Nattens berättelser

Tianyi Lu

Tianyi Lu är född i Shanghai i Kina. Då hon var fem år gammal flyttade hon med sin familj till Nya Zeeland. Lus första instrument var pianot, men då hon var 13 började hon spela flöjt istället. I samband med en tidningsartikel om hennes musikskolas avslutningsgala sju år senare nämnde Lu att hennes dröm är att bli dirigent.

Lu har en kandidatexamen från Aucklands universitet och en magisterexamen från Royal Welsh College of Music and Drama i Storbritannien. Hon har studerat dirigentteknik vid även Melbournes universitet i Australien.

Lu är norska Stavangers symfoniorkesters residensdirigent. I Storbritannien arbetar hon som Wales nationaloperas första kvinnliga residensdirigent och som St Woolos Sinfonia-orkesterns  chefdirigent. År 2020 vann hon första pris i två internationella dirigenttävlingar: Premio Guido Cantelli-tävlingen i Novara i Italien och Georg Solti-tävlingen i Frankfurt.

Enligt Aucklands universitets alumnsidors beskrivning är Lu född till dirigent: ”… på estraden är hon graciös och närvarande och uttrycker en passion för musik på ett sätt som gör det klart att hon lever ut sin dröm.” I och med Finlandspremiären av Salina Fishers verk Tupaia hämtar Lu en hälsning från Nya Zeeland samtidigt som hon för första gången dirigerar Helsingfors stadsorkester.

https://www.tianyi-lu.com/
 

Salina Fisher: Tupaia

Nyzeeländska Salina Fisher (f. 1993) studerade komposition och violin vid Te Kōkī New Zealand School of Music. Med hjälp av ett Fulbright-stipendium kunde hon studera i New York. Fisher har skrivit verk beställda av bland annat International Contemporary Ensemble och Marmen-kvartetten. Hon har arbetat som Nya Zeelands musikskolas och Kentuckys universitets hustonsättare. Hon har tilldelats flera pris, bland annat SOUNZ Contemporary-priset år 2016 för orkesterverket Rainphase och Canberras kortfilmfestivals pris för bästa filmmusik är 2017 för musiken till Sinead Laus Misimpressions.

Fisher arbetar som musiker och undervisar komposition i Wellington. Hennes verk har ofta att göra med natur och historia, eller har en anknytning till tonsättarens japansk-nyzeeländska rötter. Orkesterstycket Tupaia (2018) skrevs på beställning av New Zealand Symphony Orchestra och Albany Symphony Orchestra. Verket uruppfördes i Hamilton den 19.4.2018. New Zealand Symphony Orchestra leddes av Edo de Waart.

Fisher berättar: ”James Cooks första Stilla havsexpedition (1796) hade två målsättningar: att från Tahiti undersöka Venus rörelser, och bevisa att kontinenten Terra Australis Incognita existerar. På Tahiti kom Cooks besättning i kontakt med Tupaia, en polynesisk mästarnavigatör och präst. Tupaia hade formidabla kunskaper om Stilla havets öar och om hur man skulle röra sig till havs. På den brittiska botanisten Joseph Banks initiativ deltog Tupaia i expeditionen. Då Endevaour kom till Nya Zeeland fick Tupaia en stor roll eftersom han kunde kommunicera med maorierna. Under resan gjorde Tupaia en karta som har inspirerat mig. Verket är också påverkat av idén om navigering med hjälp av stjärnornas rörelser.”
 

Nikolaj Rimskij-Korsakov: Scheherazade, symfonisk svit opus 35

Den ryska tonsättaren Nikolai Rimski-Korsakov (1844-1908) skapade en omfattande produktion som innehåller bl.a. operor, kör- och kammarmusikverk samt orkester- och pianostycken. Hans mest populära verk har alltid varit den symfoniska sviten Scheherazade. Den har gett upphov till flera baletter, och dess musik har använts i flera TV-program. Man får ständigt höra utdrag ur sviten i samband med tävlingar i konståkning.

Verket fick sin början vintern 1887 då Rimski inspirerades av berättelserna i Tusen och en natt. Den berömda arabiska berättelsesamlingen hade varit känd i västerlandet i översättningar sedan åtminstone början av 1700-talet. Verkligt populär blev den dock under just 1880-talet då alla former av utomeuropeisk exotism kom på modet.

Sviten fullbordades hösten 1888 och uruppfördes i Petersburg i november under tonsättarens ledning. Rimski gillade inte programmusik och hade därför gett satserna titlarna Preludium, Ballad, Adagio och Final. Det var först på uppmaning av sina vänner som han gav satsernas deras nuvarande titlar. De är dock inte förknippade till specifika berättelser och lyssnaren kan fritt fabulera kring vad som sker i musiken. Rimski nämnde endast att soloviolinens återkommande melodi representerar sagoberätterskan Scheherazade och att det likaledes återkommande temat i blecken är den tyranniska sultan som lyssnar på berättelserna.

Svitens första sats Havet och Sinbads skepp öppnar med det redan nämnda utbrottet i blecken. Soloviolinen stillar stämningen med ett improvisatoriskt motiv, och snart inleds den första sagan som är fylld av havets gungning. Den andra satsen Prins Kalendar är ett scherzo med många vändningar. Den unga prinsen och den unga prinsessan är en vacker, drömsk långsam sats. Sviten avslutas med satsen Fest i Bagdad - Havet - Skeppet krossas mot klippan med bronsryttaren. Musiken går igenom flera spännande skeden före den kulminerar i den första satsens havsmusiks mäktiga repris. I slutet glider soloviolinen upp i höjderna. Sagorna är berättade.