Presentation

Vi förberder som bäst en säker konserthöst och kommer att informera om konsertrutiner och biljettförsäljning i augusti.

Sofia Gubaidulinas kompositioner började dyka upp i konsertprogram och på CD-skivor under den första hälften av 1990-talet. År 1995 beskrev musikkritikern i The New York Times Alex Ross fenomenet med titeln “Ett stort ryskt original kliver fram ur dunklet”. Ustvolskaja, känd som “Damen med hammaren” är en kultfigur vars kompositioner har beskrivits som “musikens svarta hål”, “musikaliska laserstrålar” och “kosmisk metall”. Tonspråket präglas av en extrem omutlighet och extrema effekter. “Hon utgör en länk mellan Sjostakovitj och Sofia Gubaidiulina - en länk med all romantik avskalad.” (Helsingin Sanomat)  

Kombinationen Gubaidulina, violinist Gidon Kremer och violinkonserten Offertorium har gått en lång väg från en tillvaro bakom järnridån till ett liv på internationella konsertestrader. “Jag har haft privilegiet att känna Sofia i över 35 års tid”, säger Kremer i The Strad. “Varje gång jag framfört hennes musik har jag blivit rikare som både konstnär och människa.” 

 

Galina Ustvolskaja: Symfonisk dikt nr 2

”Jag är alldeles övertygad om att hennes musik kommer att nå ett världsrykte.” Detta yttrade Dmitrij Sjostakovitj på 1930-talet om sin kompositionselev Galina Ustvolskaja (1919–2006). Hon hann fylla 70 år före profetian gick i uppfyllelse. I sitt hemland Sovjetunionen hade hon dock redan länge varit en kultfigur. Först och främst berodde det på musiken. Den var omutligt modernistisk: dissonant, monoman, högljudd. För det andra var Ustvolskaja en fascinerande figur. Hon ogillade publicitet och tyckte inte om att prata om sina verk. Hon tonsatte ofta religiösa texter men upprepade envist att hon inte är en religiös tonsättare.

Dessutom var Ustvolskaja så självkritisk att hennes officiella verkförteckning bestod av endast 21 kompositioner. Hon ville inte veta av framförallt de av sina partitur i vilka hon hade använt ett s.a.s. lätt tillgängligt tonspråk för att undvika att stämplas som en formalist. Exempelvis kantaterna Stephan Razins dröm (1948), Leve ungdomen! (1950) och Mannen från de höga bergen (1952) och tondikterna Unga pionjärer (1950) och Sport (1958) motsvarade den socialistiska realismens krav. Endast några av dylika verk fick en plats i Ustvolskajas officiella förteckning. Till dem hör två orkesterstycken från 1950-talet som dock fick nya titlar. Stäppens ljus döptes om till Symfonisk dikt nr 1 och En hjältes hjältedåd till Symfonisk dikt nr 2.

Det senare verket skrevs för en kompositionstävling där det tilldelades andra pris - ett första pris utdelades inte. Ustvolskaja berättade att musiken skildrar en hjältes själsliga process. Först finns äventyrslusten, sedan utförs hjältedåd som leder till att hjälten finner en ny inre klarhet. Verket uruppfördes i Leningrad den 6.11.1957. Leningrads filharmoniker dirigerades av Jevgenij Mravinskij.

 

Sofia Gubaidulina: Offertorium

Sofia Gubaidulinas (f.1931) internationella genombrottsverk blev violinkonserten Offertorium. Verket är tillägnat Gidon Kremer, som även föreslagit att tonsättaren skulle skriva det. Då violinkonserten fullbordades år 1980 hade Kremer dock valt att stanna i väst varför de sovjetiska myndigheterna vägrade låta honom uruppföra verket. Gubaidulina kom på att låta sin förläggare smuggla partituret till väst. Offertorium uruppfördes i Wien år 1981 på ORF Sinfonieorchesters konsert under ledning av Leif Segerstam. Solist var självfallet Kremer. Tonsättaren reviderade partituret både 1982 och 1986.

