Psalmsymfoni

J.S. Bach – Leopold Stokowski: Ein Feste Burg

Leopold Stokowski (1882–1977) hade trivts i dagens musikvärld. Med hjälp av fotografier, intervjuer, uppträdanden på konsert och i film samt ett färggrant privatliv skapade Stokowski av sig själv ett fungerande och internationellt berömt varumärke. Han var en kändis som ännu över 90 år gammal älskade att vara i rampljuset. Till skillnad från många av de människor i musikbranschen som tycker om att vara aktiva i sociala media och på sina webbsajter ogenerat lyfter fram sig själva var Stokowski dock begåvad och musikalisk: han var en av 1900-talets största dirigenter. Hans repertoar var förbluffande bred och omfattade såväl Mozart som Charles Ives. 

Numera är Stokowski bäst ihågkommen för sina orkesterarrangemang av musik av framförallt J.S. Bach. Av dem är det mest berömda Toccata och fuga d-moll som öppnar Disneys film Fantasia. Purister tål normalt inte dessa arrangemang, men för en vän av dramatisk orkestermusik är de omistliga. För Stokowski var det viktigaste inte att förbli trogen barockepokens uttryck utan att skapa en stark stämning. Tonsättare Ellis Kobs har konstaterat att Stokowski bättre än någon annan lyfter fram de mystiska och romantiska dragen i Bachs musik. 

Ein Feste Burg (Vår Gud är oss en väldig borg) är en psalm skriven av Martin Luther på 1520-talet. Den är reformationens centrala musikaliska symbol. I den finlandssvenska psalmboken har den tilldelats nummer 154. Psalmen har funnit sin väg till flera tonsättares verk, man kan höra den i bland annat Mendelssohns Reformationssymfoni och Richard Strauss opera Friedenstag. Kalevi Aho parodierar den i sin opera Insektliv. Bach använder psalmen i framförallt sin kantat BWV 80.

Stokowski gjorde två orkesterarrangemang av Ein Feste Burg. Den oftast framförda versionen är från år 1939. Partituret har redigerats av Edwin Heilakka, kurator vid Curtis Institute i Philadelphia.

Igor Stravinsky: Psalmsymfoni

På 1920-talet inledde Igor Stravinsky (1882–1971) sin s.k. nyklassiska period. Den blev mycket inflytelserik. Inspirerade av Stravinskys exempel började också andra tonsättare hämta idéer från klassicismen och barocken. Då Stravinsky imiterade Lully i baletten Apollo eller gjorde en modern version av Haydns och Mozarts serenader i sin Serenad för piano var resultatet en paradox. Det var möjligt att uppfatta musikens förebild, men samtidigt var det uppenbart att kompositören inte kunde vara någon annan än Stravinsky. 

Ett av den nyklassiska periodens finaste verk är Psalmsymfonin för kör och orkester (1930). Den skrevs på beställning av dirigent Serge Koussevitsky för att uppmärksamma Bostons symfonikers 50-årsjubileum. Verket uppfördes i Bryssel i december 1930 under ledning av Ernest Ansermet. I Boston framfördes verket för första gången ett par dagar senare.

På 1920-talet hade Stravinsky upplevt en religiös väckelse. Han började be, besöka gudstjänster och bekanta sig med religiösa skrifter. 

På 1920-talet hade Stravinsky upplevt en religiös väckelse. Han började be, besöka gudstjänster och bekanta sig med religiösa skrifter. Han studerade också Bibeln. Psalmsymfonin vittnar om tonsättarens behov av att få uttrycka sin ortodoxa tro med musikaliska medel.

Det som gör verket nyklassiskt är exempelvis dess allusioner till renässansens och barockens kontrapunktik, samt naturligtvis den objektiva tonen: musiken är tyglat expressiv istället för romantiskt subjektiv. Ur orkestern har tonsättaren lämnat bort violiner och altvioliner, något som ger musiken en säreget mörk klang. Titeln Psalmsymfoni förklarade Stravinsky så här: ”Detta är inte en symfoni i vilken jag tagit med psalmer som sjungs. Tvärtom. Jag har 'symfoniserat' psalmsång.”

Verket består av tre satser som framförs utan paus. Den första satsen (Psalm 38) är nervös och häftig. Den andra satsen (Psalm 39) skildrar en religiös väckelse. Finalen (Psalm 150) är en hyllning till Gud. I slutet klingar en långsam hymn som enligt Stravinsky borde låta som om ”den kom från himlarna”. 

