Jukka-Pekka Saraste öppnar en port till Sibelius sista symfonier.
Münchenbarytonens besök är en festdag för vänner av tysk sångmusik.
Är Sibelius sjunde symfoni ett ”heroiskt misslyckande” eller ”en skönhet renad från allt oväsentligt”? Doftar den sjätte symfonin som den första snön, som tonsättaren själv ansåg? Chefdirigent Jukka-Pekka Saraste presenterar en förtydligad vision av Sibelius två sista symfonier.
”Christian Gerhaher nyanserar varje not och ord såpass vackert och subtilt att det är som om han viskade i ditt öra.” (The Times) Münchenbarytonens besök är en festdag för vänner av tysk sångmusik.
Jean Sibelius: Symfoni nr 6 d-moll op. 104
Krigsåren blev på många sätt en torr period för Sibelius. Han inbjöds inte att uppträda utomlands och fick inga orkesterbeställningar, och för att klara sig ekonomiskt måste han skriva småstycken. Det glada 1920-talet gjorde det igen möjligt att uppträda i Skandinavien och Storbritannien, och ekonomin var räddad. Samtidigt blev Sibelius, som varit nykter i sju år, mindre avhållsam med spriten. Han pendlade mellan flera dagar långa dryckesperioder och lika långa kreativa perioder då han knappt lämnade sitt arbetsrum. Han hade återvänt till stora former genom att fullborda den sjätte symfoni (1923) han gjort skisser för redan år 1914 i samband med arbetet på den femte symfonin. I huvudet bubblade sjunde symfonin, verket som skulle kulminera 1900-talets kanske mest betydande kompositionsserie.
Om inte den sjätte symfonin utgjorde en del av en symfoniserie som präglas av en oundviklig utveckling i en viss riktning kunde den te sig udda. Teman som normalt vore dramatiskt placerade mot varandra är det inte, orkestreringen är märkligt luftig och skir, och harmoniska motsättningar har sjunkit under ytan. Den ett år senare fullbordade sjunde och sista symfonin avslöjar att den sjätte symfonin utgör en logisk fortsättning på den femte. Sexan, ett mästerverk som söker sig mot det allt mera eteriska, bereder väg för sjuans avklarnade lugn.
I jämförelse med den femte har den sjätte symfonin en måhända mera traditionell formlösning. Trots de fyra satserna framstår dock helheten precis som i den sjunde symfonin mera som en fantasi än en symfoni. Utåt sett har satserna – en första sats i fri sonatform, en långsam sats, ett scherzo och en final – sina egna karaktärer men deras tonartsrelationer vittnar inte om utveckling, och alla teman springer fram ur samma urkälla. Sibelius konstaterade att han med sin symfoni bjuder publiken på friskt källvatten istället för cocktails. Senare anmärkte han: ”Sjätte symfonin för alltid doften av första snön i tankarna.”
Gustav Mahler: En vandrande gesälls sånger
Kärlek, död, öde och förtappelse går som en röd tråd genom Gustav Mahlers (1860–1911) nio symfonier. Men det är i sångerna hans inre klingar allra naknast. Mahler var ju i själ och hjärta en romantiker: en drömmare, en fantast som lät människans tragiska öde färga visionerna, en artist var kreativa laddning sprang fram ur de inre stormarnas rasande vågor. Faktum är att många av de mest kända melodierna i Mahlers symfonier ursprungligen var orkestersånger. Även då musiken är rent instrumental eftersträvar Mahler det djup man finner i dikters symbolik och de nyanser som går att uttrycka med hjälp av människorösten, ”världens vackraste instrument”.
År 1882 blev Mahler anställd som dirigent vid operan i Kassel. Han blev blixtförälskad i sopran Johanna Richter. Förhållandet tog slut lika kvickt som det börjat men såret i hjärtat vägrade läka. Ett år efter att relationen avslutats började Mahler skriva en självbiografisk sångcykel om en man som kastas hit och dit av ödet. Texterna formerade han utgående från samlingen Des Knaben Wunderhorn. Av sex sånger för piano och sångröst kom fyra med i den slutliga orkesterversion som uruppfördes i Berlin år 1897 på Berlins filharmonikers konsert. Solist var baryton Anton Sistermans.
