Anna Clyne lät sig inspireras av nöjesparkerna i 1700-talets London. Prokofjevs ljusa sjunde symfoni har ett drag av sorgmod.
Konsertkvällen börjar med Anna Clynes Masquerade. Verket är inspirerat av nöjesparkerna i 1700-talets London med sina exotiska gatuartister, maskspel och dansare. Karen Gomyo är ”mycket seriös, temperamentsfull och helt enkelt fantastisk… hon har en orubblig känsla för musikens puls och klangliga perspektiv. (Toronto Globe & Mail) Under det ljusa tonspråket i Prokofjevs sjunde symfoni döljer sig ett drag av sorgmod.
Anna Clyne: Masquerade
Anna Clyne (f. 1980) har blivit en internationellt framgångsrik tonsättare tack vare sin publikvänliga musik som ofta är kryddad med emotionella och fantasifulla ingredienser. År 2022 var hon världens mest spelade brittiska kvinnliga tonsättare. Clyne, som numera är bosatt i New York, har arbetat som bland annat Chicagos, Baltimores, Berkeleys och Trondheims symfonikers hustonsättare. 2023–2024 var hon Helsingfors stadsorkesters hustonsättare. Hennes musik har framförts av såväl Yo-Yo Ma, Pekka Kuusisto och Los Angeles filharmoniker som Martin Fröst, Concertgebouw-orkestern och London Sinfonietta. Clyne samarbetar regelbundet med bland annat danskoreografer och ljuddesigners.
Det korta orkesterstycket Masquerade skrevs på beställning av BBC och uruppfördes på Last Night of the Proms-konserten i London 7.9.2013. BBC:s symfoniorkester dirigerades av Marin Alsop. Kompositionen är inspirerad av 1700-talets s.k. promenadkonserter i en nöjespark. Musiken citerar The Juice of the Barley (Kornets saft), en populär irländsk dryckesvisa under 1800-talet.
Clyne berättar: ”Då precis som idag gick olika slag av människor till dessa konserter för att njuta av olika slag av musik. På programmet fanns också såväl munter som oanständig underhållning i form av akrobater, exotiska gatuartister, dansare, fyrverkerier och maskerader. Jag är fascinerad av den historiska och sociologiska relation som existerar mellan musik och dans. Dräkter, masker och noggrant formade dekorer skapade en spännande känsla av att vara med om något helt speciellt. Det är denna speciella feststämning jag försökt trolla fram i mitt verk Masquerade.”
Philip Glass: Violinkonsert nr 1
Amerikanen Philip Glass (s. 1937) har skapat sitt rykte med en musik som präglas av korta motiv som upprepas och långsamt varieras. Vi talar om minimalism. Glass själv ogillar dock denna term, själv menar han sig skriva musik med ”repetitiva strukturer”.
Glass första succé blev den fyra timmar långa operan Einstein on the Beach (1976) som fick ett kultrykte. Bland annat operan Ekhnaten (1984) gjorde honom känd för den stora publiken. Glass har skrivit fjorton symfonier, femton operor, tolv solokonserter, nio stråkkvartetter och en hel del pianostycken. Han har också skrivit musik till flera filmer, av dem kan nämnas Koyaanisqatsi, The Truman Show, The Hours och Notes on a Scandal. Tonsättaren har i flera årtionden uppträtt tillsammans med sin orkester The Philip Glass Ensemble.
Den första violinkonserten var Glass första solokonsert. Dirigent Dennis Russel Davies tyckte om tonsättarens operor och bad honom att skriva också orkestermusik. Glass började arbeta på en violinkonsert åt Paul Zukofsky. Planen var att skriva ett verk i fem satser, men under arbetets gång fann materialet sin rätta plats i en konsert med tre satser. Senare har Glass berättat att han ville skriva en komposition hans döda far skulle ha tyckt om. Fadern, Ben, hade ägt en skivbutik och var enligt sonen ”en smart och trevlig man. Han saknade musikalisk utbildning men var just en sådan människa som alltid går på konsert”.
Violinkonserten uruppfördes den 5.4.1985 på American Composers Orchestras konsert i New York. Verket fick ett mycket gott mottagande och spelades snart jorden runt. År 2009 skrev Glass sin andra violinkonsert, åt violinist Robert McDuffie.
Den första violinkonserten har en mörk grundton. Polyrytmer och ostinati skapar en rik och omväxlande textur. Solots legato-linjer är öppet romantiska. De för Glass karaktäristiska arpeggio-figurerna har en framträdande roll i partituret.
Sergej Prokofjev: Symfoni nr 7 ciss-moll
Efter många vandringsår slog sig Sergej Prokofjev (1891–1953) på 1930-talet ner i Moskva. Han hade gjort en internationell karriär som tonsättare och pianist och hade nu en dröm om ett konstnärsliv i Sovjetunionen. Prokofjev fick dock snabbt märka hur svårt det var att vara kreativ i en diktatur ledd av Stalin. Kantaten Alexander Nevskij, musiksagan Peter och vargen och den femte symfonin blev stora succéer. Däremot bland annat ställde man in uruppförandet av en kantat som skulle hylla Oktoberrevolutionen: texten var ideologiskt korrekt, musiken var det inte. Den extremt patriotiska operan Historien om en verklig människa blev hårt kritiserad och togs bort från repertoaren.
