Vi förberder som bäst en säker konserthöst och kommer att informera om konsertrutiner och biljettförsäljning i augusti.
“Jag har alltid varit fascinerad av gränsen mellan det omedvetna och det vakna tillståndet. Kanske det förklarar varför jag är fascinerad av extrema kontraster.” Bjarnasons Processions är en stor, flott pianokonsert som stolt vandrar i Rachmaninovs och Prokofjevs konserters fotspår. Verket uruppfördes år 2009 samtidigt som Islands bankkris var som värst. Samhället var i uppror, medborgarna samlades vid parlamentshuset för att demonstrera. Ingen visste vad som kunde ske. Pianokonserten och dess framförande fick en helt egen och specifik betydelse för tonsättaren, musikerna och publiken.
Även konsertens avslutningsnummer, Witold Lutoslawskis tredje symfoni, skapades mitt i ett samhälle som var i uppror. Tonsättaren hade uttryckt stöd för fackföreningen Solidaritet och hade därför förbjudits att delta i Polens offentliga liv. Enligt Lutoslawski fick man inte tolka hans musik utgående från yttre omständigheter, men det är fullt möjligt att uppfatta den tredje symfonin som en protest. Skimrande, letande melodier och skira figurer krossas, kvävs och tystas av klangmassor och ett ständigt återkommande bankande motiv.
Daníel Bjarnason
Tonsättaren och dirigenten Daníel Bjarnason (f. 1979) hör till den generation av isländska musiker som har gjort sitt hemland till ett fenomen på det internationella kulturfältet. I Finland är Bjarnason mest känd som en tonsättare vars verk har framförs av flera av vårt lands symfoniorkestrar. Ute i världen är han känd som även dirigent. Han har dirigerat bland annat Los Angeles, Torontos och Tokyos symfoniorkestrar. Han är numera Islands symfoniorkesters första gästdirigent och har samarbetar med även andra skandinaviska orkestrar. År 2018 ledde han Åbo filharmoniska orkester och förra hösten Radions symfoniorkester.
I likhet med många andra av sin generations dirigenter föredrar Bjarnason samarbete istället för individualism. ”Det beror väl på hur det var förr att man ännu tror att dirigenter är despoter som vet mera än alla andra”, har han sagt. ”Tanken är motbjudande. Det är betydligt intressantare att föra dialog och skapa något i samarbete.”
Bjarnason studerade piano, komposition och orkesterdirigering i Reykjavik. Dirigentstudierna fortsatte vid musikhögskolan i Freiburg i Tyskland. Bjarnason har varit Islands symfoniorkesters, Muziekgebouw Eindhovens och Reyjkaviks festivals artist-in-residence.
Juho Pohjonen
Juho Pohjonen (f. 1981) är en av Finlands internationellt mest aktiva pianister. Han studerade på Sibelius-Akademins ungdomslinje under ledning av Meri Louhos och utbildades till magister från Hui-Ying Lius klass. Framgångar i bl.a. den internationella Maj Lind-tävlingen år 2002 och i Nyborgs nordiska pianotävling år 2004 förde Pohjonen till de internationella konsertestraderna.
Pohjonen är en av de få finländska musiker som arbetar som såväl kammarmusiker som solist i framförallt Förenta Staterna. Han har uppträtt som solist med bland annat Clevelands och Minnesotas orkestrar, Los Angeles filharmoniker och San Franciscos symfoniker. Han har också uppträtt på Mostly Mozart-festivalen i New York. Under de senaste åren har en av hans bravurer varit Bjarnasons pianokonsert. Pohjonen har framfört den tillsammans med Tapiola Sinfonietta, Radions symfoniorkester och Norrlands operaorkester.
Vid sidan om sitt musikerskap har Pohjonen i samarbete med sin bror Joonas skapat och programmerat musikappen MyPianist. Med appen kan exempelvis violinister och cellister öva på solokonserter och sonater till ackompanjemang av en virtuell pianist som i realtid reagerar på tempoval.
Grażyna Bacewicz: Uvertyr
Grażyna Bacewicz (1909–1969) föddes i Lódź och visade snabbt tecken på att vara ett violinistiskt underbarn. Tillsammans med sina tre syskon grundade hon redan som liten Bacewicz-kvartetten, och före tonåren hade hon flera gånger uppträtt som solist med den lokala orkestern. Hon kompletterade sina violinstudier med en kompositionsexamen. Efter en framgångsrik kompositionskonsert år 1932 tilldelade Polens förra premiärminister, stjärnpianisten Ignaz Jan Paderewski henne ett stipendium. Med dess hjälp började Bacewicz studera i Paris för Nadia Boulanger. Året därpå tilldelades hennes blåskvintett första pris i en fransk kompositionstävling.
På den tiden var det så ovanligt för en kvinna att arbeta som tonsättare att Bacewicz ständigt måste förklara sitt yrkesval. Eftervärlden vet att hon var en oförskräckt innovatör vars kompositioner bidrog till att definiera begreppet polsk musikalisk modernism. Hennes musik hamnade i de senare modernisternas skugga men har på sistone gjort en välförtjänt comeback. Hennes huvudverk anses vara Konserten för stråkorkester (1948). Mest personlig är hon dock i sina sju violinkonserter.
