Moskva, Berlin, och framförallt Paris. Det var läroåren utomlands som gjorde Väinö Raitio till en färgmusikens mästare. Raitio klär vår nationalfågel i en impressionistiskt blänkande musikdräkt.
Indien, Sudan, New York. Olli Kortekangas nya verk är tillägnat minnet av poeten Meena Alexander, och sopran Tuuli Takala.
Joonas Kokkonen skrev sin musik vid en flygel, vandrande runt den. Flygeln utgjorde hjärtat i tonsättarens hem som var ritat av Alvar Aalto. Den fjärde symfonin är ett av de första verk som föddes i Villa Kokkonen.
Osmo Vänskä
Osmo Vänskä (f. 1953) är en av de internationellt mest respekterade och kändaste finländska dirigenterna. Han inledde sitt arbete i musikvärlden som klarinettist i först Åbo filharmoniker och sedan i Helsingfors stadsorkester, där han var klarinettgruppens vice stämledare. Utanför Finland arbetade han som chefdirigent för först Islands symfoniorkester och sedan BBC Scottish Symphony Orchestra.
1998-2008 var Vänskä chefdirigent för Sinfonia Lahti. Under hans period gjorde orkestern flera turnéer och skivinspelningar och blev ett världsfenomen. Denna vår har han avslutat sin nitton år långa period som chefdirigent för Minnesotas orkester. Han fortsätter att arbeta som Seouls filharmonikers musikaliska ledare fram till slutet av detta år.
Vänskä har i redan flera års tid regelbundet gästat Helsingfors stadsorkester. Han dirigerade HSO senast förra våren. Tillsammans med intendent Aleksi Malmberg har han sammanställt kvällens konserts program, en exposé av finländsk musik från Sibelius till Kortekangas. Programmet hänvisar även till Vänskäs egen historia: i Lahtis har han spelat in såväl Kokkonens fyra som Sibelius In Memoriam. Det senare verket har Vänskä ofta dirigerat utomlands. Konsertens öppningsnummer är enligt Vänskä ett fynd.
”Jag har velat lyfta fram Väinö Raitios Svanarna ända sedan jag spelade in verket i Lahtis år 1992. Det är få verk som ger dig en så här stark lust att vilja dirigera det igen. Det är svårt att försöka sälja Svanarna utomlands men till all tur kan vi nu göra stycket i Helsingfors i samband med orkesterns Finlandstema. Det här är en fantastisk musik som säkert kommer att överaska varje lyssnare som aldrig hört talas om hela stycket.”
Tuuli Takala
Under det gångna årtiondet har Tuuli Takala blivit en av internationellt mest kända finländska sopranerna. Hon anses ha gjort sitt genombrott år 2013 då hon tilldelades första pris i Timo Mustakallio-sångtävlingen och blev en publik-och kritikerfavorit som Nattens drottning i Finlands Nationaloperas uppsättning av Trollflöjten. Sedermera har Takala uppträtt på bland annat operan i Zürich, Covent Garden i London, de tre stora operahusen i Berlin samt Volksoper i Wien. Sedan 2015 är hon solist vid Semperoper i Dresden. Takala uppträdde som solist tillsammans med Helsingfors stadsorkester senast våren 2015 då man framförde Mozarts Requiem.
Takala började spela violin då hon var fem och var aktiv som körsångerska. Hon började studera musikpedagogik vid Sibelius-Akademin men började efter ett par år studera operasång istället. Hon har framfört ny musik redan tidigt då hon sjöng i Tapiolakören och EMO Ensemble. Hon har medverkat i Karlebys operas produktion av Heinz-Juhani Hoffmanns Ahti Karjalainen.
Takalas samarbete med Olli Kortekangas startade år 2018 då hon sjöng den kvinnliga huvudrollen i Kortekangas Min broders väktare på operan i Tammerfors. Takala har bistått tonsättaren då han skulle inleda arbetet på sångcykeln Songs of Meena.
