Tonsättare Hector Berlioz sa att man inte får kombinera orgel och symfoniorkester. Ikväll ignorerar vi den moderna symfoniorkesterns faders råd – två gånger!
”Orgeln och orkestern är båda konungar. Eller rättare sagt: den ena är kejsaren och den andra påven.” Tonsättare Hector Berlioz menade att orgel och symfoniorkester på inga villkor bör kombineras. Ikväll ignorerar vi den moderna symfoniorkesterns faderns råd – och det hela två gånger! Orgelsymfonin är ett av Camille Saint-Saëns mest populära verk. Samy Moussas A Globe Itself Infolding har skördat lagrar på världens mest betydande konsertestrader.
Samy Moussa: A Globe Itself Infolding för orgel och orkester (2014)
Den kanadensiska, i Berlin bosatta Samy Moussa (f. 1984) är en de mest spelade unga tonsättarna. Han har arbetat som bl.a. Torontos symfoniorkesters residenstonsättare och har ett nära samarbete med även Montreals symfoniorkester. Han har skrivit verk på beställning av bl.a. Royal Concertgebouw-orkestern, Londons symfoniorkester och Los Angeles filharmoniker. Säsongen 2024–2025 är Moussa Helsingfors stadsorkesters residenstonsättare.
Moussas tonspråk har inget gemensamt med 1900-talets sluts postmodernism. Moussa håller sig tvärtom till tonala, nyromantiska och om minimalism påminnande klanger. Det storvulna greppet och det episka berättandet för tankarna till även filmmusik. Alla dessa element framträder i bland annat symfonin Concordia (2019), violinkonserten Adrano (2019) och trombonkonserten Yericho (2024), samt i kvällens verk A Globe Itself Infolding (2014). A Globe Itself Infolding uruppfördes av organist Jean-Willy Kunz på Montreals symfoniorkesters konsert under ledning av Kent Nagano. Titeln hänvisar till en dikt av William Blake, The Nature of Infinity (Oändlighetens natur). Dikten skildrar en färd in i en virvel i vars öga allt blir ett.
Moussa säger att han har närmat sig verket som om det var en sats i en pianokonsert. Under den tio minuter långa resan knyter orgeln och orkestern en så stark kontakt till varandra att det ibland är omöjligt att urskilja vilkendera som är vilken. Till en början klingar orgeln helt självständigt, separerad från orkesterns kall. Efter ett kort solo blir orgel en naturlig del av orkestern och den dramatiskt jäsande klangmassan. Ur detta växer fram just de omvälvningar som titeln hänvisar till.
Dmitrij Sjostakovitj: Cellokonsert nr 1 Ess-dur op. 107
Åtminstone två faktorer möjliggjorde att Dmitrij Sjostakovitj (1906–1975) skrev sin första cellokonsert. Den första faktorn är mästarcellisten Mstislav Rostropovitj. Han slog igenom i Moskvas musikkretsar på 1940-talet genom att framföra Sergej Prokofjevs cellokonsert, ett verk som hade ansetts helt omöjligt att spela. Prokofjev blev såpass entusiastisk att han åt Rostropovitj skrev ett nytt, ännu svårare verk. Sinfonia concertante (1952) blev stamrepertoarens möjligen mest utmanande cellokonsert. Prokofjevs verk är Sjostakovitjs första cellokonserts uppenbara förebild.
För det andra hade Josef Stalin avlett år 1953. Ledarna fokuserade på att slåss om makten och ägnade inte konstnärerna någon stor uppmärksamhet. För första gången på nästan 30 år kunde Sjostakovitj skriva en musik utan att vara tvingad att göra den ideologiskt korrekt. Prokofjev kunde inte öppet kritisera Stalin i Sinfonia Concertante. Sjostakovitj behövde inte tänka på den saken, han fick förverkliga sina vildaste drömmar helt fritt. Dessutom hade Rostropovitj inga som helst begränsningar vad gällde vare sig spelteknik eller emotionellt uttryck.
Den första cellokonserten i Ess-dur op. 107 (1959) anses vara ett av de svåraste verken i cellorepertoaren vid sidan om Sinfonia concertante. Verket är stort men orkestreringen är genomskinlig. Blecken lyser med sin frånvaro med undantag för ett valthorn som följer solisten likt en skugga man skymtar i ögonvrån.
”Konserten är fördelad i två stora satser”, skrev Sjostakovitj, ”den första satsen, och de tre följande satserna som framförs utan paus. Satserna formar en helhet med homogena teman och bilder.” Den tredje satsen är en nästan sex minuter lång solokadens. Den första satsen Allegretto signalerar omedelbart vem som är tonsättaren. Cellon presenterar två gånger ett lätt identifierbart motiv med fyra noter, och medan verket fortskrider får motivet formen D-Ess-C-H- Detta är Dmitrij Sjostakovitjs musikaliska monogram som dyker upp i även andra av hans kompositioner.
Camille Saint-Saëns: Symfoni nr 3 ”Orgelsymfonin”
Camille Saint-Saëns (1835–1921) inledde sin karriär som ett underbarn jämförbart med Mozart. Fem år gammal debuterade han med att spela en violinsonat av Beethoven och endast 10 år gammal kunde han spela alla Beethovens pianosonater utantill. Då han 13 år gammal började studera vid konservatoriet i Paris valde han dock orgeln, inte pianot, till sitt huvudinstrument eftersom det behövdes organister. Efter att Saint-Saëns utexaminerats blev han anställd vid La Madeleine, en av Paris huvudkyrkor, och arbetade där i 20 års tid. Han kom att skriva en hel del orgelmusik.
Som tonsättare var Saint-Saëns ett historiskt undantag. Han levde i praktiken igenom hela den romantiska perioden: han kunde ha hört uruppföranden av verk av såväl Frédéric Chopin som Igor Stravinsky. Han var en pionjär då han år 1908 skrev musiken till filmen Mordet på hertigen av Guise, och han spelade in sitt musicerande på film och grammofonskiva. Trots detta hånade samtiden honom för att vara konservativ, ytlig, populär och – värst av allt – stilistiskt tysk, ”Frankrikes Mendelssohn”. Till exempel Claude Debussy yttrade: ”Jag avskyr sentimentalitet och kommer inte över att dess namn är Saint-Saëns”.
Den tredje symfonin avec orgue (1886) kan vara ett biografiskt verk. Flera år tidigare hade Saint-Saëns inom loppet av endast sex veckor förlorat sina två barn, vilket lett till att hans äktenskap havererat. Med sin symfoni ville Saint-Saëns kanske blicka bakåt av såväl allmängiltiga som personliga skäl. I Frankrike var symfonin en i praktiken död genre, och Saint-Saëns själv hade undvikit den i snart nästan 30 år. Det finns ett element av personlig närvaro i de såväl virtuosa som andaktsfulla piano- och orgelpartierna.
Symfonin var beställd av Royal Philharmonic Society och uruppfördes i St. James Hall i London i maj 1886 med tonsättaren som dirigent. Ett halvår senare spelades symfonin i Paris och hade då tillägnats minnet av den nyss avlidne Franz Liszt. ”I detta verk gav jag mitt allt”, sade Saint-Saëns. ”Det jag har åstadkommit i det kan jag aldrig upprepa.” Symfonin blev förvisso hans sista. Men den beredde väg för flera franska tonsättare som utan hans exempel knappast hade vågat skriva en symfoni.
