Outi Tarkiainen: The Rapids of Life
Helsingfors stadsorkesters beställningsserie Helsingfors-variationer inbjuder vår tids tonsättare att skriva musik inspirerad av en före år 1945 skriven finländsk komposition. Outi Tarkiainens (f. 1985) The Rapids of Life (2024) är beställd av HSO i samarbete med Göteborgs symfoniorkester, BBC Scottish Symphony Orchestra och Nederländernas filharmoniker.
I likhet med Tarkiainens tidigare orkesterverk Midnight sun variations (2019) och The Ring of Fire and Love (2020) har The Rapids of Life fått sin primära idé från en födsel, och även detta verk hänvisar till naturen. ”Jag fick uppleva fergusons reflex i vilken livmodermuskeln stöter ut barnet utan hjälp av en medveten handling”, berättar Tarkiainen. ”Dessa två minuter var de mest intensiva jag hittills upplevt i mitt liv. De var okontrollerbara på ett sätt som påminde mig om en forsfärd i Island jag inte har lust att göra om.”
”Verket startar med en långsam öppningsvåg som blir allt häftigare. Sedan stannar allt upp och världen står öppen. I en födsel kallas detta för vilofasen. Plötsligt startar ett intensivt parti, fergusons reflex. Det avslutas med ett förunderligt möte: tiden stannar upp, vi är i en startpunkt. Det är först nu som livet börjar. I slutskedet finns ett direkt citat ur Jean Sibelius fjärde symfonis första takt. För mig är det en viktig symfoni. I dess musik hör jag en internaliserad livsmystik.”
Under kompositionsarbetet fick Tarkiainen höra att Kaija Saariaho hade avlidit. ”Detta återspeglas i verket i form av ett citat ur Kaijas cellokonsert samt för henne viktiga soloinstrument som fortsätter att bära livslågan. Jag tillägnar mitt verk Kaijas minne.”
Einojuhani Rautavaara: Cantus arcticus
En kantat till en akademisk promotion. Få är de kompositionsbeställningar som lika självklart implicerar att verket senare mer eller mindre aldrig kommer att framföras. Musiken till ett akademiskt evenemang bör enbart understryka den pompösa stämningen, den får absolut inte stjäla uppmärksamheten. Men så gick det ju, att Einojuhani Rautavaara (1928-2016) lyckades göra ett verk som inte gick en garanterat snabb död till mötes. Tvärtom: resultatet blev en succé av ett slag som Finlands musikliv inte hade upplevt på ungefär ett halvt århundrade.
Till sin första promotion hade Uleåborgs universitet av Rautavaara beställt ett verk för kör och orkester. Den redan färdigt upptagna kören var oroad över chanserna att snabbt öva in sitt parti, och dirigent Stephen Portman bad tonsättaren att vara aktsam med körtexturen. Men Rautavaara hade en bättre idé. ”Hör du Steve, jag behöver inte alls din kör. Jag gör kantaten för fåglar. Jag sätter dit fåglar som får sjunga.”
Infallet kom helt ur det blå, det fanns ingen som helst konkret plan. Men eftersom Rautavaara redan hade gjort verk med tonband var tanken att kombinera orkester och tonband inte helt ny. På sin tid var Uleåborgs universitet det geografiskt nordligast belägna, så det var naturligt att söka efter sångsolister i norra Finlands kärr- och skogsområden. Rautavaara lade dessutom till och bearbetade ljud han funnit i Yleisradios effektarkiv. Cantus arcticus - konsert för fåglar och orkester (1972) torde vara det mest framförda finländska verket utomlands efter Sibelius centrala verk.
Cantus arcticus är en annorlunda konsert, och inte endast för att solisterna är bevingade. Här saknas alla konflikter mellan ensemble och individ, naturens ljud och orkestern är i total harmoni sinsemellan. Instrumenten rentav imiterar fåglar, som om de förde samtal med dem. Stämningen är mycket impressionistisk. I första satsen är vi på kärret: fåglarna vaknar upp till flöjternas debussyska figurer. Den andra satsen Melankoli presenterar en ensligt sjungande berglärka vars ljud bearbetats att klinga två oktaver lägre. Den tredje satsen skildrar hur tranorna flyttar. Himmeln fylls till bredden av fåglarnas bländande vithet, ljudlandskapet av deras sång.
