Register

En fauns eftermiddag

En fauns eftermiddag (1894) är ett endast 10 minuter långt verk men det har en desto mera vägande musikhistorisk betydelse. Om man vill komprimera Claude Debussys (1862–1918) musik till fyra takter lönar det sig att ta fasta på En fauns eftermiddags flöjtsolo som först tyngdlöst glider ner, sedan upp och till sist smälter samman med harpa och orkester. Författaren och kritikern Paul Griffiths har gått ett steg längre: enligt honom utgör detta korta flöjtsolo hela den moderna musikens födelseögonblick. 

En fauns eftermiddag skulle bli ett orkesterverk i tre satser inspirerat av Stéphane Mallarmés dikt med samma namn från år 1875. Debussy komponerade dock aldrig satserna Mellanspel och Parafras-final. Det vi har kvar är förspelet till faunens eftermiddagssyssla som går ut på drömmerier kring de bedårande nymferna. Fantasierna besannas aldrig, faunen sjunker tillbaka in i sin drömvärld. Drömsk är även musiken: varje ny sak liksom bara glider in, utan brådska, och smälter som i ett dis ihop med vad som sagts tidigare. Detta drag blev Debussys stils typiska kännetecken. 

Förutom tonarterna rubbade Debussy det strikt rytmiska och fyrkantigt strukturella tänkandet. En fauns eftermiddag är långt ifrån atonal eller komplett tonartslös, men tack vare detta verk förlorade en konventionell harmoni och normala upplösningar av dissonanser så småningom sin betydelse. Kritikerna talade om impressionism, en term de hämtat från bildkonsten. Debussy höll inte alls med om detta - men som känt gjorde han det förgäves. 

Maurice Ravel: Gåsmor

Av de två stora franska tonsättarna i sekelskiftet 1800-1900 var det Maurice Ravel (1875–1937) som i många avseenden var den mera traditionella. För eget syfte gjorde Claude Debussy sitt allt för att störta wagnerianska maktstrukturer, reformera harmoniuppfattningen och förnya musikaliska former. Ravel däremot gjorde något nytt av det gamla. Han var en nostalgiker som skrev valser trots att de inte var på modet och imiterade barockstilen före det blev en allmän trend. Det som förenar Ravels källor är att de bevisligen hade tålt tidens tand. Det rörde sig om klassiker. 

Klassiker är även berättelserna i Gåsmor (1910): gamla folksagor som hade samlats i bokform av bland annat bröderna Grimm, Madame d’Alnoy och Charles Perrault. Senare byggde Walt Disney sitt filmimperium utgående från samma material. Gåsmor var från början en svit i fem satser för piano fyrhändigt. Ravel tillägnade sviten några av sina vänners barn. Två år senare utvidgade han  musiken med en uvertyr och ett par mellanspel och skapade en 30 minuter lång balett för orkester. Orkesterversionen med fem satser har blivit ett av Ravels mest framförda verk. Balettversionen får man däremot höra mycket sällan.

Scenerna i Gåsmor äger rum i Prinsessan Törnrosas sömn. Uvertyren för oss till den förtrollade trädgården och vi skymtar redan de gestalter som vi snart får möta. I den första och andra scenen får vi se den förtrollade sländan och Prinsessan Törnrosa som försjunker i en hundraårig sömn omgiven av sina goda feer. I den tredje scenen grälar Skönheten och Odjuret. Deras förhållande är      i vågskålen. Men Odjuret övertygas om att Skönheten älskar honom och förvandlas då till den stiliga man han hela tiden var under sitt yttre. Den fjärde scenen handlar om hur Tummeliten leder timmermannens sju barn ut ur skogen. Tummeliten märker att de gått vilse: de brödsmulor han hade strött ut för att hitta tillbaka har blivit uppätna av fåglarna. 

Den femte scenen, som utgör en av balettens höjdpunkter, bygger på en berättelse av Madame d’Alnoy och handlar om en prinsessa som har förtrollats och blivit en fuling. Enda sättet att bryta förtrollningen är att resa långt bort till Pagodernas land, till det mystiska Kina. En trumpet signalerar att vi åter befinner oss i den förtrollade trädgården. Det är morgon, fåglarna kvittrar och Prinsen väcker Prinsessan Törnrosa från sin sömn. Vår resa i drömmarnas värld är avslutad.