Reinhardt & Bax

Ruth Reinhardt

Dirigent Ruth Reinhardt (f. 1988) är känd för sina eleganta uppträdanden och sina kreativa konsertprogram. Antonín Dvořáks femte symfoni menar hon vara en okänd pärla. Verkar startar idylliskt, går vidare i en först varm och sedan lustig stämning, och avslutas dramatiskt. ”I det finns allt som behövs”, säger Reinhardt. ”Det är obegripligt att verket inte framförs oftare.”

Reinhardt har dirigerat bland annat New Yorks filharmoniker och Clevelands orkester, österrikiska Tonkünstler-orkestern, Frankrikes nationalorkester, Stockholms kungliga filharmoniker och Frankfurts och Berlins radios symfoniorkestrar. Hon har gästat San Fransiscos, Detroits, Houstons, Baltimores, Milwaukees och Seattles symfoniker. Under konsertsäsongen 2023-24 debuterar Reinhardt med HSO, Gewandhausorchester Leipzig, WDR Sinfonieorchester samt Nashvilles, New Jerseys och Grand Rapids symfoniker och Minnesotas orkester. I planerna finns  också en operadebut på Kungliga operan i Stockholm med La Traviata. 

Reinhardt är född i Tyskland och numera bosatt i Schweiz. Hon studerade violin och orkesterdirigering vid Zürichs konstuniversitet och tog sin magisterexamen från  Juilliard i New York. 

I Reinhardts konsertprogram för kända modernister och kända symfoniker dialog eller utmanar varandra. Hon är intresserad av även vår tids musik. Hon har fokuserat på att dirigera verk av framförallt europeiska tonsättare och lyfter gärna fram kvinnliga sådana. I Reinhardts konsertprogram stöter man därför på kompositioner  av bland annat Kaija Saariaho och Lotta Wennäkoski. 

Ruth Reinhardt (ruth-reinhardt.com)

Alessio Bax

Den italienska pianisten Alessio Bax (f. 1977) utexaminerades från sin hemstad Baris konservatorium då han var fjorton år gammal. Hans karriär startade på allvar i och med att han 19 år gammal tilldelades första pris i den japanska Hamamatsu-tävlingen och 22 år gammal första pris i den engelska Leeds-pianotävlingen. Från och med år 1994 är Bax  bosatt i Förenta staterna. 

Bax har uppträtt som pianist på fem kontinenter. Han har varit solist med över 150 orkestrar, spelat kammarmusik och gett solorecitaler. Han har samarbetat med bland annat dirigenterna Marin Alsop, Vladimir Ashkenazy och Simon Rattle. År 2019 började Bax undervisa vid New Englands konservatorium. Han är konstnärlig ledare för den italienska musikfestivalen Incontri in Terra di Siena. 

År 2019 var Bax solist i Edvard Griegs pianokonsert då den framfördes på Nya Zeeland av Aucklands filharmoniker. New Zealand Herald konstaterade: ”Griegs konsert gav den italienska pianisten en chans att förena det fräscha med det poetiska. Han besvarade cellons vemodiga kall med en smidig övergång från en noggrant utmejslad moll till en smäktande dur. ” Tidningen lyfte också fram solistens dialog med orkestern: ”Finalen var som en ohämmat svängig folkdans som alla fick delta i.”

Ett par år tidigare hade den amerikanska Minnesotas orkesters publik gett stående ovationer då Bax varit solist i samma pianokonsert. Enligt den lokala tidningen undvek pianisten att ty sig till de klichéer och överdrivet dramatiska gester som Griegs pianokonsert ofta belastas med. ”Alessio Bax lyfte fram konsertens mångskiftande stämningar. Skönhet och styrka gick hand i hand.”

Alessio Bax, pianist - official home page
 

Jennah Vainio: Sylvia’s Lullaby

Helsingfors-variationer, Helsingfors stadsorkesters beställningsserie, bjuder in vår tids tonsättare att skriva nya verk inspirerade av en finländsk komposition skriven före år 1945. Jennah Vainios Sylvia’s Lullabyn (Sylvias vaggvisa) utgår från Huutolaistytön kehtolaulu (1907), ett stycke för stråkorkester skrivet av Helsingfors stadsorkesters grundare, dirigent Robert Kajanus.

”Jag kände inte till stycket från förr utan stötte på det som följden av en lång sökan”, berättar Vainio. ”Men så fort jag hörde det visste jag: här har vi det. Jag ville skriva ett personligt verk med en djupare mening. Stycket fick mig att tänka på min farmor Sylvia Vainio (1916–2013) som blev föräldralös och såldes på barnauktion.”

Från början av 1800-talet till början av 1900-talet kunde kommunerna hålla auktioner där man sålde dem som blivit utan försörjning. Den surrogatfamilj som i sitt bud önskade minst ekonomisk ersättning för att ta hand om ett föräldralöst barn, en åldring eller en förståndshandikappad, vann. Praxisen påminde om slavhandel. Ingen kontrollerade vad som hände med dem som auktionerats. De behandlades ofta omänskligt.