Gubaidulina är en understruket religiös tonsättare, och violinkonsertens andliga bakgrund avslöjas redan av titeln: Offertorium är en av mässans satser. I detta verks fall hänvisar idén om en offergåva till, exempelvis, Jesu död på korset. Dessutom offrasviolinkonsertens huvudtema för att det senare skall kunna ”återuppstå”.

Detta huvudtema är inte av Gubaidulina, utan det tema som Preussens konung Fredrik den store gav åt J.S. Bach år 1747 och som utgör grund för verket Musikalisches Opfer. I violinkonsertens början presenterar Gubaidulina temat så att olika noter och fraser har fått en egen klangfärg. Denna idé är lånad ur Anton Weberns kända orkestrering (1935) av samma tema.

Solisten träder in och presenterar en serie variationer. Under deras gång reduceras, stegvis, Bachs tema genom att en not tas bort från början och en från slutet. I verkets andra parti har temat försvunnit – s.a.s. offrats på musikens altare. Det sista partiet öppnar med stråkarnas långsamma koral. Verkets första tredjedels process upprepas, men nu åt andra hållet. Bachs tema växer successivt fram och presenteras till sist i sin helhet av solisten.

 

Jean Sibelius: Symfoni nr 1 e-moll op. 39

Uruppförandet av Kullervo-symfonin år 1892 gjorde Jean Sibelius (1865–1957) till den inhemska musikens hjälte. Han fick en position som det om sin självständighet drömmande folkets främsta tonsättare. Sibelius skrev förvisso gärna verk som hade ett nationellt motiv. Samtidigt hade han dock siktet inställt på ett övernationellt tonspråk som inte var bundet till den politiska verkligheten.

Då han den 26.4.1899 dirigerade Helsingfors filharmoniska sällskaps orkester (nuv. HSO) på sin kompositionskonsert var kontrasten mellan den nationella Sibelius och den Sibelius som gick sin egen väg stor. På programmet fanns tondikten Skogsrået och två nyheter: Atenarnas sång och den första symfonin (e-moll, op. 39). Atenarnas sång kommenterade det ryska förtrycket och blev en så enorm succé att de övriga verken hamnade i dess skugga. Sibelius blev djupt sårad av en väns kommentar: Atenarnas sång var fantastisk men symfonin var svår att förstå…

Nästa år bearbetade Sibelius partituret. Den nya versionen uruppfördes 1.7.1900 under ledning av Robert Kajanus. Då Helsingfors filharmoniska sällskaps orkester på sommaren gjorde en konsertresa till världsutställningen i Paris hörde symfonin till programmet. Sibelius namn blev nu för första gången känt utomlands.

Tonspråkets senromantiska patos kan påminna om Tjajkovskij. Sibelius medgav att ”det finns mycket likadant i den där mannen som i mig”. I jämförelse med den ryska kollegan är uttrycket dock mera kargt och lakoniskt. Den första satsen öppnar med ett mystiskt klarinettsolo (Andante ma non troppo). I Allegro energicot släpper intensiteten inte för en enda sekund. Den andra satsen (Andante) är både ljuv och dramatisk. Scherzot (Allegro) är brutalt rytmiskt. I finalen (Quasi una fantasia) bjuder Sibelius på verkets allra största och mest effektfulla kontraster i uttryck.

Konstnärer

Eva Ollikainen
dirigent
Gidon Kremer
fiol

Program

    19:00
    Galina Utvolskaja
    Symfonisk dikt nr 2
    Sofia Gubaidulina
    Offertorium
    Paus
    21:00
    Jean Sibelius
    Symphony No. 1
Musiikkitalo Concert Hall
Eva Ollikainen
Gidon Kremer
Galina Utvolskaja
Symfonisk dikt nr 2
Sofia Gubaidulina
Offertorium
Paus
Jean Sibelius
Symphony No. 1