Ja! En symfoniorkester kan uppträda utan dirigent, och även solisten kliver fram ur orkesterns kontrabasgrupp för att servera ett inhemskt uruppförande.
Vad befinner sig allra längst ner? I marken bottenmorän eller den grova substansen av grus och sand som formats av glaciärfloder. I musik är det oftast kontrabasen som lyckas finna de allra lägsta frekvenserna. Lotta Wennäkoski skrev sitt nya verk Alin åt HSO:s kontrabasist Adrian Rigopulos på dennes beställning.
Då György Ligeti på 1950-talet skrev sin Rumänska konsert, ett verk som bygger på folkmelodier, måste han vara noga med att inte gå emot reglerna för konst i det stalinistiska Ungern. Det gick åt skogen: censuren svalde inte tonen fiss som inte finns i B-dur. Verket stämplades som politiskt inkorrekt.
György Ligeti: Concerto Românesc
György Ligeti (1923–2006), född i östra Ungern, blev världsberömd på 1960-talet då regissören Stanley Kubrik använde sig av hans moderna musik i filmen 2001-Ett rymdäventyr (1968). Kubrick hade det gjort det utan tillstånd men avantgardisten lät sig slutligen blidkas, inte minst för att konststölden ledde till ekonomiska fördelar. Ligetis musik klingade också i Kubricks senare film The Shining (1980).
Ligetis musik klingade också i Kubricks senare film The Shining (1980).
Ligets 1960-talsmusik karaktäriserades av den från Kubricks filmer bekanta, pressande tonvärlden och av partitur fyllda av myllrande noter. Ligeti hade dock inte minsta chans att skriva dylik musik före han år 1956 flydde från Ungern. Det tidiga verket Rumänsk konsert (1951) representerar den Ligeti som försökte skapade en personlig musik i det stalinistiska Ungern: till och med folkmusiken måste vara politiskt korrekt, den fick inte korrumpera folkets auktoritetstro eller utgå från intryck utifrån.
Ligetis musik var dock redan så egensinnig till sin estetik att konserten fick spelförbud. Det torde mest ha berott på att Ligeti i de två sista satserna hade använt sig av spelmännens ”kantiga” rytmer och av ”fel” tonarter. En version av verket uruppfördes år 1971, men Ligeti reviderade partituret ännu på 1990-talet.
Rumänsk konsert är ett ca 12 minuter verk vars alla fyra satser spelas utan paus. Den första satsen är ett Andantino i nyrenässans-stil och utgår från den Ballad och dans för två violiner som Ligeti hade komponerat två år tidigare. Ett piggt dansande Allegro vivace påminner om Bartóks Rumänska danser. Mera äkta Ligeti finner vi från och med Adagiot som inleds med hornets kall, följt av violinens och det engelska hornets österländska solon. Finalen Molto vivace är en bravursats som kombinerar sprallig folkmusik med modernistiska tricks. Klackarna slår i taket, men till sist lyckas också den halsstarriga soloviolinen dras ner på golvet.
Lotta Wennäkoski: Alin
Under de senaste tio åren har Lotta Wennäkoski (f. 1970) blivit en av de internationellt mest framgångsrika finländska tonsättarna. Slagkraftiga och infallsrika titlar och en muntert överflödande orkesterklang utgör hennes varumärken. Typiska exempel är Flounce (2017) som uruppfördes på BBC Proms-festivalen och Prosodia (2023) som skrevs för violinist Ilja Gringolts och BBC Symphony Orchestra.
Samma element dyker upp i Alin (2025) för kontrabas och ensemble. Verket skrevs på initiativ av Adrian Rigopulos. Att ensemblen är ovanlig och att verket skall framföras utan dirigent medförde sina egna utmaningar. ”Vanligen finns det gott om rörelse under solisten”, berättar Wennäkoski, ”men denna gång var det inte möjligt. I orkestern finns fortfarande färggranna detaljer men texturen är inte lika fyllig som normalt eftersom basen måste höras. I partier i vilka solisten har svårt att leda ensemblen har jag ersatt dirigenten med en finkänslig puls.”
Även om Alin inte är en egentlig solokonsert rör det sig som ett solistiskt och krävande verk som ställvis blir ett riktigt showstycke för solistens kunnande och instrumentets möjligheter
Även om Alin inte är en egentlig solokonsert rör det sig som ett solistiskt och krävande verk som ställvis blir ett riktigt showstycke för solistens kunnande och instrumentets möjligheter. Wennäkoski har medvetet undvikit att söka intryck från andra kontrabaskonserter. Däremot har Rigapulos kunnande på ett avgörande sätt påverkat solopartiets effekter, spelsätt och färger. Verket saknar ett program, men i bakgrunden kan man kanske förnimma den ursprungliga idén om en musikalisk resa i havets bottenmorän och ytvatten. (Titeln betyder ”underst” eller ”längst ner”.) Kontrabasen har flera solon och Wennäkoski har för avsikt att låta dem utgöra grunden för ett eget solostycke.