”Trots svåra utgångspunkter hade min farmor ett omväxlande och spännande liv. Hennes föräldrar avled år 1918 i spanska sjukan som hennes far smittats av då han rest med en oceanångare från Förenta staterna till Finland. Som föräldralös sov Sylvia under en hyvelbänk. Hon blev sparkad och plockade ogräs på åkern. Hon tjänstgjorde som lotta vid fronten i Lappland, och efter kriget levde hon familjeliv i Monte Alegre i Brasilien. Hon arbetade som skeppsvärdinna för Effoa-rederiet och var frivillig i Finlands Sjömanskyrka. Senare orkade hon hjälpa också mig under mina studieår och gav mig levnadsråd då Finland drabbades av depressionen.”

Kajanus vaggvisa hörs i verket i form av ett åtta takter långt tema. Dess element och motiv vandrar jämsides med Sylvias berättelse. Vainio skulle inte vilja kalla sitt verk för en symfonisk dikt. Det är dock narrativt. ”Verket är inte helt programmatiskt men man kan höra blad ur Sylvias livsbok i de olika partier det består av. Framförallt slaginstrumenten har en central roll vad gäller att skildra tid och plats. Jag tillägnar verket minnet av min kära farmor. ”
 

Edvard Grieg: Pianokonsert

Före Edvard Grieg (1843–1907) blev Norges nationaltonsättare gjorde kan karriär som pianist. Som tonåring väckte han sensation och sändes till Leipzigs konservatorium i vars korridorer ännu svävade Felix Mendelssohns, Gewandshaus orkesters mångåriga dirigents ande. Grieg tyckte till en början inte alls om att studera. Allt förändrades då hans lärare blev Ernst Ferdinand Wenzel, en av Robert Schumanns vänner. Grieg blev först allmänt förtjust i Schumanns musik. Efter att ha hört Schumanns pianokonsert blev förtjusningen en förälskelse. Grieg gav ifrån sig manuskriptet till en opublicerad stråkkvartett för att i utbyte få Schumanns verks partitur. År 1886 komponerade han sitt första och enda stora verk, pianokonserten, som var starkt påverkad av Schumanns konsert. (Tidigare hade Grieg komponerat en symfoni men gett den spelförbud; symfonin uruppfördes först år 1981.)

Konserten blev en omedelbar framgång. Under de kommande åren framförde Grieg den jorden runt. Verket fick bara mera rykte av att Franz Liszt smått överraskande hade fallit pladask för musiken. I samband med alla framföranden filade Grieg konstant på detaljer i partituret; sista gången gjorde han det två veckor före sin död. Verket var så populärt att det blev världens första på skiva inspelade solokonsert. År 1908 tillät teknologin dock inte att verket framfördes i en version som var mer än hela sex minuter lång.

Man hör ekon av Schumanns konsert i inte endast huvudtonarten. Likt sin idol låter Grieg sitt verk öppnas av orkesterns forte, solistens neråt skuttande motiv och ett återhållsamt huvudtema som presenteras av träblåsarna. Den första satsen är inte så mycket virtuos som poetisk i karaktär. Orkestern och solot för en dialog som kulminerar i en explosiv solokadens. Den andra satsen, ett Adagio i Dess-dur, torde vara konsertlitteraturens allra vackraste mellansats. I finalen råder en norsk stämning som skapas med hjälp av hallingdanser och imitationer av en hardangerfela.

Antonín Dvořák: Symfoni nr 5 F-dur op. 74

Den böhmiska nationalromantiken slog ut i full blom mer eller mindre samtidigt som Antonín Dvořáks (1841–1904) musik sökte sig mot det tjeckiska. Ännu år 1874 hade Dvořák deltagit i en kompositionstävling i Wien med musik i tysk stil och genast vunnit på sin sida sådana musikgiganter som tonsättaren Johannes Brahms och kritikern Eduard Hanslick. Som symfoniker fann Dvořák sin autentiskt böhmiska röst först kring slutet av 1870-talet, vid samma tidpunkt då Bedřich Smetana etablerade den nationella stilens centrala drag i de symfoniska dikterna i Ma vlast.

Den på sex veckor skrivna femte symfonin (1874) befinner sig vid en vattendelare. Dvořák  försöker frigöra sig från en brahmskt pompös, tysk stil och exempelvis bruket av träblåsare förebådar redan den kommande slaviska perioden. På det hela taget är symfonin dock ännu förankrad i en bekant bekvämlighetszon. Man bör inte låta sig luras av det höga opusnumret:  Dvořáks förläggare Simrock använde det som ett marknadsföringstrick för att sälja det tretton år gamla verket som om det varit nyskrivet. De symfonier som numera är kända som nummer 6 och 7 hade redan publicerats (som nummer 1 och 2) medan de tidigare symfonierna förblivit opublicerade. Därför var F-dur-symfonin länge känd som Dvořáks symfoni nr 3.

Symfonin startar i böhmisk anda, med blåsarnas smidiga kall som leder över till pastorala stämningar. Det andra temat går i Beethovens fotspår men gör också snabba visiter till de slaviska dansernas värld. Den vemodiga melodin i Andante con moto sjungs av först cello, sedan violiner, och snart i en varierad form av blåsarna. Scherzot börjar med en nästan exakt repris av samma melodi, men följs sedan av en kvick dans. Finalen kör igång med en passionerad melodi som kastar åt sidan all lantlighet. Först blåsare, sedan violiner kastar sig in i leken. En lång, skickligt formad genomföring leder till slutscenen som blickar tillbaka till symfonins start. Sista ordet ges åt blecken.