Skimrande klassiker

Jane Glover

Jane Glover är en brittisk dirigent och musikforskare. Sedan år 2002 har hon arbetat som konstnärlig ledare för den amerikanska Music of the Baroque-orkestern i Chicago. 2009-2016 var hon chef för operaavdelningen vid Royal Academy of Music i London och därefter akademins Felix Mendelssohn-gästprofessor. Glover har varit gästprofessor vid även universitetet i Oxford där hon tidigare studerat. Hon är hedersdoktor vid flera universitet. 

Glover debuterade som dirigent år 1975. Sedermera har hon dirigerat betydande symfoni- och kammarorkestrar i Storbritannien, Europa, Förenta staterna, Asien och Australien. Hon är en eftersökt operadirigent och i egenskap av Mozart-expert dirigerar hon regelbundet Mozarts operor jorden runt. Till hennes operarepertoar hör verk av också Monteverdi, Händel och Britten. Glover är känd för sina musikböcker som är riktade inte endast sakkunniga eller forskare. Handel in London: The Making of a Genius och Mozart's Women: His Family, His Friends, His Music har karaktäriserats som lättlästa, underhållande och rentav berörande faktaböcker. 

Glover är Royal Academy of Musics hedersmedlem och har tilldelats hederstiteln Fellow of the Royal College of Music. 2003 blev hon Brittiska imperiets kommendör av andra klass (CBE) och 2021 Brittiska imperiets kommendör av första klass (DBE). Hennes dirigentkonst präglas av en målmedveten men diskret närvaro; man har beskrivit henne som utstrålande stilla styrka. I Skimrande klassiker-konserterna dirigerar Jane Glover för första gången Helsingfors stadsorkester. 

Jane Glover - Conductor (jane-glover.com)

Imogen Cooper

Pianist Imogen Cooper har gjort en omfattande och mångsidig internationell karriär. Hon tycker om att ge livekonserter, och den energi som publiken förmedlar fungerar som hennes starkaste sporre. ”Numera har jag långt mera att ge än under mina tidigare år”, har hon sagt. 

År 2022 gav Imogen Cooper och dirigent Jane Glover konserter i Amerika med Mozart och  Beethoven på programmen. Recensionerna var hyllande och man prisade solistens och dirigentens smidiga samarbete. ”Cooper spelade med en klar och naturlig klang och formade olika slag av texturer på ett sätt som skapade en oemotståndlig flow. Glover och orkestern var hela tiden med på noterna.”

Cooper växte upp i en musikerfamilj. Redan fem år gammal meddelade hon att hon skall bli en professionell pianist. Hennes talang uppmärksammades och hon erbjöds bästa möjliga undervisning. Då hon var 12 sändes hon för sex år till Paris konservatorium medan den övriga familjen stannade hemma i London. Coopers vistelse utomlands och hennes avbrutna studier i hemlandet gav upphov till en hetsig diskussion i den brittiska musikvärlden; ämnet kommenterades i rentav The Times. Cooper själv har sagt att hon älskade studietiden i Paris. År 1967 tilldelade konservatoriet henne det prestigeladdade Premier Prix de Piano-priset. Hennes viktigaste mentorer efter åren i Paris var Arthur Rubinstein, Clifford Curzon och Alfred Brendel.

År 2007 blev Cooper Brittiska imperiets kommendör av andra klass (CBE). År 2019 tilldelades hon The Queens Medal for Music. År 2021 blev hon Brittiska imperiets kommendör av första klass (DBE).

Cooper stöder begåvade unga musiker via sin stiftelse The Imogen Cooper Music Trust. 

Imogen Cooper (imogen-cooper.com)
 

Louise Farrenc: Uvertyr nr 2 Ess-dur op. 24

Som ung pianoelev visade fransyskan Louise Farrenc (f. Jeanne-Louise Dumont, 1804–1875) ett bevis på en så stor begåvning att de kända virtuoserna J. N. Hummel och Ignaz Moscheles omedelbart förutspådde henne en strålande framtid. Hon var dessutom en mycket skicklig tonsättare och började 19 år gammal studera komposition under ledning av Anton Reicha. Farrenc gjorde konsertturnéer i samarbete med sin man, flöjtist Aristide Farrenc. År 1842 blev Louise Farrenc professor i pianospel vid Paris konservatorium. Hennes etyder opus 26 hörde till pianoelevernas standardrepertoar. Farrencs dotter, pianisten Victorine, avled oväntat år 1859. Uppenbarligen upphörde Farrenc att komponera aktivt på grund av chocken. Inte heller konserterade hon längre lika frekvent som förr.