”Olli föreslog en sångcykel till dikter av Meena Alexander. Jag bekantade mig med dem och till sist bestämde vi att det skall bli sex dikter”, berättar Takala. ”Det som är speciellt intressant är att jag har känt till dikterna före de tonsatts. Därmed kan jag se hur tonsättaren valt att tolka dem. Olli har skrivit flera operor och mycket sångmusik och han komponerar alltid på textens och innehållets villkor. Verket blev härligt att sjunga, musiken har linje och melodier. Där finns också temperamentsfulla koloraturer.”
Väinö Raitio: Svanarna
Väinö Raitio (1891–1945) hör tillsammans med bland annat Uuno Klami och Aarre Merikanto till Finlands första generation av tonsättarmodernister. Raitio hade sin mest produktiva och radikala period på 1920-talet, och det är kompositionerna från just denna period som bäst stått emot tidens tand. Fantasia estatica (1921), Fantasia poetica (1923) och produktionens stora krönande verk, ”färgpoemet” Antigone (1922), var inspirerade av fransk impressionism. Från dagens perspektiv rör det sig om odisputabla milstolpar inom den finländska tonkonsten. Men mellankrigstidens Finland var ovilligt att acceptera en musikstil som i redan flera år och rentav årtionden varit etablerad i Europa. På 1930-talet återvände Raitio till ett nationalromantiskt uttryck. Både publiken och kritikerna fortsatte dock att vara negativt inställda.
Svanarna (1919) är Raitios mest framförda verk och det enda av hans partitur som trycktes under hans livstid. Verket balanserar mellan två stilperioder, ämnessfären och melodierna hänvisar till Musorgskijs och Rimskij-Korsakovs senromantik medan orkesterfärgerna tar fasta på en skrjabinsk premodernism. Kompositionen hänvisar till en dikt av Otto Manninen från år 1915. Dikten målar upp en majestätisk scen i sensommarens morgonsol: rofyllda, gåtfulla gestalter glider fram förbi sjöns näckrosor, breder utan brådska ut vingarna och flyger mot horisonten.
Olli Kortekangas: Songs of Meena
Olli Kortekangas (f. 1955) är en av de mest framförda och mest produktiva finländska tonsättarna. Han var med om att grunda Korvat auki, den numera nästan mytiska tonsättarföreningen som dominerade den nya inhemska musikens fält på 1970-och 1980-talen. Kortekangas är mest känd för sina vokalkompositioner. Av hans operor är de mest kända Min broders väktare (2018) och Pappas flicka för vilken han år 2007 belönades med Teosto-priset.
Songs of Meena (2020) är den andra serien orkestersånger i Kortekangas omfattande vokalproduktion. Verket är skräddarsytt Tuuli Takalas lyriska sopran, personlighet och estradkarisma. Texterna är ett urval dikter av den i Indien födda, senare i Förenta staterna bosatta poeten Meena Alexander (1951–2018). Kortekangas kom i kontakt med hennes dikter då han för ett antal år sedan sökte inspiration för Migrations, ett verk för mezzosopran, manskör och orkester som behandlar emigration.
”Alexanders dikter stod mig genast nära”, berättar Kortekangas. ”Deras nakenhet och känslighet, men även deras kosmopolitiska ton. De är fyllda av motsättningar: det bekanta och det främmande, ankomst och uppbrott, här och där. Jag är också imponerad av deras feministiska budskap. I sångcykeln ville jag använda dikter som inte är bundna till en viss ort. Berättaren är ständigt på resa, som om hon sökte efter sin egen plats i världen. Men dikterna handlar inte om att gå vilse utan om att finna något nytt. Mitt mål har varit att låta varje stycke skapa en egen värld samtidigt som det utgör en del av en homogen helhet. De musikaliska allusionerna för en dialog med texten, men de snarare tränger in sig mellan raderna än upprepar det som redan sagts.”
Joonas Kokkonen: Symfoni nr 4
Joonas Kokkonen (1921–1996) var mer än en av den finländska 1900-talsmusikens mäktigaste män; i hans namn finns samlad hela den finländska tonkonstens väsen från 1950- till 1980-talet. Som kritiker, akademiker och ordförande för Teosto och Finlands Tonsättare hade Kokkonen ett enormt inflytande. Dessutom var han professor på Sibelius-Akademin. Framförallt åtnjöt han ett rykte som den person som skrivit Finlands genom tiderna mest populära opera. Att han kallades för ”Musikens Kekkonen” var såväl träffande som ett uttryck för en viss förbittring.
