https://jansoderblom.fi/Jan Söderblom leder sina trupper till en epok då Vårt land framfördes för första gången. Kvällens verk är skrivna runt 1848, det galna året då revolutioner bröt ut runtom Europa. På programmet finns fosterländsk romantik, trotsig skandinavism, och ett centraleuropeiskt uttryck som har slagit rot även hos oss.
Violinist Isabelle Faust är passionerat intresserad av att söka sig till kompositioners historiska källor. Hennes tolkningar av klassikerna är som ett gott vin: tillrett med kunskap, skicklighet och hjärta.
Jan Söderblom
Jan Söderblom (f.1970) är en finländsk violinist och dirigent. Solistuppgifter i tidig ålder, kombinerade med framgångsrika turnéer som medlem av Nya Helsingforskvartetten och ett intresse för orkestermusicerande bäddade för en mångsidig karriär, präglad av mångsidighet och en lust att ständigt söka nya uttrycksmedel.
Efter studierna på Sibelius-Akademins dirigentklass 1997–2001 inleddes ett intensivt samarbete med finländska och utländska topporkestrar. Söderblom har dirigerat bl.a. Radions symfoniorkester, Helsingfors stadsorkester, Tammerfors filharmoniker, Sinfonia Lahti, Tapiola Sinfonietta och kammarorkestern Avanti!. Utomlands har Söderblom gästat bl.a. Scottish Chamber Orchestra, Orchestre de Chambre de Lausanne, MDR-orkestern i Leipzig, Danmarks Underholdningsorkester och Norges radios symfoniorkester.
Som violinsolist har Söderblom uppträtt med flera finländska orkestrar samt bland annat Sveriges radios symfoniorkester, Norges radios symfoniorkester, Helsingborgs symfoniorkester och Japans filharmoniker. Han har arbetat som även gästande konsertmästare.
År 2021 utnämndes Söderblom till konstnärlig ledare för Finländska kammarorkestern. Han är konstnärlig ledare för även Ekenäs sommarkonserter, Grankulla musikfest och Musik vid havet i Ingå. Sedan 2014 har Jan Söderblom varit Helsingfors stadsorkesters första konsertmästare.
Jan Söderblom bor med sin familj i Fiskars bruk som ligger på den finländska sydkusten.
www.jansoderblom.fi
Isabelle Faust
Isabelle Faust (f. 1972) är en av vår tids mest mångsidiga violinister. Hon spelar såväl moderna violiner som periodinstrument, och har en bred repertoar som går från barocken till vår tids musik.
Den tyskfödda Faust slog igenom internationellt då hon vann första pris i såväl Leopold Mozart- som Paganini -violintävlingen. Sedermera har hon uppträtt med flera kända orkestrar och dirigenter jorden runt. Hon har samarbetat med bland annat Andris Nelsons, Claudio Abbado, John Eliot Gardiner, Daniel Harding, Philippe Herreweghe, Jukka-Pekka Saraste, Klaus Mäkelä och Robin Ticciati.
Under konsertsäsongen 2022-23 ger Faust flera kammarmusik- och solokonserter och samarbetar med bland annat sin mångåriga duopartner, pianist Alexander Melnikov. I programmet finns också uruppföranden av verk av vår tids tonsättare. Faust själv räknar till säsongens höjdpunkter bland annat sina uppträdanden med Wiens symfoniker, WDR-orkestern, Helsingfors stadsorkester, Oslos filharmoniker och Berlins filharmoniker.
I HSO:s konsert uppträder Isabelle Faust med samma verk som då hon år 2009 debuterade med Berlins filharmoniker. Robert Schumanns violinkonsert har ansetts återspegla tonsättarens mentala problem. Tack vare Fausts tolkning har man dock börjat tänka att verket egentligen är ett experiment som eftersträvar att finna nya uttrycksformer. Själv har Faust sagt att Schumanns violinkonsert är ett av hennes absoluta favoritverk.
https://www.nordicartistsmanagement.com/artists/isabelle-faust-violin
Fredrik Pacius: Uvertyr till Kung Karls jakt
Kung Karls jakt av Fredrik Pacius (1809–1891) utgör en av den finländska operakonstens hörnstenar. Denna den första i Finland komponerade opera har ett svenskspråkigt libretto av Zacharias Topelius. Premiären i Helsingfors i mars 1852 var en dundersuccé. Perioden präglades av romantik och fosterländsk idealism och operan i tre akter passade sin tid som hand i handske. Kung Karls jakt gavs i nio slutsålda föreställningar, och varje föreställning avslutades med att alla i salen sjöng Vårt land. Operans finskspråkiga version hade premiär i Viborg år 1905.
Weber, Bellini, Verdi och Donizetti utgör operans stilistiska förebilder. I likhet med Fidelio är Kung Karls jakt en romantisk räddningsopera med en kvinnlig hjältinna. Musiken präglas av ett högklassigt hantverk och en melodisk uppfinningsrikedom. Uvertyren, som presenterar operans centrala teman, anses vara Pacius bästa orkesterkomposition. Uvertyren brukar fortfarande spelas på konserter.
