Mordängeln

Dima Slobodeniouk

Dima Slobodeniouk (f. 1975) är en dirigent som är eftersökt jorden runt. För Slobodeniouk handlar orkesterdirigering om motivering och teamwork. Att stå på estraden handlar om att kontrollera musiken snarare än musikerna. Slobodeniouk har jämfört musicerande med sitt livs andra stora passion, motorflygning. I båda fallen kan långt drivna tekniska färdigheter leda till en unik kombination av kontroll och frihet.

2016-2021 arbetade Slobodeniouk som chefdirigent för Sinfonia Lahti. Han har dirigerat flera internationellt kända orkestrar såsom Berlins filharmoniker, Londons symfoniker, Concertgebouworkest, Bayerns radios symfoniorkester, Leipzigs Gewandhaus-orkester och NHK-symfoniorkestern i Japan. Hösten 2021 debuterade Slobodeniuk med New Yorks filharmoniker som inhoppare med mycket kort varsel. New York Times hyllade debuten som en av de mest vågade på sistone.

Konsertsäsongen 2022-23 dirigerar Slobodeniouk för första gången BBC:s symfoniorkester, Wiens symfoniorkester och Danmarks radios symfoni orkester. Till säsongens höjdpunkter hör även gästspelet med Galiciens symfoniker vars chefdirigent Slobodeniuk var perioden 2013-2022. Under denna säsong uppträder han med också Sveriges radios symfoniorkester och Oslo filharmoniker.


Xavier de Maistre

Fransmannen Xavier de Maistre (f. 1973) är en av vår tids ledande harpister, en suverän mästare som lyfter fram harpans stora expressiva möjligheter. Han har utvidgat sitt instruments repertoar genom att skriva arrangemang och beställa nya verk.

Xavier de Maistre började spela harpa då han var nio och hade sju år senare sin första internationella tävlingsframgång. 1998 tilldelades han första pris i harptävlingen i Bloomington, Förenta staterna. Samma år blev han den första franska musiker som började arbeta i Wiens filharmoniker.

Som soloharpist har de Maistre samarbetat med flera kända orkestrar och dirigenter, bland annat André Previn, Simon Rattle, Riccardo Muti, Daniele Gatti, James Gaffigan, Daniel Harding, Susanna Mälkki och Mirga Gražinytė-Tyla. Han är aktiv som kammarmusiker och recitalist med en repertoar som går från sydamerikanska folkmelodier till spansk flamenco. Han har turnerat i Europa och Asien och uppträder regelbundet på bland annat festspelen i Salzburg och Wien,  musikfestspelen i Verbier och Rheingau, Budapest Spring Festival och Mostly Mozart-festivalen i New York.

Xavier de Maistre har arbetat som lärare vid Hamburgs musikakademi. Han har gett mästerkurser i flera länder. Vid sidan om sin musikaliska karriär har han studerat vid Sciences Po Paris-universitetet och London School of Economics.
 

Ernest Pingoud: Symfoni nr 1 op.18

Ernest Pingoud var ett av de ledande namnen i Finlands 1920-talsmodernism och ett för vårt land på den tiden ovanligt exempel på en kosmopolitisk tonsättare. Han var född och skolad i Petersburg och Tyskland, hade tyska som modersmål och från sin fars sida franska rötter. År 1918 emigrerade Pingoud till Finland för att komma bort från Ryska revolutionen. Han arbetade som musikkritiker och lärare i Viborg och Åbo. År 1924 blev han Helsingfors stadsorkesters intendent. Pingoud, som hyllade en urban livsstil och framförallt tåg, avled år 1942 då han i Gräsviken begick självmord genom att kasta sig framför ett lokomotiv.

Som tonsättare representerar Pingoud en intressant övergångsperiod. Han använder  sig av både tonalitet och fritonalitet och eftersträvar en balans mellan dem. Stilen är frodig och färggrann, en slags nyklassicism kryddad med expressionism minus atonalitet. Pingouds viktigaste lärare var tysken Max Reger som ansåg att Pingoud var en av hans mest begåvade elever. Också Aleksandr Skrjabins musik hade ett stort inflytande.

Pingouds första kompositionskonsert i november år 1918 är en milstolpe i den finländska musiken: det anses att modernismen nu anlände till vårt land. I den andra kompositionskonserten (1920) framfördes bland annat för första gången Pingouds första symfoni. Verket är inte klassiskt-romantiskt, inte heller uttrycker det den nyss självständiga nationens småskuret finsk-nationella anda. 

Symfonin är i en sats. Den startar stormigt och avslutas med en extatisk höjdpunkt i ffff-dynamik. Verket är som en utvidgad symfonisk dikt och innehåller många passager i olika tempon och med olika stämningar. Kritikerna, som senare anklagade Pingoud för att syssla med musikalisk kubism och rentav bolsjevism, hade föredragit att kalla verket för ”en symfonisk skiss”. De musiker som deltog i framförandet noterade dock den mästerliga orkestreringen.
 

Kaija Saariaho: Trans för harpa och orkester

Kaija Saariahos konsert för harpa Trans hade sitt första framförande i Finland i februari år 2017. Kritiker Samuli Tiikkaja noterade att harpan hörs väl, och att den ger impulser som orkesterns instrument tar fasta på (HS 12.2.2017). Konserten uttrycker således inte motsättningen mellan individ och kollektiv. Helheten påminner om en traditionell solokonsert i tre satser: efter den vägande första satsen följer en långsam mellansats och en fartfylld final.