Kokkonen skrev sin fjärde och sista symfoni (1971) fyra år före succéoperan De sista frestelserna.
Symfonin utgjorde en ny spelöppning. I de tre första symfonierna hade Kokkonen utgått från dodekafoni och andra modernistiska kompositionsmetoder. Nu hade tonspråket mjuknat och Kokkonen var på väg mot det senromantiska tonmåleri som skulle göra De sista frestelserna till en opera med musik som alla kunde förstå. De unga tonsättarnas falang började kritisera honom för att skriva en alldeles för lättfattlig musik och lanserade begreppet ”pälsmösseopera” (karvalakkiooppera).
Av Kokkonens symfonier är den fjärde den mest spelade och enligt många den bästa. Till skillnad från de tidigare symfonierna har den endast tre satser. Helheten är kompakt och logiskt utformad, allt i musiken står i relation sinsemellan. Den första satsen presenterar symfonins råmaterial som om den utgick från en checklist. Satsens väldiga båge kulminerar i stora bleckkoraler som sedan sjunker tilllbaka till sin utgångspunkt. Den andra satsen var ursprungligen tänkt att bli symfonins final men blev istället en mellansats, ett scherzo som är sjostakovitsjkt nyckfullt och medryckande. Den sista satsen Adagio fogar ihop fragment till breda melodier. Mot slutet blir hänvisningarna till den första satsens atmosfärer allt mera understrukna. Symfonin avslutas på samma sätt som den startade.
Jean Sibelius: In memoriam
Jean Sibelius (1865–1957) var till sitt tonsättarväsen internationell; stilistiskt sett var hans musik rätt tysk. Men till själ och hjärta var och förblev Sibelius en finländare, rentav en patriotisk sådan. Under framförallt förtrycksåren stödde han till hundra procent drömmen om självständighet och lät de rådande nationella känslorna komma till uttryck i toner. I hans musik från sekelskiftet finner man en stor dos av nationalistisk patos.
In memoriam (1909/1910) skrevs i de svallvågor som uppstod efter Finlands mest berömda politiska mord. I juni 1904 sköt Eugen Schauman först generalguvernör Nikolaj Bobrikov och sedan sig själv. Det berättas att Sibelius med sina vänner skulle ha firat händelsen så högljutt att det ledde till ett anhållande på grund av ”omotiverad glädje”. Bevis för att Sibelius och hans vänner verkligen anhölls saknas. Men sällskapets restaurangräkningar från denna period är påfallande höga. Kanske de är det för att man ville hedra Schauman.
Kort efter händelsen började Sibelius planera ett nytt verk. Nyårsdagen 1905 antecknade journalist Tekla Hultin i sin dagbok: ”Sibelius sade att han tänker skriva ett rekviem till minnet av Eugen Schauman och att han redan påbörjat detta verk. Jag hoppas det blir så mäktigt som ämnet förtjänar! Det kommer ju att bli det enda monumentet som vi kan resa över honom!”
Verket avancerade dock inte. Under de kommande åren led Sibelius av svåra sjukdomar och var nära döden i samband med operationer för cancer. Det som skulle bli ett monumentalt rekviem krympte till sist till en år 1910 fullbordad sorgmarsch. Det är inte sagt att det under 10 minuter långa verket längre hade något att göra med mordet på Bobrikov. In memoriam är ett kraftfullt stycke musik i vilket man får jaga efter sibelianska drag. Orkestreringen för tankarna till de groteska begravningsstämningarna i Gustav Mahlers symfonier ett och fem, temamaterialet erinrar om sorgmarschen i Beethovens Eroica eller varför inte det wagnerska patoset i Götterdämmerung. Rör det sig om Sibelius gravmonument för sig själv, komponerat 48 år i förtid?