På 1940-talet drabbades Prokofjev i likhet med andra sovjettonsättare av den s.k. formalistjakten. Han blev stämplad som en antisovjetisk dekadent vars alla verk inte fick framföras. Samtidigt fördes Prokofjevs första hustru till fångläger i Sibirien. En stroke fick honom att dra sig bort från offentligheten.
Den sjunde symfonin (ciss-moll, opus 131) skrevs år 1952 för Sovjetunionens radios barnavdelning. Verket fick ett utmärkt mottagande då det uruppfördes i Moskva den 11.11.1952 under ledning av Samuil Samosud. Symfonin blev Prokofjevs sista stora verk, ett par månader senare avled han.
Symfonins musik är melodisk och lättfattlig. Delvis beror det på att verket från början var riktat barn och ungdom. Den nostalgi som ofta kommer till ytan kan dock spegla en lust att fly från en allt mindre uthärdlig verklighet.
Den första av verkets fyra satser (Moderato) är lyrisk. Den andra satsen (Allegretto) är ett vals-scherzo med en fartfylld avslutning. Huvudtemat i den vackra tredje satsen (Andante espressivo) är hämtat ur musiken till pjäsen Eugen Onegin. Finalens (Vivace) coda existerar i två versioner. Den ursprungliga codan är ett snilledrag: musiken återvänder till den första satsens värld och verket avslutas tyst, med en sagas atmosfär. Då Prokofjev uppmanades avsluta symfonin optimistiskt och i fortissimo gjorde han som han blivit tillsagd. Men privat sade han till cellist Mstislav Rostropovitj: ”Efter min död måste du se till att ingen framför det där nya slutet”.
Karen Gomyo
Violinist Karen Gomyo (f. 1982) uppträder jorden runt som solist med kända orkestrar. Hon ger även recitaler och uppträder som kammarmusiker. Hon är mycket intresserad av vår tids musik och har under de senaste säsongerna uruppfört verk av bland annat Samuel Adams, Samy Moussa och Xi Wang i samarbete med Chicagos, Dallas och Pittsburghs symfoniker. Tillsammans med Helsingfors stadsorkester ger Gomyo Anna Clynes Masquerades Finlandspremiär.
Förutom besöket i Finland i november innehåller Gomyos kalender för hösten 2024 en turné i Australiska regionen: hon uppträder med Singapores, Melbournes, Sydneys, Tasmaniens och Västra Australiens symfoniorkester. Till de senaste säsongernas höjdpunkter kan räknas debuterna i Chicago och Pittsburgh, och debuterna med italienska Accademia Nazionale di Santa Cecilia-orkestern, Spaniens nationalorkester, Leipzigs Gewandhaus-orkester och New Yorks filharmoniker. Dessutom har hon uppträtt på nytt med BBC:s filharmoniker, Mozarteum-orkestern i Salzburg och Metropolitan-symfoniorkestern i Tokyo.
Gomyos far är fransk-kanadensare och mor japan. Hon är född i Japan och då hon var två flyttade hon till Montreal. Hon började spela violin enligt Suzukimetoden och uppträdde första gången inför en publik då hon var fem. Nio år gammal vann Gomyo första pris i Canadian Music Competition-talangtävlingen i Ottawa. 1993–2001 studerade hon violin vid Juilliard i New York under ledning av Dorothy DeLay. 2001–2002 studerade hon vid Indianas universitets Jacobs-musikskola för Mauricio Fuks och 2002–2007 vid New Englands konservatorium i Boston med den kända violinpedagogen Donald Weilerstein som sin lärare.
Anna-Maria Helsing
Den österbottniska dirigenten Anna-Maria Helsing (f. 1971) är BBC Concert Orchestras chefdirigent och konstnärlig ledare för Rusk-festivalen i Jakobstad. 2025–2028 kommer hon att arbeta som Vasa stadsorkesters chefdirigent.
Hösten 2024 gästar Helsing HSO och den norska Princess Astrid International-musiktävlingens final. Hon uppträder med även BBC Concert Orchestra i London. Orkestern valde henne år 2020 till första gästdirigent och 2023 till chefdirigent. Som chefdirigent har hon lett orkestern på bland annat BBC Proms och en turné i Kina. I januari 2025 dirigerar Helsing Vasa stadsteaters och stadsorkesters samproduktion av Puccinis opera Tosca.
Helsing har en bakgrund som violinist. 1999 vann hon första pris i Warszawas internationella tävling för unga artister. Hon studerade orkesterdirigering vid Sibelius-Akademin under ledning av Leif Segerstam. Efter att ha slutfört sin examen år 2007 gästade hon på kort tid flera betydande symfoniorkestrar i hemlandet och Skandinavien. 2008 debuterade hon på Finlands Nationalopera där hon ledde Finlandspremiären av Kaija Saariahos Adriana Mater.
Helsing har deltagit i Allianz-stiftelsens internationella Conductors’ Academy-skolning i London där hon undervisats av bland annat Gustavo Dudamel och Esa-Pekka Salonen. Hon har deltagit i John Carewes, Vladimir Jurowskis och Jorma Panulas mästarkurser. Helsing blev Finlands första kvinnliga chefdirigent för en symfoniorkester då hon 2010–2013 ledde Uleåborgs symfoniker.
