Janne Nisonen
Janne Nisonen har gjort en mångsidigt musikerkarriär från violinelev till kammamusiker och från konsertmästare till dirigent. Hans repertoar går från barocken till vår tids musik. Han har sina rötter i Kaustby och kommer från en spelmanssläkt.
Nisonen har dirigerat bland annat Helsingfors stadsorkester, Radions symfoniorkester, Tapiola Sinfonietta, Tammerfors filharmoniker, Åbo filharmoniker, Tallinns kammarorkester och Mellersta Österbottens kammarorkester. 2016-2018 var Nisonen chefdirigent för Pori Sinfonietta. Från och med 2007 har han varit Tapiola Sinfoniettas I konsertmästare. 2008 grundade han tillsammans med kolleger stråkensemblen Jousia.
Viktiga musikaliska mentorer har varit violinist Endre Wolf, pianist Timo Koskinen och professor i kammarmusik Mats Zetterqvist. Atso Almila och Hanna LIntu har varit avgörande för Nisonens dirigentteknik. Hemma hålls tempot högt tack vare tre barn, två katter och flera ofullbordade gårdsprojekt.
RAGE Thormbones
RAGE Thormbones är en amerikansk duo specialiserad på att framföra experimentell ny musik. Duon består av Mattie Barbier och Weston Olencki, båda klassiskt skolade trombonister. De inledde sitt konstnärliga samarbete år 2014.
Fokus är på att ha fräscha uppslag och glatt pröva olika idéer. RAGE Thormbones skapar täta ljudvärldar utgående från på olika sätt bearbetade instrumentljud som förenas med exempelvis klanger från en järnhandel, verkstäders larm och surrandet från maskiner på övervarv.
Mattie Barbier är musiker, tonsättare och ljudforskare. Hen är intresserad av experiment och av att komma på hur man kan använda ett visst instrument på ett möjligast extremt sätt. Hen spelar i första hand basun, bastrumpet och eufonium men arbetar med även elektronik och säckpipa. Barbiers lågt klingande och våldsamt brummande musicerande har lett till kommentaren att man kunde tro att hen under sitt framförande plockar sitt instrument i bitar. Hen har kallats för en ”diaboliskt uppfinningsrik” trombonist-tonsättare. Barbier arbetar som lärare vid California Institute of the Arts och Los Angeles City College.
Weston Olencki betecknar sig själv som en musiker, tonsättare, ljudkonstnär och mixare i en och samma person. Han spelar låga bleckinstrument samt andra blåsinstrument och även orgel, banjo och elektronik. Hans musik har karaktäriserats som både utmanande och oangenäm, som både kraftfull och ärlig. I sina nyare kompositioner har Olencki förenat experimentella klanger med den amerikanska landsbygdens ljudvärld och traditioner på ett sätt som lett till att han kallats för ”en hillbilly-frankenstein”. Olencki har arbetat som residensartist vid bland annat universiteten i Harvard, New York, Columbia och Princeton. Han har varit gästartist vid California Institute of the Arts.
Jimmy López Bellido: Synesthésie
Den i Peru födda Jimmy López Bellido (f. 1978) är en av sin generations internationellt mest framgångsrika tonsättare. Hans musik har framförts av amerikanska topporkestrar och på internationella festivaler, i Sydneys operahus och i samband Olympiska spelen för ungdomar.
2017-2020 var han Houstons symfonikers hustonsättare.
López studerade komposition först i Lima, senare i Helsingfors under ledning av Veli-Matti Puumala och Eero Hämeenniemi. Han har deltagit i bl.a. Magnus Lindbergs, Brian Ferneyhoughs, Michael Nymans och Betsy Jolas’ mästarkurser.
López har fått flera verk framförda i Finland. Våren 2014 fick orkesterstycket Perú Negro sin Finlandspremiär på HSO:s konsert under ledning av Miguel Harth-Bedoya. År 2018 framförde HSO verket på nytt, nu med Klaus Mäkelä som dirigent, på Nordiska musikdagarnas öppningskonsert i Helsingfors.
Synesthésie (2011) skrevs på beställning av Frankrikes radio. År 2012 tilldelades verket första pris i den amerikanska Nicola de Lorenzo-kompositionstävlingen. De fem satserna utgår från människans fem sinnen och synestesiska upplevelser i vilka man ”ser” att en ton, siffra eller bokstav har en viss färg.
I fyra av satserna används endast en viss instrumentgrupp. Den första satsen handlar om beröring och sätter trummor i fokus. Den andra satsen behandlar lukt med hjälp av stråkinstrument, den tredje smak med hjälp av träblåsinstrument. Hörsel skildras med bleck och metalliska slaginstrument. Den sista satsen har titeln Vision istället för Syn. López förklarar: ”Jag valde ordet ’vision’ eftersom det antyder att något uppenbarar sig, avslöjas – något jag försökt få fram genom att äntligen låta orkesterns alla instrumentgrupper spela tillsammans. Dessutom avslöjar satsen hela kompositionens harmoniska grundstruktur.”
Clara Iannotta: where the dark earth bends
Clara Iannotta (f. 1983) är född i Rom och bosatt i Berlin. Hon studerade komposition i Milano och Paris samt vid Harvard. Bland annat Ensemble Intercontemporain, Klangforum Wien, Münchener Kammerorchester och WDR-orkestern har beställt och framfört verk av henne. Iannotta har tilldelats det prestigefyllda Ernst von Siemens-tonsättarpriset år 2013. Från och med 2014 arbetar hon som konstnärlig ledare för Bludenzer Tage zeitgemäßer Musik-festivalen. Iannotta har skrivit framförallt kammar- och ensemblemusik. Hon har bidragit med musik till audiovisuella performancer samt installationer.
where the dark earth bends (2022) för två basuner och orkester komponerades på beställning av radiobolaget Südwestrundfunk för att framföras på musikdagarna i Donaueschingen. Verket är skrivet för basunduon Weston Olencki ja Mattie Barbier. Ikväll får where the dark earth bends sin världspremiär.
