Otto Antikainen charmade publiken i den senaste Jean Sibelius-violintävlingens final. Nu ger han oss sin insiktsfulla tolkning av Englunds syrligt humoristiska violinkonsert.
Den danske dirigenten Thomas Dausgaard älskar sin landsmans Carl Nielsens musik. "Nielsens musik har varit bekant för mig så länge jag kan minnas. Mina allra varmaste minnen har jag av min mormor, som kände Nielsen och studerade under hans ledning", berättar Dausgaard.
Till Helsingfors tar Dausgaard med sig ett norskt-finskt-danskt program, som inleds med Lasse Thoresens tondikt – ett verk som rör sig från idyll och storm mot ljuset – och avslutas med Nielsens ekstatiska första symfoni.
Solist i Einar Englunds syrligt humoristiska violinkonsert är Otto Antikainen, den finländska finalisten i den senaste Jean Sibelius-violintävlingen.
Lasse Thoresen: Rettferdighetens sol op. 12
Norrmannen Lasse Thoresen (f. 1949) studerade i Norge, Nederländerna och Frankrike och har i flera årtionden arbetar som professor i komposition vid Norges musikakademi. I produktionen finner man orkesterstycken, solokonserter och kammarmusik samt vokalverk och elektroakustisk musik. Thoresen har skrivit verk på beställning av bland annat Oslos filharmoniker, Grieg-trion och Norges radio. Han har tilldelats flera kompositionspris och år 2010 Nordiska rådets musikpris.
Thoresen favoriserar raffinerade färger och expressiva atmosfärer. I musiken kan man höra allusioner till Messiaen, Harry Partchs teorier om instrumentstämning, och olika länders folkmusik. Thoresen har skrivit flera verk som har att göra med Bahá'í -tron som tar fasta på tanken om jämlikhet och själens odödlighet. Detta gäller för även tondikten Rettferdighetens sol som skrevs på beställning av Bergens filharmoniker och fick sitt uruppförande i Bergen i december 1982. I verkets bakgrund finns Bahá'í -trons grundares, Bahá'u'lláhs profetia om en värld i vilken livet är svårt tills rättfärdighetens sol slutligen stiger. Av kompositionens byggmaterial kan nämnas en sydamerikansk melodi, Bruckners Te Deum och Richard Strauss tondikt Så talade Zarathustra.
Einar Englund: Violinkonsert
Symfonierna och konserterna utgör ryggraden i Einar Englunds (1916–1999) produktion. Serien med konserter inleddes med cellokonserten (1954) som prisbelönades i Finska Kulturfondens tävling och avslutades med klarinettkonserten (1991) som blev tonsättarens sista verk. Seriens femte verk, violinkonserten, skrevs år 1981 på beställning av Finlands Symfoniorkestrar rf. Den uruppfördes på Tammerfors orkesterdagar år 1982. Tammerfors orkester leddes av Paavo Rautio och solist var Kaija Saarikettu. Uruppförandet blev en stor succé, och verkets inspelning väckte entusiasm även utomlands.
Englund betonade alltid hur mycket hans musik har att göra med hans upplevelser i fortsättningskriget: 1941 deltog han i slaget om Bengtskär och 1941–44 kämpade han för Finlands självständighet vid fronten på Karelska näset. Hans musik är förvisso ofta dramatisk och färgstark, och detta gäller delvis för även violinkonserten. Dess grundton är dock lyriskt-melodisk emedan Englund ville uppmärksamma soloinstrumentets sjungande dimensioner.
Det finns på klassiskt vis tre satser. Den första av dem innehåller såväl strängt beslutsamma som öppet romantiska stämningar. I den långsamma satsens mörkt stämda toner finner man kanske minnen av kriget. Den snabba finalen karaktäriserade Englund som mozartskt okomplicerad.
Carl Nielsen: Symfoni nr 1 g-moll op. 7
Carl Nielsens (1865–1931) symfoniserie har ofta jämförts med Jean Sibelius symfoniserie, inte minst för att de var jämnåriga. Skillnaden serierna emellan speglar en skillnad i karaktär. I Sibelius symfonier kan man ibland stöta på dysterhet och introspektion, men Nielsen är alltid alltför intresserad av världen och dess fenomen för att börja vältra sig i privata svåra stunder. Till sin karaktär är han en objektiv optimist för vilken ett hinder som dyker upp på vägen utgör en möjlighet istället för en katastrof.
Den första av Nielsens sex symfonier skrevs åren 1890–1892. Verket, som tillägnades hustrun Anne Marie, uruppfördes i Köpenhamn i mars 1894 och fick ett utmärkt mottagande. Kritikerna noterade såväl den tekniska skickligheten och uttryckets naturlighet som den vågade harmoniken. En kritiker, Charles Kjerulf, associerade till ”ett barn som leker med dynamit”.
Den första symfonin är ett ungdomsverk som är påverkat av Johannes Brahms klassiskt-romantiska uttryck. Det innehåller dock redan flera personliga drag. Framförallt symfonins progressiva tonalitet är anmärkningsvärd: huvudtonarten är g-moll, men C-dur har ända från starten en viktig plats i symfonins tonala arkitektur. Den energiska finalen avslutas med att uttryckligen C-dur tar hem segern.
Christian Holmqvist