Som för att understryka idén om en resa och något som är ur led slutar varje sång i en annan tonart än i vilken den började. Wenn Mein Schatz Hochzeit macht är bitter och självömkande. Glada mellanspel påminner om lyckan som blev stulen. Ging heut' morgen über’s Feld är en lättsam, pastoralt färgad hyllning till glädjen. Mahler använde melodin nästan som sådan i sin första symfoni (1888). Den tredje sången Ich hab' ein glühend Messer är sångcykelns mest tragiska och trotsiga. Vandraren längtar efter både den förlorade lyckan och sin egen död. I den avslutande Die zwei blauen Augen underkastar sig berättaren sitt öde. Han har gett allt och förlorat allt, och lämnar scenen. Material ur även denna sång fann en plats i den första symfonin.
Hugo Wolf: Harfenspieler I, II och III
Hugo Wolf (1860–1903), som var fyra månader äldre än Mahler, hade ett nästan exakt likadant liv som Robert Schumann vars tragiska öde blivit prototypen för vad som händer en romantiker. Likt Schumann var Wolf ett pianots underbarn, en tonsättare vars radikala visioner pekade framåt, och en man med ett ostabilt känsloliv vars komponerande pendlande mellan mani och depression. Hans giftiga musikrecensioner och okonventionella harmonier skaffade honom både vänner och fiender. Som ung fick Wolf syfilis i en bordell. Då sjukdomen senare bröt ut försökte han, igen likt Schumann, bli kvitt plågsamma hallucinationer genom att försöka dränka sig. Sina sista år tillbringade Wolf på ett mentalsjukhus.
Wolf ansåg att operan utgör tonkonstens krona, och hans stora förebild var Richard Wagner. Han förmådde skriva endast ett sceniskt verk, operan Der Corregidor (1895). I övrigt förde han vidare Franz Schuberts och Schumanns lieders arv. Wolf utgick från Wagners radikala harmonisyn och vidareutvecklade den. Han kan ses som en av Arnold Schönbergs och den Andra Wienskolans viktigaste förebilder, som en brobyggare mellan romantik och modernism.
Åren 1888–89 tonsatte Wolf 50 texter av Johann Wolfgang von Goethe. Han valde med flit texter som hans föregångare redan hade tonsatt som för att bevisa att han, Wolf, är bättre på att genomtränga Goethes dikters psykologiska skikt. De starkt kromatiska och instabila Harfenspieler-sångerna har som mål att överträffa Schuberts och Schumanns versioner. Sångerna, som utgör en egen helhet, tecknar ett porträtt av en melankolisk harpolekare vars närmast monomana spel gör ensamheten konkret i Goethes roman Wilhelm Meisters läroår (1795–96).
Jean Sibelius: Symfoni nr 7
För Sibelius var åren 1923–24 svåra. Självkritiken hade blivit allt strängare, och för att bota sin rampfeber och händernas darrning använde han mera alkohol än nödvändigt. Fantasin var det dock inget fel på: efter noggrant grubbleri hade Sibelius inga svårigheter att skriva ner nya verk.
Den sjunde symfonin (1924) var resultatet av över tio års tankearbete. I den femte symfonins skisser hade han kastat ner ett adagio-motiv som senare fann sin plats i den sjunde symfonin. Han planerade en symfoni i tre satser med livsglädje och livskraft och ett finalrondo. Men slutresultatet blev något långt intressantare: en Fantasia sinfonica i en sats. Först ett år efter uruppförandet fick verket titeln Symfoni nr 7.
Eftersom den åttonde symfonin aldrig blev av är det den sjunde symfonin som utgör kulminationen på Sibelius tendens att skapa symfonisk enhet genom att bruka det tematiska materialet så ekonomiskt som möjligt. Senast i detta verk utkristalliseras den tanke som Sibelius år 1907 formulerade åt Gustav Mahler. Enligt Mahler, specialisten på mammutsymfonier, måste symfonin innefatta en hel värld. Men Sibelius idel var ett annat: ”den djupa logik som skapar ett inre samband mellan alla motiv.”
Symfonin består av en enda sats i vilken ett enkelt motiv efter hand skapar ett enormt nätverk. Verket skiljer sig på ett avgörande sätt från alla dittills komponerade symfonier och torde därför vara Sibelius produktions mest gåtfulla och därmed även oftast analyserade verk. Det har inspirerat dirigenter och tonsättare att formulera sig både fantasifullt och djupsinnigt.