Michael Tippett: A Lament ur Divertimento on ”Sellinger’s Round”
Sir Michael Tippett (1905–1998) ansågs i tiderna vara Storbritanniens mest betydande operatonsättare vid sidan om Benjamin Britten. Under 2000-talet stöter man på hans namn i närmast specialisters favoritlistor. Tippets musik är svår att kategorisera stilistiskt. Kort efter andra världskriget blev han en favorit med verk som var lyriska, melodiska och närapå antimodernistiska. Senare dök jazz- och blueselement upp i hans musik. Man kan höra uppenbara impulser från Haydn, Händel, Bach och rentav den tidiga barocken, men Tippet flirtade med även dodekafonin. Sin engelskhet förlorade han aldrig.
Divertimento on ”Sellinger’s Round” (1953–54) är en tidsresa i fem satser genom den brittiska musikens historia. Verket presenterar en brittisk 1500-talsmelodi på de sätt som bland annat William Byrd, Orlando Gibbons, Thomas Arne, John Field och W. S. Sullivan skulle ha gjort. Den andra satsen A Lament betraktar melodin genom en sorgmodig lins och smugglar in ett citat ur ”Ah, Belinda!”, en aria i Henry Purcells opera Dido och Aeneas (1689).
Philip Glass: Blood Oath ur Stråkkvartett nr 3 ”Mishima”
Tillsammans med Terry Riley, Steve Reich och La Monte Young har Philipp Glass (f. 1937) skapat den amerikanska minimalismen i musiken. Glass varumärken är ständigt växlande moll- och durterser, en jämn rytmik och treklanger som skapar hypnotiska klangmattor. Kända verk i hans enorma produktion är bland annat den första violinkonserten (1987), operan Einstein on the Beach (1975) och musiken till filmerna Koyaanisqatsi (1982), Candyman (1992) och Timmarna (2002).
Av Glass nio stråkkvartetter har åtminstone fem något att göra med antingen en pjäs eller en film. Stråkkvartett nr 3 ”Mishima” bygger på musiken till Paul Schraders film Mishima: A Life in Four Chapters (1985). Filmen handlar om den japanska författaren och aktivisten Yukio Mishima (1925–1970) vars liv avslutades med ett misslyckat försök att göra en statskupp. Han begick ett ritualistiskt självmord i den japanska försvarsmaktens högkvarter. Stråkkvartetten har sex satser. Den femte satsen Blood Oath går på harmoniska irrfärder samtidigt som musiken pendlar mellan arpeggion och treklangsackord. Pekka Kuusisto har gjort arrangemanget för stråkorkester.
Hannah Kendall: Weroon Weroon
Hannah Kendall (f. 1984) är född i London och bosatt i New York. Hennes musik präglas av stilistisk pluralism och färggrann kulturmångfald och tar ofta fasta på märkliga och betydande människoöden. Till Kendalls mest kända verk hör orkesterstycket The Spark Catchers (2017) som är inspirerat av poeten Lemn Sissay och kvinnor som arbetat i en tändsticksfabrik, och sviten Tuxedo som är inspirerad av bildkonstnären Basquiats konst. Ett av Kendalls nyckelverk är kammaroperan The Knife at Dawn (2016) som handlar om den guyananska poeten och frihetskämpen Martin Carter (1927–1997).
Carter blev känd som Guyanas självständighets röst och martyr. Britterna dömde honom två gånger till fängelse för att sprida missämja. Verket Weroon Weroon (Min Gud, min Gud, 2021) är skrivet för Pekka Kuusisto. Titeln hänvisar till Carters dikt med samma namn i samlingen Poems of Resistance from British Guiana (1954). Verket är skrivet för en ”kedjad violin”. Det beskriver ett av dysterhet färgat hopp om ett bättre liv efter döden och berättar om Martins svåra tid som en hungerstrejkande fånge.