Uvertyren för orkester (1943) är till sin stil nyklassisk, en term tonsättaren själv tog avstånd till. Verket skrevs i det av nazisterna ockuperade Polen och uruppfördes kort efter krigsslutet på den nya musikens festival i Warszawa. Den glansfullt klingande uvertyren följer en A-B-A-form. Det temperamentsfulla första partiet domineras av stråk- och bleckblåsinstrument. Mittpartiet är ett Adagio som i sin tur domineras av träblåsinstrumenten. Det segervissa slutpartiet associerar till uvertyrens start. Verkets tillkomsttidpunkt har gett upphov till en intressant teori. Det påstås att Bacewicz tänkte att man bör uppfatta pukornas återkommande rytmfigur - som är samma som den man hör i Beethovens femte symfonis början - som en dold hänvisning till bokstaven V i morsekod. V står för Victory, d.v.s. Seger.
Daníel Bjarnason: Processions
Tonsättaren-dirigenten Daníel Bjarnason (f. 1979) har tillsammans med Anna Þorvaldsdóttir och Hildur Guðnadóttiri gett Island en egen, odisputabel plats inom den nyaste musiken. Bjarnasons verk finns på repertoarer jorden runt. Hans musik har spelats av Los Angeles filharmoniker och Cincinnatis symfoniorkester och framförts på Den Kongelige Opera. I Bjarnasons fall får man glömma talet om att en viss musik är riktad vissa lyssnare. Hans musik innehåller en dos av allt möjligt: experimentell elektronmusik, strikt modernism, eterisk ambient. Om man vill kan man också finna en smula pop i den.
Pianokonserten Processions (2009) är ett av Bjarnasons mest framförda verk. I Finland har det tidigare framförts av Radions symfoniorkester, Tapiola Sinfonietta, Åbo filharmoniker och Jyväskylä Sinfonia. Verket skrevs för den isländska pianisten Víkingur Ólafsson som år 2010 spelade in det för Bedroom Community. På inspelningen dirigeras Islands symfoniorkester av tonsättaren själv. År 2010 tilldelades Processions Islands musikpris.
Verket har tre satser. Den första satsen In Medias Res går rakt på sak med en chockeffekt. Men allt krut är inte härmed förbrukat, och känsloskalans intensitet går från den ena ytterligheten till den andra. Musiken är kännbart tonsättarens egen, men de pianistiskt tacksamma utbrotten har släktskap med Rachmaninovs och Prokofjevs konserter. I de stillsammare partierna finns ekon av Maurice Ravel. Känsloladdningen kulminerar i den andra satsen Spindrift som kan uppfattas som en slags klagosång kryddad med effekter. Den sista satsen Red-handed är en dunkande, ritualistiskt klingande marsch.
Witold Lutosławski: Symfoni nr 3
Witold Lutoslawski (1913-1994) torde den kändaste representanten för den polska musikmodernism som växte fram ur andra världskrigets ruiner. Han blev först känd som en tonsättare med ett folkligt uttryck som utgick från då rådande stalinistiska ideal. Eftersom hans första symfoni (1947) hade stämplats som elitistisk och formalistisk måste han skriva en politiskt korrekt musik med en social beställning. Lutoslawski lärde sig dock att kombinera en påtvingad stil med ett eget, personligt uttryck. Symbiosens bästa exempel är Konsert för orkester (1954) och Danspreludier (1955).
Då Stalin dog år 1953 förändrades Polens kulturpolitik. Även Lutoslawski fick ta del av innovationerna i tysk, italiensk och österrikisk ny musik. Hans stil förändrades. I Sorgemusik för Béla Bartók från år 1958 använde han sig för första gången av 12-tonstekniken. Han använde sig också för första gången av aletaorisk kompositionsteknik. Aleatoriken blev Lutoslawskis varumärke i och med framförallt den tredje symfonin (1973-1983).
Aleatorik - ordet är härlett ur latinets ’alea’ (tärning) - betyder litet förenklat slumpmusik. Den som framför aleatorisk musik får stora friheter. Musiken utgår inte nödvändigtvis från av tonsättaren i stämman utskrivna taktstreck, tempobeteckningar eller ens tonhöjder. I sin tredje symfoni låter Lutoslawski musikerna spela sina egna stämmor i egen takt ända tills dirigenten ger en signal eller musikern hör att musikerna bredvid redan gått vidare. Framföranden av aleatoriska kompositioner skiljer sig alltså från varandra i en något högre grad än framföranden av traditionellt noterade verk. Trots utgångspunkten är skillnaderna mellan framföranden dock mindre än man kunde tro.
Lutoslawski ställde sig skeptisk till den traditionella symfoniformen. Han menade att det mest intressanta alltid presenteras i verkets början och att det som kommer därefter är mindre intressant. I sin tredje symfoni förespråkar han en annan lösning, och alla s.k. bästa bitar kommer först i verkets senare halva. Symfonin blev samtidigt en slags protestmusik i den polska solidaritetsrörelsens anda. Under ytan skymtar dock symfonimusikens rötter. Historiens barlast gör sig ständigt påmind i form av ett envist upprepat, ljudligt hamrande motiv. Samma motiv öppnar Beethovens femte symfoni.