Pacius föddes i Hamburg. I Kassel skaffade han sig en grundlig utbildning genom att studera violin under ledning av Ludwig Spohr och musikteori under ledning av Moritz Hauptmann. I början av sin karriär uppträdde Pacius som konsertviolinist och turnerade i främst norra Tyskland. 1828 valdes han till violinist i Stockholms hovkapell. 1834 kallades Pacius till Helsingfors där han sedan arbetade som universitetets musiklärare 1835-1867. 1860 tilldelades han en professorstitel.
I Helsingfors musikliv var Pacius till en början en centralfigur som violinist. Senare arbetade han som även dirigent, organisatör och tonsättare. Hans insatser har gett upphov till benämningen ”Finlands musiks fader”. Pacius kan ses som den person som på allvar startade huvudstadens orkester- och körliv. Hans lyriska kompositioner utgör den värdefullaste delen av hans produktion. Inspirerad av finländsk fosterlandskänsla, Topelius och Runeberg skapade han sina mest odödliga melodier.
Robert Schumann: Violinkonsert d-moll WoO 23
Robert Schumanns (1810–1856) snabbt försvagade mentala hälsa ledde i februari 1854 till ett självmordsförsök. Man antar att han led av bipolär sjukdom. Schumanns sjukberättelse hade en helt avgörande effekt på den år 1853 fullbordade violinkonsertens öde.
Verket var skrivet med violinvirtuos Joseph Joachim i åtanke. Joachim ställde sig avvisande till konserten eftersom han misstänkte att den återspeglade Schumanns mentala tillstånd. Den verkliga orsaken torde dock vara att Joachim inte lyckades bemästra solopartiet. Han återvände till verket år 1855 och spelade igenom det privat tillsammans med Clara Schumann. I samråd med Brahms konstaterade de att violinkonserten är misslyckad och inte skall publiceras.
Originalmanuskriptet hittades på 1930-talet i Preussens nationalbibliotek. Den ungerska violinisten Jelly d’Aranyi, släkting till Joachim via sin mor, började planera ett uruppförande. Eftersom hon var judisk till börden fick hon dock inte uppträda i Tyskland, och solist i uruppförandet i Berlin år 1937 var Georg Kulenkampf. Konserten framfördes i en version gjord av Paul Hindemith. Han hade skurit ner verket och grundligt redigerat solostämman. Originalversionen framfördes i New York redan samma år med Yehudi Menuhin som solist.
Vissa har hört överjordiska drag i verkets musik: tonsättaren är redan delvis i en annan verklighet. Den första satsen öppnar romantiskt stormigt. Sidotemat är mjukare och känsligare. Satsen bygger rätt långt på kontrasten mellan dessa två idéer. Den långsamma satsen är ett intimt stämningsstycke. Finalen är en polonäs präglad av solistisk akrobatik.
Violinkonserten har förblivit en raritet. Clara Schumanns, Brahms och Joachims negativa reaktion var utan tvivel ett misstag. Verket tål absolut att jämföras med verk skrivna av periodens andra mästare, och det skulle förtjäna en plats i stamrepertoaren.
Franz Berwald: Symfoni nr 3 C-dur "Sinfonie singulière"
Franz Berwald (1796–1868) är Sveriges mest betydande 1800-talssymfoniker. Hans originella tonspråk har i vissa sammanhang menats utgöra utgångspunkten för den skandinaviska musiken, med andra ord skulle Nielsen, Griegs och Sibelius musik stå i skuld till Berwald. Detta har vanligen motiverats ganska skevt. Uppenbarligen har man sett något nordiskt i Berwalds musik, men den har dock mera gemensamt med tidens europeiska romantiker såsom Berlioz och Mendelssohn.
Under sin livstid fick Berwald höra endast den första (Sinfonie sérieuse, 1843) av sina fyra symfonier framförd. Den år 1845 fullbordade Sinfonie singulière (egenartad / säregen symfoni) uruppfördes först 60 år senare. Den anses vara inte endast Berwalds bästa symfoni utan även det första mästerliga skandinaviska orkesterverket. Symfonin har tre satser istället för de traditionella fyra. Ett scherzo har dock bakats in i Adagiot, ett exempel på tonsättarens originalitet som tar sig uttryck i även formstrukturer.
Den första satsen är ett tämligen traditionellt sonatallegro men harmoniken är okonventionell. Även det vackert sjungande Adagiot har en nyckfull harmonibehandling. Satsens största överraskning är dock scherzot som plötsligt dunsar in i idyllen. Finalen startar mycket dramatiskt och kulminerar efter flera förvecklingar i en triumferande C-dur.
Berwald föddes i Stockholm till en känd musikersläkt. Som ung spelade han violin i Hovkapellet men flyttade sedan till Berlin där han utan framgång försökte slå igenom som operatonsättare. Han började arbeta som ortoped och grundade en mycket framgångsrik klinik. Efter att ha återvänt till Sverige arbetade han som disponent för en glasfabrik och en såg. 1867 valdes han till professor i komposition vid Stockholms konservatorium. Han avled ett år senare. Idag hör Berwalds musik till stamrepertoaren i framförallt de nordiska länderna.
