Souvenirer från Wien

Theodor Guschlbauer

Theodor Guschlbauer (f. 1939, Wien) har dirigerat hundratals kända orkestrar samt opera-, operett- och balettföreställningar jorden runt. Han innehade flera fasta positioner fram till år 2001. Sedan dess har han arbetat som enbart gästdirigent.

Guschlbauer utbildades vid Wiens konservatorium där hans lärare i orkesterdirigering var det lokala musiklivets eldsjäl Hans Swarowsky. Guschlbauer idkade fortsättningsstudier i Mozarteum i Salzburg under ledning av Lovro von Matačic och Herbert von Karajan. Han var en av sex kandidater som Karajan handplockade till sin mästarkurs. ”Tala om ett lyckokast”, har Guschlbauer sagt.

Guschlbauers första dirigenttjänster var vid Volksoper Wien och Salzburger Landestheater. Därefter arbetade han i flera år som dirigent och operachef i Lyon. 1975-1983 var han konstnärlig ledare och dirigent i Linz, 1983-1987 Strasbourgs filharmonikers chefdirigent och Opéra national du Rhins konstnärliga ledare. 1997-2001 arbetade han som Staatsfilharmonie Rheinland-Pfalzs konstnärliga ledare.

År 2023 hörde Guschlbauer till Strasbourgs konservatoriums orkesteravdelnings lärarkår och undervisade vuxna elever och doktorander. Han har tilldelats bland annat Österreichisches Ehrenzeichen für Wissenschaft und Kunst, Franska hederslegionens förtjänsttecken och Goethe-stiftelsens Wolfgang Amadeus Mozart -pris.

Guschlbauer är en passionerad Mozartian och har konstaterat: ”Den som är perfekt på Mozart klarar av vad som helst.”

https://www.rbartists.at/en/artists/theodor-guschlbauer
 

Hannu Perttilä

Hannu Perttilä har sedan år 2015 arbetat som stämledare för Helsingfors stadsorkesters oboegrupp. Tidigare har han arbetat i Radions symfoniorkester, Tapiola Sinfonietta och Villmanstrands stadsorkester.

Perttilä är utbildad från Konstuniversitetets Sibelius-Akademis solistiska avdelning. Hans lärare var Jouko Teikari och Jorma Valjakka. Perttilä inledde sina oboestudier vid sin hemstad Villmanstrands musikinstitut under ledning av Timo Lehtonen. Han vill också lyfta fram Aale Lindgren, den tidigare stämledaren för Helsingfors stadsorkesters oboegrupp, som en viktig förebild.

För ett par år sedan framförde Perttilä Vaughan Williams oboekonsert tillsammans med Villmanstrands stadsorkester. Även om han tycker att relationen mellan solist och orkester är rätt traditionell - ”solisten spelar och orkestern ackompanjerar” - betonar han att verket också innehåller dialoger, kammarmusikaliska element och vissa lekfulla nyanser. Framförallt det rika bruket av femtonsskalan tilltalar honom eftersom det får honom att minnas Etiopien där han bodde som barn och ser som rentav sitt andra hemland: ”I Etiopien är all musik pentatonisk”.

Perttilä har sagt att han uppskattar ett fylligt, uttrycksfullt och glatt och ljust oboespel. Solopartiet i Vaughan Williams konsert menar han vara helt perfekt skrivet för instrumentet. ”Många oboister spelar ofta tillbakahållet och blygt, men det går att spela också friskt och frimodigt. Spelglädjen är det allra viktigaste!”
 

W.A. Mozart: Symfoni nr 25 g-moll ”Lilla g-moll”

Wolfgang Amadeus Mozarts (1756–1791) brevväxling är väl bevarad, och det har varit möjligt att fylla tomma luckor i hans verkförteckning. Trots detta förblir det själsliv kompositionerna uttrycker  till stora delar en gåta. Vi känner till när verken skrivits, vem som framfört dem och var. Det är också möjligt att räkna ut vilka arvoden Mozart fick för dem. Men han talade endast sällan om vad som inspirerat honom, och han sade inte ett ord om vad som exempelvis ligger bakom valet av vissa tonarter.

Vi vet att Mozart konsekvent höll sig borta från molltonarter: av hans ca 27 pianokonserter går endast två i moll, och på motsvarande sätt går endast två av hans ca 23 stråkkvartetter i moll. Symfonier skrev han sammanlagt över fyrtio, och även i dem använder han moll endast två gånger. Dessa verk är kända som ”stora g-moll” (nr 40) och ”lilla g-moll” (nr 25). Vad som förklarar deras tillkomst kan man knappt spekulera om.

Den mest uppenbara förklaringen till att Mozart favoriserade vissa tonarter och undvek moll är hans pragmatism. Han lämnade inget åt slumpen: att använda durtonarter var lättare, snabbare och mera ekonomiskt. Till och med Mozarts vän Joseph Haydn använde molltonarter i endast ett tiotal av sina över hundra symfonier. Den lidelsefulla g-mollsymfonin (1773) torde därmed inte symbolisera något utöver sig själv. I jämförelse med Mozarts tidigare symfonier tar verket dock ett stort kliv in i nya musikaliska sfärer. Det uppvisar en osedvanligt mogenhet med tanke på att tonsättaren är endast 17 år gammal.

