår felaktigt ifrån att endast ”den allra nyaste” stilen är värdefull. Men man kan skapa en uttrycksfull och kommunikativ konst på flera olika sätt och med hjälp av flera olika stilar, och det samtidigt i tiden. Sibelius skrev ju sin sjunde symfoni samtidigt som Edgard Varése organiserade larm till musik.

En av de tonsättare som drabbades värst av detta tänkande var Dmitrij Borisovitj Kabalevskij (1904–87). Hans musik går ofta rakt på sak och är lättfattlig för publiken, så det är inte underligt att Kabalevskij är en raritet i konsertprogrammen även i Finland. Däremot är han populär på musikinstitut: i hans produktion finns mängder av enkla, för pedagogiskt bruk lämpliga verk. I och för sig var Kabalevskij aldrig helt åsidosatt. I väst lyftes hans musik redan från början fram av sådana avgudade artister som Horowitz, Toscanini eller Ashkenazy. Men han har dock fullt begripligt förblivit i skuggan av sina mera reformvänliga landsmän.

Det ca femton minuter långa verket Komedianterna opus 26 är ett av Kabalevskijs mest spelade. Denna muntert bubblande orkestersvit skrevs år 1940 på basen av den musik tonsättaren något tidigare hade skrivit till Mark Daniels barnpjäs Uppfinnaren och gycklarna. Uppfinnaren är Johannes Gutenberg, tryckkonstens fader, och gycklarna hör till ett teatersällskap. Sviten består av tio korta danser som med ett par undantag går i ett snabbt tempo.

I sina memoarer berättar Sergej Prokofjev att det i mitten av 1930-talet fanns en stor efterfrågan i Sovjetunionen för musik som var riktad barn. Prokofjev reagerade på detta med Peter och vargen, Kabalevskij med Komedianterna. Det finns en klar släktskap mellan de två verkens musik. I svitens Marsch finns ett direkt citat ur Peter och vargen, och den andra satsens kvicka galopp hänvisar alldeles öppet till Dmitrij Sjostakovitj.

Kalevi Aho: Konsert för flöjt och harpa

Korona-tidens begränsningar har drabbat musiker och tonsättare med hård hand. Även Kalevi Aho har gått miste om dussintalet framföranden av sina verk, för att inte tala om flertalet uruppföranden. Det har funnits gott om inställda framföranden även därför att Aho (f. 1949) torde vara den mest flitiga och därmed också mest produktiva tonsättare jag känner. Medan pandemin pågått har han skrivit flera nya verk.

Konserten för flöjt och harpa är ett av de verk vars uruppförande har skjutits framåt. Det skrevs på beställning av Flanderns symfoniorkester för flöjtist Marina Piccinini och harpist Anneleen Lenaerts. Uruppförandet skulle ske i Gent i Belgien men pandemin kom i vägen. Helsingfors stadsorkester räddade projektet genom att bli verkets andra beställare. Soloflöjtist Niamh McKenna brann nämligen av lust att få spela denna konsert.

Och att det rör sig om en konsert är ingen slump. Aho har blivit detta årtusendes troligen ledande tonsättare av solokonserter: då jag skriver detta innehåller hans verkförteckning redan 37 av dem! Före år 2000 hade Aho skrivit endast tre konserter. Han var mest känd för sina många symfonier, av vilka flera skapades i nära samarbete med Sinfonia Lahti.

Att skriva konserter har inte varit ett självändamål. Det rör sig om en kumulativ process: Ahos tonspråk har tilltalat allt flera musiker som sedan velat beställa en konsert de kan framföra. Aho har inte heller undvikit att skriva för mera sällsynta soloinstrument. Hans konserter är inte snabbt formulerade ”hälsningar” till solisterna - verken är utan undantag stora och ambitiösa. De framförs mycket ofta.

Den en dryg halv timme långa konserten för flöjt och harpa fullbordades sommaren 2020. De fyra satserna hänvisar till en symfonisk tradition (en traditionell solokonsert har tre satser: en snabb, en långsam och en snabb) och verket har också en tämligen symfonisk karaktär. Soloinstrumenten får dock dominera, en förklaring till att orkestertexturen ofta är rätt tunn. Men även orkestern får mycket att säga, framförallt i de två mellansatserna. I övrigt präglas verket av en för Aho karaktäristisk instrumental vitalitet i vilken livliga och lyriska tongångar växlar.

Sergej Prokofjev: Symfoni nr 7

År 1948 attackerade Sovjetunionens kommunistpartis partimöte överraskande tonsättare som ansågs vara ”formalister”. Attacken i sig var ingen överraskning eftersom hela landet var en orwellsk mardröm. Det annorlunda var den häftighet med vilken Stalin ville rensa bort ”västerländskt snusk” ur konsten. De namngivna formalisterna var Dmitrij Sjostakovitj, Sergej Prokofjev och Aram Chatjaturjan. Den socialistiska realismen blev nu den enda tillåtna stilen för en tonsättare. Att få en folkfiendes stämpel hade endast en följd. Trions liv hängde på en tråd.

För Sergej Prokofjev innebar situationen en katastrof. Det var inte nog, att han för en tid sedan hade fallit och skadat huvudet så illa att han i praktiken aldrig repade sig. Nu måste han också skriva om sina mästerverk för att förhindra dem från att bli bannlysta. Detta bör ha varit ett elände för en tonsättare som har beskrivits som både fyrkantig och konfliktsökande.

Den sjunde symfonin op. 131 måste förstås mot denna bakgrund. I jämförelse den tidiga, provokativa och kontroversiella Prokofjev är den självfallet en udda fågel. Verket skrevs till stora delar på ett sjukhus år 1952 och blev Prokofjevs sista.

Den första satsen Moderato sätter upp riktlinjerna för ett tonspråk som befinner sig mellan nyklassicism och romantik. Prokofjev lyckas dock hitta färger i sin något reducerade palett. Ett bländande hantverk framträder inom även dessa stilramar trots att innehållet kanske inte är lika vägande som i tonsättarens femte symfoni. Allegrettot är ett kvickt, lekfullt scherzo. Det påminner om bakgrundsmusiken i gamla nyhetsfilmer men har trots det sin funktion i den symfoniska helheten. Symfonins sjungande långsamma sats Andante espressivo utgör en fin kontrast till de omgivande satserna. Finalen (Vivace) startar snabbt galopperande. Slaginstrumenten kolorerar den entusiastiska framfarten. I slutet uppträder en hymn som liksom slutgiltigt får symfonin att lämna det jordiska bakom sig.