Kompositionsproduktionen består av framförallt kammarmusik, bland annat två pianokvintetter, en nonett, två violinsonater och tre trion. Under Farrencs livstid var hennes musik mycket populär och uppskattad. Hon tilldelades två gånger Académie des Beaux-Arts’ Pierre Cardin-pris. Å andra sidan gav tidens attityder upphov till problem. Farrenc fick till exempel aldrig en tjänst som kompositionslärare – kvinnor fick inte ens studera komposition vid Paris konservatorium förrän från och med år 1870. Som pianist måste hon ständigt kräva att konsertarrangörer gav henne arvoden som motsvarade manliga musikers.

Av Farrencs stora verk är de mest betydande de tre symfonierna av vilka framförallt den sista (g-moll, op. 36, 1847) har fått en position i vår tids repertoarer. Hon komponerade dessutom två orkesteruvertyrer, båda år 1834. Uvertyr nr 2 Ess-dur op. 24 uruppfördes i Paris 5.4.1840 och blev en stor succé. Verket har en symfonisk karaktär och trots en dramatisk öppning i moll präglas musiken av ljus vitalitet.
 

Wolfgang Amadeus Mozart: Pianokonsert nr 23 A-dur KV488

Åren 1784–86 komponerade W. A. Mozart (1756–1791) tolv pianokonserter som hör till hans främsta verk. I sina tidiga solokonserter använder Mozart en i första hand ”galant” och underhållande stil, men i de mogna konserterna eftersträvar han en dialog mellan piano och orkester samtidigt som de rent musikaliska inslagen får en större tyngd.

Pianokonserten i A-dur KV488 fullbordades i mars år 1786. Den fick kanske sitt uruppförande i Wien samma vår men detta är osäkert. Däremot vet vi att Mozart under hösten sände den till Donaueschingens hovs orkester. I ett bifogat brev skrev Mozart att pianokonserten hörde till de kompositioner som han önskade att skulle få uppmärksamhet utanför Wien. Med andra ord skattade han den högt. Han anmärkte pragmatiskt: ”Till orkestern hör två klarinetter. Om Ni i hovet inte har sådana kan en god kopist säkert transponera stämmorna så att violinen spelar den första klarinettens stämma och altviolinen den andra klarinettens”. Men hovorkestern tycks inte ha intresserat sig för verket, och i likhet med andra av Mozarts konserter fann även KV488 sin plats i repertoarerna först på 1900-talet.

A-durpianokonserten är ett poetiskt, smått introvert verk. Den första satsen är ett klassicistiskt format Allegro vars solokadens är Mozarts egen. Den andra satsen är ett sorgmodigt Adagio med den för tonsättaren ovanliga huvudtonarten fiss-moll. Finalen Allegro assai är ett raskt rondo.
 

Ludwig van Beethoven: Symfoni nr 6 F-dur op. 68 ”Pastoralsymfonin”

Naturen var viktig för Ludwig van Beethoven (1770–1827). Han grubblade och skissade ofta på sina verk under långpromenader på landsbygden. Han påstås ha sagt att han tycker bättre om träd än om människor. Den sjätte symfonin eller Pastoralsymfonin är det verk i vilket tonsättarens kärlek till naturen kommer till uttryck allra starkast. ”Musiken återspeglar de känslor som väcks till liv i människan då hon njuter av landsbygden”, berättade han.

Beethoven började skissa på symfonin år 1802 och arbetade på den 1805–1806 jämsides med sin femte symfoni. Det mest intensiva kompositionsskedet ägde rum år 1808. Verket uruppfördes i Wien den 22.12. samma år på en konsert där bl.a. Beethovens femte symfoni, fjärde pianokonsert och Körfantasin också fanns på programmet.

Redan före Beethoven hade flera tonsättare behandlat naturmotiv i sina instrumentalkompositioner. Ett tidigt exempel är Antonio Vivaldi och Årstiderna-violinkonserterna. Beethoven var dock den första betydande tonsättare som kom på att kombinera ett programmatiskt innehåll med en stor symfonisk helhetsform. Den sjätte symfonin hade ett enormt inflytande på den romantiska periodens programmusik sådan den framträder i exempelvis Berlioz Fantastiska symfoni och Liszts symfoniska dikter. Men enligt de anteckningar Beethoven gjorde under kompositionsarbetet hade han inte i sikte ett detaljerat tonmåleri. Huvudsaken var att det musikaliska materialet måste behandlas på ett logiskt sätt.

Beethoven menade att lyssnaren säkert förstår vad musiken handlar om utan att man meddelar det separat. På ett par ställen går det också att lista ut av vad som beskrivs. Till exempel i slutet av den andra satsen hör man fågelsång, och i den fjärde satsen rasar en våldsam storm. Trots detta gav Beethoven symfonins fem satser beskrivande titlar. De är Glada känslor då man anländer till landsbygden, Scen vid bäcken, Lantfolkets glada samvaro, Åskväder och Herdens sång – Känslor av glädje och tacksamhet efter ovädret.