Vänner

Ethel Smyth: Uvertyr till operan The Wreckers

Brittiska Ethel Smyth (1858–1944) skrev såväl orkesterstycken och kammarmusik som solosånger och operor. Hon var på många sätt en pionjär. Exempelvis Der Wald (1899–1901) var den första opera skriven av en kvinna som sattes upp på Metropolitan i New York. Detta var år 1903. Nästa gång man där visade en opera av en kvinnlig tonsättare var år 2016: verket var Kaija Saariahos L’amour de loin. Smyth var även den första kvinnliga tonsättare som blev Brittiska imperieordens Kommendör av första klass.

Karriären skuggades av tidens typiska fördomar gentemot en kvinnlig tonsättare. För många var Smyths musik ”alltför maskulin”. Dessutom var hon öppet feminist och aktiv i suffragett-rörelsen. Hon skrev aktivistiska essäer, höll brandtal, komponerade Kvinnornas marsch, och deltog i demonstrationer. År 1912 satt hon två månader i fängelse för att ha slungat en sten som krossade brittiska koloniernas statssekreterares fönster.

Operan The Wreckers (1902–4) hade från början ett franskspråkigt libretto, men för premiären i Leipzig år 1906 översattes det till tyska. En engelskspråkig version hade premiär i London sommaren 1909. Uppsättningen dirigerades av Thomas Beecham som omedelbart blev en av Smyths musiks förkämpar. I London var operan en så stor framgång att rentav kung Edvard VII gick för att se den. Den ursprungliga franskspråkiga versionen uruppfördes först år 2022 på Glyndebournes operafestspel.

Berättelsen är dramatisk. Bybor på Cornwalls kust släcker fyren då det stormar för att få skepp att gå i kvav. Sedan dödar byborna sjömännen och delar vad de finner i vraket. Byprästens hustru Thurza inleder ett förhållande med den unga fiskaren Marc. Slutscenen är tragisk: förhållandet avslöjas och fyrvaktare Laurent dömer Thurza och Marc att drunkna i det stigande högvattnet.

Edward Elgar: Enigmavariationer opus 36

I slutet av 1890-talet brottades Edward Elgar (1857-1934) med sin tonsättarkarriär. Hans musik väckte inget större intresse och han måste arbeta som lärare och violinist för att hålla ekonomin på fötter. En kväll i oktober år 1898 kom han dödstrött hem och satte sig vid pianot. Han kom på ett tema, och började som tidsfördriv variera det så, att varje variation reflekterade ett karaktärsdrag eller beteende i någon familjevän: här blir Baker sur och slår fast dörren då han går ut, här försöker Griffith spela piano, här är organisten Sinclair på roddtur med sin hund…

Elgars hustru uppmanade entusiastiskt sin man att skriva ett verk utgående från denna idé. Det i februari 1899 fullbordade orkesterverket Enigmavariationer uruppfördes i juni samma år i London under ledning av Hans Richter. Mottagande blev en succé och innebar en vändpunkt i Elgars karriär. Efteråt reviderade han partituret. Den slutliga versionen uruppfördes i Worcester hösten 1899. 

Varje variation är alltså ett porträtt av någon av Elgars vänner. I partituret anges dennes identitet med hjälp av antingen initialer (t.ex. ”W.N.” = Winifred Norbury) eller en pseudonym (t.ex. ”Nimrod” = August Jaeger, Elgars förläggare). Med finns även Elgars hustru (”C.A.E.” = Caroline Alice Elgar) och han själv (”E.D.U.”= hustrun hade gett honom smeknamnet Eduard). Satsernas titlar och deras korrekta tolkning utgör dock inte kompositionens egentliga gåta, engima. Elgar gillade ordgåtor men också musikaliska gåtor. Han meddelade att det tema som variationerna byggde på var en kontrapunkt eller ett ackompanjemang till en redan existerande, välkänd melodi. Vilken melodi det var avslöjade han dock aldrig. På webben kan man finna sidor på vilka människor med litet för mycket fritid presenterar sina teorier om melodins identitet. 

Joonas Pitkänen

Joonas Pitkänen (f. 1986) är en i Basel, Schweiz, bosatt finländsk dirigent. Sedan år 2017 har han arbetat som chefdirigent för Akademisches Orchester Freiburg i Tyskland, och från och med år 2021 leder han Zugs stadsorkester i Schweiz. I Basel är Pitkänen konstnärlig ledare för Feeling blue & white, en finländsk konsertserie han varit med om att grunda.

Pitkänen inledde sin musikerbana som cellist. Han fick sitt solistdiplom som Thomas Demenagas elev och utexaminerades från Basels musikakademi år 2013. Tre år senare slutförde han, under Ari Rasilaisens ledning, sina magisterstudier i orkesterdirigering vid Würzburgs musikhögskola. Samma år inbjöds han till Gstaads musikfestspels dirigentakademi där han fördjupade sitt kunnande under ledning av Neeme Järvi och Johannes Schlaefli. Sedermera har Pitkänen deltagit i flera internationella dirigenters mästarkurser. Han hör till den av Jukka-Pekka Saraste grundade LEAD!-stiftelsens mentorprogram för unga artister.

År 2023 tilldelades Pitkänen första pris i den internationella Città de Brescia – Giancarlo Facchinetti-dirigenttävlingen i Italien och fick ett hedersomnämnande i den internationella Grzegorz Fitelberg-dirigenttävlingen i Polen.

I Musikhuset dirigerar Pitkänen Helsingfors stadsorkester för första gången. Det första numret, Ethel Smythes uvertyr till operan The Wreckers, kallar han för en riktig juvel med vågade harmonier och en mörk palett. Pitkänen ser med spänning fram emot sin dirigentdebut inte minst därför att HSO har en speciell plats i hans hjärta: hans far har i tiderna spelat i orkestern. Pitkänen menar att stråkarna har en unik djup klang: ”att få dirigera stadsorkestern i Elgars Enigma-variationer gör mig mycket ödmjuk”.