Iannotta berättar: ”Min musik har alltid utgått från ett intimt studium av självet. Ljud och klanger kan gå djupare än ord; de lärde mig vem jag var, vad jag skulle bli. År 2020 insjuknade jag och måste förändras. Att komponera var inte längre ett ibland svårt, ibland fokuserat arbete. Jag kände att jag var på drift. Jag vet att jag inte kan skriva samma musik som förr men vet inte ännu vad jag blir eller på vilket sätt min musik kommer att förändras. where the dark earth bends handlar om allt och ingenting. Verket samlar ihop skärvor av en framtid, av något som jag inte ännu vet något om. Jag har satt ihop möjligheter som kan vara mina, eller någon annans. Ett skördearbete utan mening. Ett stort tack går till Weston Olencki och Mattie Barbier. De bidrog till att forma sina solostämmor och var genast beredda att tillsammans med mig hoppa upp på ett tåg som reser ingenstans.”
Minna Leinonen: Vimma
Minna Leinonen (f. 1977) studerade komposition under ledning av bland annat Veli-Matti Puumala, Jouni Kaipainen och Eero Hämeenniemi. Hon arbetar som pedagog och publicerar kolumner i tidskriften Rondo. Ifjol inledde hon sitt arbete som konstnärlig ledare i fyra år för Tammerfors Biennale.
Leinonen har skrivit orkester-, kammar- och vokalmusik samt solostycken. Hon inspireras av litteratur, natur och vardagen. Exempelvis stråkorkesterstycket Kaarne (2017) utgår från urskogars ljudlandskap. Rörelseoperan Alma! (2020), som bygger på en roman av Hanna Weselius, tar fasta på kvinnans ställning och konstens och vardagens växelverkan.
Ikväll uruppförs orkesterstycket Vimma (2022) som är beställt till HSO:s Helsingfors-variationer -serie. Leinonen berättar: ”Jag började söka impulser från olika källor, avsikten var att bli bekant med nya förebilder. Jag bad Susanna Välimäki och Nuppu Koivisto, Äänellä itkijät ry och Finlands folkmusikförbund och Heikki Laitinen att ge mig material. Till sist fastnade jag för folksångare Kreeta Haapasalos liv och verk. Jag upphör inte att häpnas över den frenesi, seghet och styrka som drev en mor med 11 barn att resa runt och uppträda i storfurstendömet Finland med omgivningar.
Hennes resor noterades och man gladdes över hennes framgångar.
Haapasalos sång från början av 1850-talet, Minun leipäni pieniin on pantu (ung. Mitt bröd har gjorts så litet) berörde mig under en period då pandemin gjorde det svårt för även konstnärer att förtjäna sitt uppehälle. Men sången är samhälleligt aktuell även nu då jag skriver detta. Sången existerar i flera olika versioner: Haapasalo hade aldrig hört talas om att en komposition bör ha en slutlig form och rättsinnehavare. Små motiv ur sången är utspridda över hela orkesterstycket. Jag ville lyfta fram också hela melodin (eller dess variant). Detta sker i verkets mittpunkt där den uppträder en smula färgad, i ett arrangemang som uttrycker kontinuitet.”
Žibuoklė Martinaitytė: Saudade
Den litauiska tonsättaren Žibuoklė Martinaitytė (f. 1973) studerade musik i Kaunas och Vilnius. Därefter deltog hon i internationella mästarkurser ledda av bl.a. Bogusław Schaeffer, Brian Ferneyhough, Jonathan Harvey, Magnus Lindberg och Michael Jarrell. År 2010 vann hennes orkesterverk Thousand Doors to the World första pris i Litauens tonsättarförbunds kompositionstävling och uruppfördes som en del av evenemangen i samband med Vilnius kulturhuvudstadsår. Är 2020 tilldelades Martinaityté Guggenheim-stiftelsens stipendium och Litauens nationella kultur-och konstpris. Hon är numera bosatt i New York.
Produktionen består av orkester-, kammar-, vokal- och ensemblekompositioner samt kammaroperan Stäppvargen, baserad på Hermann Hesses kända roman. Som tonsättare är Martinaitytė intresserad av vad som döljer sig bakom noterna: ”Jag vill ställa betydande existentiella frågor och med varje nytt verk finna svar. En komposition förändrar något i såväl tonsättaren som lyssnaren.”
Orkesterverket Saudade (2019) skrevs på beställning av Litauens tonsättarförbund och uruppfördes i Vilnius på Litauens nationella symfoniorkesters konsert i oktober 2019. Dirigent var Karolis Variakojis. År 2021 gav Ondine ut Saudades första skivinspelning. På CD:n finns även andra av Martinaitytės orkesterverk.
Verket har fått sin idé från det portugisiska ordet saudade som betyder bl.a. djup nostalgi och längtan. Det kan också utrycka en känsla av inre tomhet. Tonsättaren berättar: ”Som ett filosofiskt koncept har saudade börjat betyda ’nostalgi för nostalgi’, en meta-nostalgi, en längtan efter längtan. Eller som poeten Florbela Espanca säger: ’jag saknar en saknad jag saknar’. För mig personligen symboliserar denna tanke allt det som börjat samlas i mig ända sedan min far dog och jag flyttade till Förenta staterna. Under det gångna årtiondet har mitt liv på så många sätt färgats av saknad.”