J. S. Bach: O Mensch, bewein’ dein’ Sünde groß
Även om Johann Sebastian Bach (1685–1750) skrev alla sina verk för att ära Gud är inte alla hans kompositioner entydigt religiösa. Framförallt under sin period som hovtonsättare i Weimar (1707–1717) skrev han värdslig musik, bland annat Brandenburgkonserterna och Das Wohltemperierte Klavier. I Weimar fullbordades också Das Orgelbüchlein (Liten orgelbok) som kombinerar det värdsliga med det andliga: verket är en lärobok för unga organister samtidigt som det uttrycker Bachs religiositet. Dess konstnärliga värde överträffar mångfalt den pedagogiska avsikten.
O Mensch, bewein' dein’ Sünde groß (O människa, sörj dina synder stora) är ett koralpreludium med text av Sebald Heyden. Koralen, en djupgående meditation kring hjärtats och livets sorger, utgör Das Orgelbüchleins hjärta. Senare använde Bach samma koral i Johannes- och Matteuspassionerna. Den har arrangerats för bland annat piano av Carl Tausig och för blåsorkester av Percy Grainger. I kvällens konsert framförs verket i sitt mest kända arrangemang som är för stråkar och gjort av Max Reger.
Erkki-Sven Tüür: Passion ur Action, Passion, Illusion
Erkki-Sven Tüür (f. 1959) är en av Baltikums mest kända tonsättare. Hans musik är praktiskt taget alltid kraftfull och expressiv. Den har ofta en tonartskänsla och kan innehålla mystiska, rentav andliga dimensioner. Tüür står ofta nära den ”sakrala minimalism” man förknippar med Arvo Pärt och Pēteris Vasks, men Tüürs himmelska visioner glänser i mörkare färger. Tonsättarens bakgrund som rockgitarrist skapar skärpa i de stora orkesterverkens kraftutbrott och märks i även val av instrument. Tüürs stora produktions ryggrad utgörs av bland annat 10 symfonier samt konserterna för piano (2006), klarinett (2013) och cello (2001).
Triptyken Action, Passion, Illusion (1995) suddar ut känslan för musikalisk tid och plats. Yttersatserna är nyklassiskt trimmade motorer som inte drar sig för minimalistiska effekter. Mellansatsen Passion, en klagan som startar från djupen och stiger allt högre upp mot skyarna, utgör triptykens emotionella centrum. Den fulla stråkorkesterns fulla uttryckskala kommer väl i bruk.
Katarina Barruk
Katarina Barruk: Miärralándda (arr. Øystein Sonstad)
Katarina Barruk: Niäguoh (arr. Øystein Sonstad)
Katarina Barruk: Maadter-aahka (arr. Marzi Nyman)
Katarina Barruk: Ij gåssieke (arr. Øystein Sonstad)
Katarina Barruk / Arnljot Nordvik: Dállie (arr. Eivind Buene)
Katarina Barruk (f. 1994) är en umesamisk sångerska och låtskrivare som vuxit upp i Västerbotten i Sverige. Hon anses vara en av de mest intressanta moderna samiska musikartisterna. Hennes klara och kännspaka röst och starka estradkarisma skapar ett klingande rum som saknar motstycke i sårbarhet och kraftfullhet. Barruk bjuder på en vild men jordbunden blandning av pop, traditionell jojk och improvisation.
Barruk är den enda artist i världen som uppträder och spelar in på umesamiska. Med sina sånger vill hon återuppliva och sprida kännedom om sitt modersmål som helt håller på att försvinna. År 2019 uppträdde Barruk i Unescos högkvarter i Paris i ceremonin som inledde FN:s internationella år för urfolksspråk. 2019 och 2023 har hon uppträtt på Ijahis Idja, musikfestivalen för ursprungsbefolkning som arrangeras i Enare. Barruk har format sin jojk helt själv. För att finna inspiration har hon sökt fram gamla inspelningar ur inspelningsarkiv.
Barruk har turnerat i Europa och ofta uppträtt på festivaler i Sverige och Norge. Hon har uppträtt på bland annat Varangerfestivalen, Nordnorges största jazzfestival, åren 2016 och 2018. Ifjol konstaterade webbtidningen The Line of Best Fit att Barruk var ”den största uppenbarelsen” på Oslos Øyafestival, en av Norges mest centrala musikfestivaler.
Barruk har gett ut två album: Báruos (2015) och Ruhttuo (2022). År 2020 tilldelades hon Sveriges musikskapares medlemsförening Skaps Kulturbärarpris.