”Det är som ett utrop, musiklitteraturens mest melankoliska C-dur. Det finns inget annat musikverk som slutar i C-dur så att det låter som världens undergång”, har Simon Rattle sagt. Kritikern Olin Downes talade om ”en skönhet som renats av allt som är oväsentligt”. Leif Segerstam, en vän av ordlekar, ser i sin tur verkets slut – re, do, si, do (”Redo? Ser du?”) – som en utmaning och uppmaning riktad alla yngre kolleger.
Sibelius själv hade sagt allt som kan sägas inom symfonigenren. Den åttonde symfonin såg aldrig dagens ljus.
Christian Gerhaher
Baryton Christian Gerhaher (f. 1969) är en tysk lied-, konsert- och operasångare. Under sin över fyrtioåriga karriär har han hunnit uppträda på alla centrala konsert- och operaestrader jorden runt. Bortsett från en kort anställning i sitt hemland har han arbetat som enbart gästande artist. Gerhaher är professor vid Münchens musik- och teaterhögskola och gästprofessor vid Royal Academy of Music i London.
Gerhaher har tilldelats flera betydande pris och utmärkelser. De färskaste är ett medlemskap i Mainz vetenskaps- och litteraturakademi (2024) och ett hedersdoktorat i filosofi vid Zürichs universitet (2023). År 2023 tilldelades han och hans långvariga duopartner, pianist Gerold Huber Robert Schumann-priset efter att de spelat in Schumanns alla 299 lieder. Under sitt över trettioåriga samarbete har Gerhaher och Huber flera gånger konstaterats skapa helt nya standarder för framföranden av liedmusik.
Gerhaher började studera sång på 1990-talet vid sidan om sina övriga studier. Hans sånglärare var Paul Kuën och Raimund Grumbach. Han deltog dessutom i mästarkurser ledda av bland annat Dietrich Fischer-Dieskau, Inge Borkh och Elisabeth Schwarzkopf.
Gerhaher är utbildad till doktor i medicin och i sin dissertation undersökte han diagnostisk och terapeutisk handledsendoskopi. Under coronapandemin ifrågasatte han offentligt och i rentav skarpa ordalag de sammankomstbegränsningar som drabbade kulturfältet.
Inför Gerhahers utnämning till hedersdoktor vid Zürichs universitet konstaterade universitetet att professor, doktor, hedersdoktor Gerhaher är en ”i ordets sanna bemärkelse ’lärd’ musiker”.
Jukka-Pekka Saraste
Helsingfors stadsorkesters chefdirigent och konstnärliga ledare Jukka-Pekka Saraste (f. 1956) har etablerat sig som en av sin generations mest betydande dirigenter. Saraste föddes i Heinola och inledde sin musikerbana som violinist. Saraste är känd för sin mångsidighet och sina djupa och homogena musikaliska visioner. Han känner starkt för musik av framförallt Beethoven, Bruckner, Sjostakovitj, Stravinsky och Sibelius. Han är internationellt känd för sina Mahler-tolkningar.
Som ledare för Helsingfors stadsorkesters konstnärliga ledarteam betonar Saraste musikens roll för samhälle och individ: ”En symfoniorkester är en fin och värdefull institution som skapar upplevelser alla kan ta del av. Vi alla i orkestern vill bidra till att hålla kvaliteten hög.”
Saraste har arbetat som Radions symfoniorkesters, Torontos symfoniorkesters, WDR-symfoniorkesterns, Oslo filharmonikers och Skottlands kammarorkesters chefdirigent. Han gästar regelbundet topporkestrar jorden runt. Han har varit BBC:s symfoniorkesters första gästdirigent. Under de senaste konsertsäsongerna har han dirigerat bland annat Paris orkester, Philharmonia Orchestra i London, Tonhalle-Orchester Zürich, Staatskapelle Berlin, Clevelands orkester, Bostons, Chicagos och San Fransiscos symfoniker samt New Yorks filharmoniker.
Att arbeta med och fungera som mentor för unga musiker står Saraste nära. Han har grundat LEAD!-stiftelsen vars internationella orkesterprojekt har förverkligats i bland annat Sverige, Schweiz, Tyskland och Bulgarien. År 2020 grundade han Fiskars Summer Festival. Det årliga evenemanget utgör ett forum i vilket såväl finländska som internationella artister kan förmedla sina erfarenheter till nästa musikergeneration.
För sina insatser inom musiken har Saraste tilldelats Pro Finlandia-medaljen, tonkonstens statspris och Finlands Lejons kommendörstecken.
www.jukkapekkasaraste.com