Den första satsen torde ha haft Haydns g-mollsymfoni (nr 39) som förebild: gemensamt är en laddad rytmik och ett material som presenteras i unisono. Den andra satsen är ett gungande Andante med en duett mellan stråkarna och fagotterna. Menuetten återvänder till g-moll. Musiken är dyster och barock men trion går konventionellt i dur. Finalen innehåller ekon av den första satsens sturm-und-drang.
 

Ralph Vaughan Williams: Konsert för oboe och stråkorkester a-moll

Ralph Vaughan Williams (1872–1958) var en fullblodig engelsk nationalromantiker, mera lidelsefull i sitt kall än Jean Sibelius i Finland, Edvard Grieg i Norge eller Antonín Dvořák i Böhmen. Vaughan-Williams mål var att forma ett nationalistiskt tonspråk som skulle uttrycka engelskhet i såväl anda och vision som i harmonik och melodik. Han trodde inte på att man skall dölja influenser från   folkmusiken. Man skall tvärtom vara stolt över dem och använda dem.

Vaughan Williams tog intryck av den engelska musikens förfäder, bland annat William Byrd, Orlando Gibbons och Henry Purcell. Landsbygdens grönskande hedar och de oändliga åkerlandskapen utgjorde en annan inspirationskälla.  I nästan alla av Vaughan Williams kompositioner finner man spår av de hundratals folksånger som han samlade in då han i början av århundradet vandrade runt på landsbygden. Med ett par undantag när kan hans musik alltså  karaktäriseras som nostalgisk.

Vaughan Williams skrev Konserten för oboe och stråkorkester (1944) i sitt barndomshem i Surrey,  nära London. Medan huvudstaden bombades endast tiotals kilometer längre bort distraherade sig  tonsättaren med trädgårdsodling. Krigets fasor trängde inte in i hans musik, det var som han medvetet hållit borta alla hänvisningar till den omgivande verkligheten. Detta drag finner man i också den samtidigt skrivna femte symfonin. Oboekonsertens uruppförande måste uppskjutas på grund av bombningarna av London.

Oboen presenterar nästan konstant pastorala melodier och är konsertens uppenbara huvudperson. Den första satsens måttfulla orkesterinsatser målar upp fridfulla landskap av såväl yttre som inre art. Den korta andra satsen slår försiktigt in en ny växel i form av en lättsam, luftig dans. Finalen är ett scherzo som från början skulle bli en mellansats i den femte symfonin. Passionerade utbrott bjuder upp till vals och initierar virtuosa löpningar. Slutet är dock rofyllt.
 

Franz Schubert: Symfoni nr 6 C-dur ”Lilla C-dur”

Franz Schubert (1797–1828) hade velat bli känd som symfoniker. Det blev inget av det; alla hans orkesterverk överskuggades av tiotalet kammarmusikverk och hundratals solosånger och pianostycken. Schubert var visserligen en av sin tids mest kända tonsättare ute i marginalen, och  ”Schubertiaderna” drog till sig mängder av hans idoler. För att väcka den stora publikens intresse hade dock krävts att orkesterfältet tagit honom till sig och att man regelbundet framfört hans musik i Wiens stora konsertsalar. ”Till skillnad från vad idiotiska tidningar skriver och enfaldiga  människor säger är jag inte endast en sångtonsättare”, rasade han.

Schubert hann arbeta på sammanlagt trettio symfonier men av dem blev endast sju helt färdiga. Hans mest kända symfoni är, paradoxalt nog, ofullbordad. Uppenbarligen framfördes inte en enda av Schuberts symfonier på en offentlig konsert medan tonsättaren ännu var vid liv. Det första symfoniframförandet ägde rum först ett par veckor efter Schuberts död. Föreningen Wiens Musikvänner skulle den 14.12.1825 framföra ”Den stora” C-dursymfonin (numera nr 7). Verket tycks dock ha varit för svårt för musikerna och därför framförde man istället ”Den lilla” C-dursymfonin (nr 6, 1818). Nya konserter med Schuberts symfonier ägde inte rum förrän tiotals år senare.

”Den lilla” C-dursymfonin tar ett avgörande kliv bort från de tidigare fem symfoniernas  kammarmusikaliska profiler. Orkestern är nu stor, en av anledningarna till att Schubert från början kallade verket för ”Den stora”. Andan är dock lättsamt klassicistisk. Det går att höra Ludwig van Beethovens tunga fotsteg i inlednings knalleffekter, men fortsättningen hoppar helt ogenerat över till den samtida populärmusikens sfär. Den andra satsen kunde vara en av Joseph Haydns långsamma satser och sångbarheten, om än Schubertsk, påminner om Rossinis duetter. Scherzot torde ha haft Beethovens fyra år tidigare skrivna sjunde symfonins tredje sats som sin modell. I finalen, som sysslar med äktschubertska tonala upptäcktsfärder, överges alla stilallusioner för gott.