Hon berättar: ”Alin är ett cirka 18 minuter långt verk. Det är i en sats och består av olika episoder. Verket bygger på å ena sidan en intensivt melodisk ingrediens och å andra sidan rytmiska partier som präglas av effekter och klangfärger. Mellan dessa upprepas mellanspel i vilka greppet är delikatare och mera avlyssnande. Verket börjar med ett kompakt virtuost parti som följs av mera melankoliska skeenden. Mot slutet återvänder inledningens intensitet och ett klimax eftersträvas. Musiken sjunker till sist ner i ett tillstånd av vila.”
Antonín Dvořák: Symfoni nr 7
Med varje ny symfoni försökte Antonín Dvořák (1841–1904) hitta en ny infallsvinkel på genren, på samma sätt som låt säga Ludwig van Beethoven gjort före honom och Jean Sibelius gjorde efter honom. För att förnya sig lyssnade han in signaler från omgivningen. De mest konkreta exemplen på detta är naturlandskapen i den åttonde symfonin och de traditionella amerikanska melodiernas anda i den nionde symfonin.
Då Londons filharmoniska sällskap beställde den sjunde symfonin (1885) var Dvořák mest känd för sina Slaviska danser. Beställningen innebar en chans att bli en internationellt känd symfoniker. Stämningen var dock allt annat än löftesrik. På kort tid hade Dvořák förlorat både sin mor och sin äldsta dotter, och den tjeckiska musikens fader Bedřich Smetana låg för döden på ett sinnessjukhus. ”Den måste skaka om världen och om Gud vill så kommer den också att göra det”, förklarade han då han inledde kompositionsarbetet.
Det är tydligt att beställningen sporrade Dvořák att inspireras av mer än enbart den böhmiska jorden. I den första satsen hör man Johannes Brahms tunga fotsteg; Brahms var en förebild och dessutom populär även i London. Den andra satsen är en vemodig orkestersång. I partituret skrev Dvořák som undertitel ”från sorgliga år”. Skillnaden till den sjätte symfonins rustika och insmickrande uttryck är märkbar senast i den tredje satsen, en passionerad furiant som för tankarna till den forna, folkliga Dvořák. Finalen avslutas med ett storslaget durackord. Hur segervisst det är får dock lyssnaren avgöra.
Uruppförandet i St.James Hall i London under tonsättarens egen ledning blev en succé.
Uruppförandet i St.James Hall i London under tonsättarens egen ledning blev en succé. För senare generationer är detta dock den minst kända av Dvořáks populära symfonier. Verket bjuder inte så mycket på dansanta slaviska tongångar som på dramatik, dystra d-moll-klanger och känslostormar, och kanske detta är för avlägset den underhållande musik lyssnare brukar förknippa med tonsättaren. Men exempelvis den respekterade forskaren Sir Donald Tovey ansåg att d-mollsymfonin är ett lika starkt verk som Beethovens och Brahms symfonier. Dvořáks biograf John Clapham menar att verket utan tvivel är ett av tonsättarens allra bästa.
Adrian Rigopulos
Kvällens solist Adrian Rigopulos kliver fram ur Helsingfors stadsorkesters kontrabasgrupp. Han är född i Boston och blev tidigt intresserad av kontrabasen, dels på grund av dess djupa och färggranna klang och dels på grund av dess centrala roll i olika musikgenrer. Rigopulos drogs till en början till bluegrass, men sedan väcktes passionen för klassisk musik. Tillsammans med flera av sina orkesterkolleger har han grundat ensemblen Helsinki Chambers Soloists. Rigopulos konserterar dessutom med den schweiziska jazzpianisten och tonsättaren Nik Bärtsch och dennes ensemble Mobile.
Säsongen 2014–2015 deltog Rigopulos i Tonhalle-Orchester Zürichs orkesterakademi. Han har varit gästande musiker i bl.a. Radions symfoniorkester, Gstaads festivalorkester och Milanos La Scalas orkester. Under ledning av a Božo Paradžik tog han år 2015 sin magisterexamen i musik vid Luzerns musikhögskola. Rigopulos har studerat vid även Berns konsthögskola för David Sinclair. Han har ett Performance Diploma från The Glenn Gould School of the Royal Conservatory of Music i Toronto där han studerade under ledning av Torontos symfonikers kontrabasgrupps stämledare Jeffrey Beecher.
Då Rigopulos inte spelar bas sysslar han med segling, matlagning och läsning. En annan hobby är att dansa kanadensisk folkdans i gruppen The Toronto Morris Men.