Tonsättaren berättar följande: ”Jag tycker mycket om harpan, jag har använt den i flera av mina kammarmusik- och orkesterkompositioner. Att skriva en konsert för harpa utgjorde dock en egen utmaning, orkestern kan lätt täcka under sig instrumentets mera känsliga texturer. Men jag ville behålla orkesterns alla klangfärger samtidigt som jag ville ge harpan ett eget solistiskt utrymme. Därmed är de situationer i vilka alla instrument spelar samtidigt sällsynta. Konsertens musik består mest av dialoger mellan solisten och olika instrumentgrupper.

Jag älskar harpans olika typer av glissandon men också instrumentets andra ljud och klanger, och det breda omfånget. Det har varit inspirerande att framförallt i kadenserna variera dessa egenskaper. Alla satser har kadenser, och ställvis ackompanjeras de av andra instrument.

Den första satsen Fugitif presenterar solopartiets motsatta musikaliska karaktärer och texturer och etablerar dialogen med orkesterns övriga instrumentgrupper. Harpans öppningsgest utgör en urcell för kadenserna. Den andra satsens titel Vanité hänvisar till ett visst slag av stilleben-måleri. Jag kom att tänka på titeln eftersom musiken i Vanité i likhet med ett stilleben utgår från symmetrier, och de antingen mörka eller sköra musikaliska elementen är som på olika sätt belysta föremål på en tavla. Finalen Messager är fartfylld och energisk. Harpan och orkesterns instrument för växelvis vidare det musikaliska budskapet, och materialet förändras beroende på budbäraren.”
 

Leevi Madetoja: Kullervo op. 15

Kullervo är berättelsen om pojken som blir en slav vars kniv bryts itu på grund av en sten bakad i brödet han skall äta. Han hämnas genom att hetsa vilda djur på sin elaka matmor. Kullervo förför sin syster och kastar sig till sist på sitt svärd. Den tragiska berättelsen har inspirerat flera tonsättare, bildkonstnärer och författare i inte enbart Finland. Till skillnad från andra av Kalevalas dikter har den om Kullervo sina rötter i Ingermanland.

Leevi Madetoja var den fjärde tonsättaren efter Filip von Schantz, Robert Kajanus och Sibelius som skrev ett orkesterverk med Kalevalas tragiska hjälte som huvudperson. Madetojas symfoniska dikt, eller konsertuvertyr, är starkt förankrad i en allmänt romantisk tradition och saknar på det hela taget typiska finländsk-nationella drag. Tjajkovskijs påverkan är tydlig medan vissa kromatiska vändningar för tankarna till rentav Franck. Forskare har jämfört verket med även Pohjolas dotter av Sibelius samt Carl Nielsen. Till sin formlösning är Kullervo smått episodisk, vilket å andra sidan lämpar sig verkets narrativa grundidé. Ett mångsidigt bruk av vissa repetitiva motiv utgör verkets mest personliga inslag.

Madetoja finslipade Kullervo i Heinola sommaren 1913. Uruppförandet ägde rum i oktober samma år på Helsingfors stadsorkesters konsert. Verket fick ett utmärkt mottagande av kritikerna och Madetoja ansågs vara en tonsättare som redan etablerat sig. Oavsett mottagandet och flera senare framföranden förblev Kullervo Madetojas enda orkesterverk med Kalevala-motiv.
 

Thomas Adès: The Exterminating Angel Symphony

Thomas Adès symfoni från år 2020 bygger på material ur hans tredje opera The Exterminating Angel (Mordängeln). Operan, som hade premiär på Salzburgs festival år 2016, är baserad på Luis Buñuels surrealistiska filmklassiker från år 1962. I filmen är en grupp människor oförmögna att lämna en efterfest. Adès opera har sedermera framförts på bl.a. Covent Garden i London och Metropolitan i New York.

I symfonins första sats anländer gästerna. För att signalera att de lämnar den reala världen bakom sig träder de in två gånger. Operans två första scener länkas samman av en aggressiv, kompulsiv marsch; musiken skildrar sällskapets första natt med Mordängeln. Den tredje satsen är en vaggvisa som innehåller symfonins mest delikata musik. Berceuse kulminerar i kärleksparet Beatriz’s och Eduardos duett.

Waltzes är symfonins mest omfattande sats. De övriga satserna bygger på långa sjok tagna direkt ur operan, men här har tonsättaren samlat ihop valsfragment från olika scener för att konstruera en helt ny helhet. Adès har jämfört sitt arbete på satsen med att limma ihop ett krossat porslinsfat. Före operan hade premiär sade  han i en intervju: ”Jag är fascinerad av valsmusikens förföriska karaktär. Johann Strauss valser tycks fråga: ’Kunde du inte stanna ännu en stund? Glöm allt annat.’ Den här operans valser blir mycket farliga, möjligen fatala.”

Brittiska Thomas Adès är en av sin generations mest framgångsrika tonsättare. Han studerade musik vid Guildhall School of Music i London och King’s College i Cambridge. Adès är aktiv som tonsättare, pianist och dirigent. Han har skrivit tre operor och en balett samt flera orkester- och kammarmusikverk. The Exterminating Angel Symphony uruppfördes i Birmingham den 4.8.2021. Verket har skrivits på beställning av flera orkestrar, bland annat Helsingfors stadsorkester.