Kent Naganos musikaliska barndomsminnen kommer till uttryck i en
konsertsals stora skala. På programmet finns andligt baserad musik från fyra århundraden.
Kent Nagano växte upp i en amerikansk småstad, långt borta från storstäder och konsertsalar. Trots det – och kanske just därför – fick musiken tidigt en viktig roll i hans liv: ”Man hörde hela tiden musik hos oss, något som förenade familjen. Dessutom deltog vi i kyrkans verksamhet och också där klingade musik. Jag, min syster och min bror sjöng i kyrkans barnkör.”
Igor Stravinsky: Psalmsymfoni
På 1920-talet inledde Igor Stravinsky (1882–1971) sin s.k. nyklassiska period. Den blev mycket inflytelserik. Inspirerade av Stravinskys exempel började också andra tonsättare hämta idéer från klassicismen och barocken. Då Stravinsky imiterade Lully i baletten Apollo eller gjorde en modern version av Haydns och Mozarts serenader i sin Serenad för piano var resultatet en paradox. Det var möjligt att uppfatta musikens förebild, men samtidigt var det uppenbart att kompositören inte kunde vara någon annan än Stravinsky.
Ett av den nyklassiska periodens finaste verk är Psalmsymfonin för kör och orkester (1930). Den skrevs på beställning av dirigent Serge Koussevitsky för att uppmärksamma Bostons symfonikers 50-årsjubileum. Verket uppfördes i Bryssel i december 1930 under ledning av Ernest Ansermet. I Boston framfördes verket för första gången ett par dagar senare.
På 1920-talet hade Stravinsky upplevt en religiös väckelse. Han började be, besöka gudstjänster och bekanta sig med religiösa skrifter.
På 1920-talet hade Stravinsky upplevt en religiös väckelse. Han började be, besöka gudstjänster och bekanta sig med religiösa skrifter. Han studerade också Bibeln. Psalmsymfonin vittnar om tonsättarens behov av att få uttrycka sin ortodoxa tro med musikaliska medel.
Det som gör verket nyklassiskt är exempelvis dess allusioner till renässansens och barockens kontrapunktik, samt naturligtvis den objektiva tonen: musiken är tyglat expressiv istället för romantiskt subjektiv. Ur orkestern har tonsättaren lämnat bort violiner och altvioliner, något som ger musiken en säreget mörk klang. Titeln Psalmsymfoni förklarade Stravinsky så här: ”Detta är inte en symfoni i vilken jag tagit med psalmer som sjungs. Tvärtom. Jag har 'symfoniserat' psalmsång.”
Verket består av tre satser som framförs utan paus. Den första satsen (Psalm 38) är nervös och häftig. Den andra satsen (Psalm 39) skildrar en religiös väckelse. Finalen (Psalm 150) är en hyllning till Gud. I slutet klingar en långsam hymn som enligt Stravinsky borde låta som om ”den kom från himlarna”.
Felix Mendelssohn: Symfoni 5 D-dur ”Reformation” opus 107
År 1829 inledde Felix Mendelssohn (1809-1847) arbetet på en symfoni med vilken han ville delta i Augsburgska bekännelsens 300-årsjubileum året därpå. Mendelssohn var, likt sina föräldrar och syskon, en jude som konverterat till protestantismen. Att byta religon hade sin betydelse i ett samhälle i vilket antisemitism hörde till vardagen. Mendelssohn var en lojal protestant som ansåg det självklart att uppmärksamma den händelse som gett den lutherska kyrkan en så central position i flera europeiska länder.
Dirigent François Habeneck gillade symfonin, men musikerna ansåg att den innehöll ”alltför få melodier”. Det blev kalla handen.
Men Mendelssohn insjuknade, vilket påverkade kompositionsprocessen. D-dursymfonin blev färdig först i maj år 1830 och fick inte längre en plats i sommarens tyska festkonserters program. Då erbjöd tonsättaren partituret åt en orkester i Paris. Dirigent François Habeneck gillade symfonin, men musikerna ansåg att den innehöll ”alltför få melodier”. Det blev kalla handen.
D-dursymfonin uruppfördes i Berlin den 15.11.1832 under Mendelssohns ledning. Han förde aldrig fram symfonin efter det, och ställde sig öppet avvisande till den. ”Om jag kunde förstöra ett enda av mina verk”, brukade han knorra, ”skulle det vara denna”. Symfonin trycktes först efter Mendelssohns död och fick då ordningsnumret fem trots att verket kronologiskt är tonsättarens andra. I uruppförandet hade verket den dramatiska titeln Symphonie zur Feier der Kirchen-Revolution (Symfoni för att fira kyrkorevolutionen). Den nuvarande titeln Reformationssymfonin är uppfunnen av förläggaren.
Den första satsen öppnar med ett andaktsfullt Andante med ett ”Amen”-motiv. Huvudsatsen är ett energiskt Allegro con fuoco. Den andra satsen är ett frejdigt scherzo i tempot Allegro vivace. Stråkarnas sjungande linjer står i fokus i den långsamma satsen Andante. Satsen går utan paus över i finalen. I dess Andante con moto-introduktion klingar Luthers koral Vår Gud är oss en väldig borg. Härefter följer ett kontrapunktiskt snillrikt Allegro maestoso.
