Ja! En symfoniorkester kan uppträda utan dirigent, och även solisten kliver fram ur orkesterns kontrabasgrupp för att servera ett inhemskt uruppförande.
Vad befinner sig allra längst ner? I marken bottenmorän eller den grova substansen av grus och sand som formats av glaciärfloder. I musik är det oftast kontrabasen som lyckas finna de allra lägsta frekvenserna. Lotta Wennäkoski skrev sitt nya verk Alin åt HSO:s kontrabasist Adrian Rigopulos på dennes beställning.
Då György Ligeti på 1950-talet skrev sin Rumänska konsert, ett verk som bygger på folkmelodier, måste han vara noga med att inte gå emot reglerna för konst i det stalinistiska Ungern. Det gick åt skogen: censuren svalde inte tonen fiss som inte finns i B-dur. Verket stämplades som politiskt inkorrekt.
György Ligeti: Concerto Românesc
György Ligeti (1923–2006), född i östra Ungern, blev världsberömd på 1960-talet då regissören Stanley Kubrik använde sig av hans moderna musik i filmen 2001-Ett rymdäventyr (1968). Kubrick hade det gjort det utan tillstånd men avantgardisten lät sig slutligen blidkas, inte minst för att konststölden ledde till ekonomiska fördelar. Ligetis musik klingade också i Kubricks senare film The Shining (1980).
Ligetis musik klingade också i Kubricks senare film The Shining (1980).
Ligets 1960-talsmusik karaktäriserades av den från Kubricks filmer bekanta, pressande tonvärlden och av partitur fyllda av myllrande noter. Ligeti hade dock inte minsta chans att skriva dylik musik före han år 1956 flydde från Ungern. Det tidiga verket Rumänsk konsert (1951) representerar den Ligeti som försökte skapade en personlig musik i det stalinistiska Ungern: till och med folkmusiken måste vara politiskt korrekt, den fick inte korrumpera folkets auktoritetstro eller utgå från intryck utifrån.
Ligetis musik var dock redan så egensinnig till sin estetik att konserten fick spelförbud. Det torde mest ha berott på att Ligeti i de två sista satserna hade använt sig av spelmännens ”kantiga” rytmer och av ”fel” tonarter. En version av verket uruppfördes år 1971, men Ligeti reviderade partituret ännu på 1990-talet.
Rumänsk konsert är ett ca 12 minuter verk vars alla fyra satser spelas utan paus. Den första satsen är ett Andantino i nyrenässans-stil och utgår från den Ballad och dans för två violiner som Ligeti hade komponerat två år tidigare. Ett piggt dansande Allegro vivace påminner om Bartóks Rumänska danser. Mera äkta Ligeti finner vi från och med Adagiot som inleds med hornets kall, följt av violinens och det engelska hornets österländska solon. Finalen Molto vivace är en bravursats som kombinerar sprallig folkmusik med modernistiska tricks. Klackarna slår i taket, men till sist lyckas också den halsstarriga soloviolinen dras ner på golvet.
Antonín Dvořák: Symfoni nr 7
Med varje ny symfoni försökte Antonín Dvořák (1841–1904) hitta en ny infallsvinkel på genren, på samma sätt som låt säga Ludwig van Beethoven gjort före honom och Jean Sibelius gjorde efter honom. För att förnya sig lyssnade han in signaler från omgivningen. De mest konkreta exemplen på detta är naturlandskapen i den åttonde symfonin och de traditionella amerikanska melodiernas anda i den nionde symfonin.
Då Londons filharmoniska sällskap beställde den sjunde symfonin (1885) var Dvořák mest känd för sina Slaviska danser. Beställningen innebar en chans att bli en internationellt känd symfoniker. Stämningen var dock allt annat än löftesrik. På kort tid hade Dvořák förlorat både sin mor och sin äldsta dotter, och den tjeckiska musikens fader Bedřich Smetana låg för döden på ett sinnessjukhus. ”Den måste skaka om världen och om Gud vill så kommer den också att göra det”, förklarade han då han inledde kompositionsarbetet.
Det är tydligt att beställningen sporrade Dvořák att inspireras av mer än enbart den böhmiska jorden. I den första satsen hör man Johannes Brahms tunga fotsteg; Brahms var en förebild och dessutom populär även i London. Den andra satsen är en vemodig orkestersång. I partituret skrev Dvořák som undertitel ”från sorgliga år”. Skillnaden till den sjätte symfonins rustika och insmickrande uttryck är märkbar senast i den tredje satsen, en passionerad furiant som för tankarna till den forna, folkliga Dvořák. Finalen avslutas med ett storslaget durackord. Hur segervisst det är får dock lyssnaren avgöra.
Uruppförandet i St.James Hall i London under tonsättarens egen ledning blev en succé.
Uruppförandet i St.James Hall i London under tonsättarens egen ledning blev en succé. För senare generationer är detta dock den minst kända av Dvořáks populära symfonier. Verket bjuder inte så mycket på dansanta slaviska tongångar som på dramatik, dystra d-moll-klanger och känslostormar, och kanske detta är för avlägset den underhållande musik lyssnare brukar förknippa med tonsättaren. Men exempelvis den respekterade forskaren Sir Donald Tovey ansåg att d-mollsymfonin är ett lika starkt verk som Beethovens och Brahms symfonier. Dvořáks biograf John Clapham menar att verket utan tvivel är ett av tonsättarens allra bästa.