Hildegard von Bingen: O vis eternitatis

Hildegard von Bingen (ca. 1098–1179) är sannerligen ett fall för sig: en tonsättare som blir berömd första dryga 800 år efter sin död. På 1990-talet fick den stora publiken plötsligt ett behov att vända sig till en musik som var meditativ och tystlåten och hade andliga dimensioner. Man kan endast spekulera vad det hela bottnade i. Hade man tröttnat på dissonanserna, informationsflödet och den anti-mystiska intellektualismen i den dåtida nya musiken? Vem vet, men plötsligt sålde inspelningen av Henryk Góreckis inåtvända tredje symfoni och gruppen Adiemus New Age- CD Songs of Sanctuary i rekordantal jorden runt. Samtidigt började den ”heliga minimalismen”, ett musikuttryck favoriserat av Arvo Pärt och Giya Kancheli, att finna fotfäste utanför tonsättarnas hemland. Sedan gav spanska benediktinermunkar ut sin CD Canto Gregoriano, och världen föll pladask för medeltida kyrkosång. I detta skede hittade skivbolagen även Hildegard. 

Hildegard var en tysk abbedissa som skrev lärda texter om bland annat läkarvetenskap, kosmologi och religion. Under sin livstid var hon en berömd och respekterad mystiker som brevväxlade med påvar och kejsare. Man försökte kanonisera henne redan år 1228, men hon utlystes till helgon först år 2012. 

Hildegard skrev flera liturgiska sånger till egna texter. Alla samlades redan under hennes livstid i samlingen Symphonia armoniae celestium revelationum (De himmelska kungörelsernas harmoniska samklang, 1150–1160). En av sångerna är responsoriet O vis eternitatis (O styrka som finns i evigheten). Dess tema är Ordets förvandling till människa och kött.

Felix Mendelssohn: Symfoni 5 D-dur ”Reformation” opus 107

År 1829 inledde Felix Mendelssohn (1809-1847) arbetet på en symfoni med vilken han ville delta i Augsburgska bekännelsens 300-årsjubileum året därpå. Mendelssohn var, likt sina föräldrar och syskon, en jude som konverterat till protestantismen. Att byta religon hade sin betydelse i ett samhälle i vilket antisemitism hörde till vardagen. Mendelssohn var en lojal protestant som ansåg det självklart att uppmärksamma den händelse som gett den lutherska kyrkan en så central position i flera europeiska länder. 

Dirigent François Habeneck gillade symfonin, men musikerna ansåg att den innehöll ”alltför få melodier”. Det blev kalla handen. 

Men Mendelssohn insjuknade, vilket påverkade kompositionsprocessen. D-dursymfonin blev färdig först i maj år 1830 och fick inte längre en plats i sommarens tyska festkonserters program. Då erbjöd tonsättaren partituret åt en orkester i Paris. Dirigent François Habeneck gillade symfonin, men musikerna ansåg att den innehöll ”alltför få melodier”. Det blev kalla handen. 

D-dursymfonin uruppfördes i Berlin den 15.11.1832 under Mendelssohns ledning. Han förde aldrig fram symfonin efter det, och ställde sig öppet avvisande till den. ”Om jag kunde förstöra ett enda av mina verk”, brukade han knorra, ”skulle det vara denna”. Symfonin trycktes först efter Mendelssohns död och fick då ordningsnumret fem trots att verket kronologiskt är tonsättarens andra. I uruppförandet hade verket den dramatiska titeln Symphonie zur Feier der Kirchen-Revolution (Symfoni för att fira kyrkorevolutionen). Den nuvarande titeln Reformationssymfonin är uppfunnen av förläggaren. 

Den första satsen öppnar med ett andaktsfullt Andante med ett ”Amen”-motiv. Huvudsatsen är ett energiskt Allegro con fuoco. Den andra satsen är ett frejdigt scherzo i tempot Allegro vivace. Stråkarnas sjungande linjer står i fokus i den långsamma satsen Andante. Satsen går utan paus över i finalen. I dess Andante con moto-introduktion klingar Luthers koral Vår Gud är oss en väldig borg. Härefter följer ett kontrapunktiskt snillrikt Allegro maestoso.