Pekka Kuusisto
Pekka Kuusisto (f. 1976) är en av Finlands mest kända och mest internationellt framgångsrika musiker. I och med öppningskonserten för säsongen 2024/25 inledde Kuusisto sin andra period som Helsingfors stadsorkesters första gästartist och medlem i det konstnärliga ledarteam som planerar orkesterns program. I HSO:s konserter uppträder Kuusisto som dirigent och violinsolist. Dessutom leder han ibland orkestern genom att spela violin istället för att använda en taktpinne.
”Ett av målen i vår nya konsertsäsong är att leka med Musikhusets konsertsals akustik som blivit bara bättre tack vare orgeln”, säger Kuusisto. ” Genom att noga lyssna in det nya skapar vi en avvägd ljudbild, och resultatet blir en ännu djupare upplevelse. Vi bjuder på långa linjer och snabba blänk, både trygghet och tumult. Orkesterapparaten är ett experiment i vilket hundratals människor med sina egna drömmar och sårbarheter strävar efter det omöjliga.”
Pekka Kuusisto växte upp i en musikersläkt och började spela violin då han var tre år gammal. Kuusistos solistkarriär tog fart på allvar i och med segern i den internationella Jean Sibelius-violintävlingen 1995. Därefter har han i accelererande takt fått arbetserbjudanden från olika håll av världen. För tillfället har Kuusisto en fast anställning i inte endast Helsingfors utan även Oslo (Norges kammarorkester), Bremen (Deutsche Kammerphilharmonie) och San Francisco (San Franciscos symfoniorkester).
Kuusisto är känd för sitt orädda och innovativa musikerskap. Repertoaren går från folkmusik och klassisk musik till musik som saknar genrebenämningar. Han kombinerar, skapar nytt och rör sig fritt mellan olika konstarter för att förnya konserttraditioner och musikernas och publikens växelverkan. Som exempelvis instrumentalist och – numera allt oftare – dirigent respekterar han även kärntraditionen.
Kuusistos violin är en privatägd Antonio Stradivari ”Scotta” (1709). Den är utlånad via auktionskammaren Tarisio.
Violin 1 Jan Söderblom Kreeta-Julia Heikkilä Johannes Põlda Eija Hartikainen Katariina Jämsä Kati Kuusava Helmi Kuusi Elina Lehto Ilkka Lehtonen Jani Lehtonen Kari Olamaa Kalinka Pirinen Harry Rayner Angeles Salas Salas Elina Viitasaari Sirkku Helin
Violin 2 Emma Nyman Kaija Lukas Kamran Omarli Teija Kivinen Teppo Ali-Mattila Eva Ballaz Heini Eklund Dhyani Gylling Matilda Haavisto Liam Mansfield Krista Rosenberg Virpi Taskila Jasmin Mönkkönen Eleonora Oswald
Viola Atte Kilpeläinen Torsten Tiebout Aulikki Haahti-Turunen Kaarina Ikonen Ulla Knuuttila Carmen Moggach Liisa Orava Mariette Reefman Markus Sallinen Hajnalka Standi-Pulakka
Cello Lauri Kankkunen Beata Antikainen Jaakko Rajamäki Jaani Helander Veli-Matti Iljin Ilmo Saaristo Saara Särkimäki Johannes Välja Tommi Wesslund Hans Schröck
Bass Ville Väätäinen Tuomo Matero Paul Aksman Tomi Laitamäki Josh Lambert Adrian Rigopulos Miranda Erlich Lee Philip | Flute Niamh McKenna Päivi Korhonen Saara Lehtinen
Oboe Jussi Jaatinen Paula Malmivaara Nils Rõõmussaar
Clarinet Hanna Hujanen Heikki Nikula Marko Portin
Bassoon Markus Tuukkanen Erkki Suomalainen Noora Van Dok
Horn Mika Paajanen Sam Parkkonen Joonas Seppelin Marian Strandenius
Trumpet Thomas Bugnot Michael Olsen
Trombone Valtteri Malmivirta Jussi Vuorinen Joni Taskinen
Tuba Ilkka Marttila
Timpani Tomi Wikström
Percussion Mikael Sandström Pasi Suomalainen Alex Martin Agustin
Harp Anni Kuusimäki Minnaleena Jankko
Keyboard Mirka Viitala |