Mot paradiset

Jörg Widmann: Towards Paradise

Tysken Jörg Widmann (f. 1973) är en av vår tids mest spelade tonsättare. Hans verk har framförts och dirigerats jorden runt av sådana namn som Anne-Sophie Mutter, Christian Tetzlaff, Yefim Bronfman, Pierre Boulez, Kent Nagano och Simon Rattle. Widmann har även blivit känd som en skicklig klarinettist och dirigent.

Widmanns musiks popularitet kan förklaras dels med tonsättarens förmåga att skriva virtuost och för instrumenten idiomatiskt, dels med direktheten i uttrycket. Modernism och tradition går bekymmerslöst hand i hand. Trots att det i tonspråket går att höra ekon av Widmanns kompositionslärare Hans Werner Henze, Wilfried Hiller och Wolfgang Rihm innehåller det också allusioner till bland annat Beethoven, Schumann och Miles Davis.

Towards Paradise (Labyrinth VI) skrevs år 2021 på beställning av Leipzigs Gewandhaus-orkester och Bostons symfoniker. Verket uruppfördes i Leipzig 23.9.2021. Stadens Gewandhaus-orkester leddes av Andris Nelsons och solist var Håkan Hardenberger. Towards Paradise är tillägnad Hardenberger. Verket är det sjätte i tonsättarens Labyrinth-serie. I den används labyrinten som en konkret strukturell idé, men även som en utgångspunkt för visuell musikteater.

Towards Paradise är Widmanns andra konsert för trumpet, den första är den år 2002 skrivna korta och maniska ad absurdum. Nästan tjugo år senare fick tonsättaren ett behov att skriva en ny konsert för triumpet. Men denna gång skulle verket bli stort och lyriskt.

Det över 35 minuter långa verket börjar med att solisten spelar utanför salen. Då trumpeten kommer in på konsertestraden söker den på olika sätt att inleda en dialog med orkestern. Widmann berättar: ”Trumpetsolisten beger sig in i en labyrint och reser genom olika psykologiska och tonala zoner. Till färden hör också vilda, skrämmande orkesterraviner som leder ut, mot ett tillstånd av ett utopiskt uppehåll.”

Sergej Prokofjev: Askungen, musik ur baletten op. 87

Sergej Prokofjevs balett Romeo och Julia hade premiär i Brno år 1938. Två år senare gavs baletten i Moskva och den blev en dunderframgång. Kirovteatern (nuvarande Mariinskijteatern) beställde omedelbart en ny balett av Prokofjev. Nikolai Volkov sammanställde ett scenario baserat på Charles Perraults saga om Askungen. Prokofjev tyckte om uppslaget och inledde kompositionsarbetet. Då ”det stora fosterländska kriget” bröt ut år 1941 måste projektet måste läggas på is. Under krigsåren satsade Prokofjev på verk som exempelvis pianosonaterna 7-8, den femte symfonin, operan Krig och fred och musiken till Sergej Eisensteins film Ivan den förskräcklige. Naturligtvis var han också tvungen att då och då komponera patriotisk musik, såsom kantaten Berättelsen om den okända pojken och orkestersviten År 1941.

Askungens partitur fullbordades år 1944, men inte en enda teater hade tid eller lust att sätta upp baletten. Då kriget avslutades våren 1945 var läget ett annat: Askungen hade premiär på Bolsjojteatern i Moskva den 21.11. samma år. Mottagandet var mycket gott, och baletten är fortfarande Prokofjevs populäraste vid sidan om Romeo och Julia. År 1946 tilldelades Prokofjev första klassens Stalinpris för baletten. Med pengarna köpte tonsättaren en datscha.

Av Askungens musik sammanställde Prokofjev tre orkestersviter (opus 107, opus 108 och opus 109). Den oftast spelade är den första sviten. I kvällens konsert spelas en av dirigent Dima Slobodeniouk sammanställd svit. 

Många känner säkert till balettens berättelse. Askungen är en flicka som bor tillsammans med sin styvmor och sina två styvsyskon. Ingen tycker att Askungen är något speciellt. En god fe trollar åt henne en vacker klänning så att hon skall kunna delta i en bal. Under balen väcker hon prinsens intresse. Vid midnatt upphör magin och Askungen måste snabbt fly. Hon tappar en av sina glasskor. Prinsen prövar skon på alla rikets flickors fötter. Askungen hittas och berättelsen får ett lyckligt slut.