“Låt oss gotta oss över dessa toner som om vi var i Wien och startade en wienervals”, lär Gustav Mahler ha sagt åt orkestern.
”Låt oss gotta oss över dessa toner som om vi var i Wien och startade en wienervals.” Detta lär Gustav Mahler ha sagt åt orkestern då den övade på hans fjärde symfoni. Dirigent Adam Fischer har samma tanke, han vill lyfta fram de kammarmusikaliskt eleganta dragen i Mahlers musik. Den ungerskfödda Fischer är en av vår tids mest betydande dirigenter och en människorättsaktivist.
Adam Fischer
Den i Ungern födda Adam Fischer (f. 1949) har arbetat som chefdirigent för Danmarks kammarorkester i ett fjärdedels århundrade. Han är chefdirigent för även Düsseldorfs symfoniker och Budapests Wagner-dagars konstnärliga ledare. Fischer har gästdirigerat Helsingfors stadsorkester på 1970- och 1990-talen. Han är känd för sina originella och levande tolkningar av Mahlers och Beethovens symfonier.
Fischer studerade komposition och orkesterdirigering i först sin hemstad Budapest och sedan i Wien under ledning av Hans Swarowsky. Fischer har dirigerat orkestrar i kända konsert- och operahus jorden runt samt på musikfestivaler.
Flera av Fischers skivinspelningar har tilldelats pris. Han har grundat Haydn-orkestern med vilken han spelat in Haydns alla 104 symfonier. Danmarks kammarorkester har under hans ledning spelat in alla symfonier av Mozart, Beethoven och Brahms. Tillsammans med Düsseldorfs symfoniker har Fischer spelat in alla Gustav Mahlers symfoniska verk.
År 2022 tilldelades Fischer ICMA Lifetime Achievement Award. Han är Staatsoper Wiens hedersmedlem och har tilldelats danska Dannebrogorden.
Vid sidan om sitt arbete som dirigent är Fischer en aktiv och internationellt erkänd förespråkare för mänskliga rättigheter och demokrati. Han upplever att han lever i parallella verkligheter eftersom de musikverk han arbetar med huvudsakligen skrivits under tidigare århundraden: ”Konst och musik lyfter fram känslor som mänskligheten haft i redan tusen års tid. Alla dessa känslor handlar sist och slutligen om en önskan att få vara fri. I denna mening är all konst, även den museala, alltid politisk.”
https://www.adamfischer.at/about/
Aurora Marthens
Sopran Aurora Marthens (f. 1992) är en finländsk operasångerska bosatt i Wien. Hon har uppträtt på konsertestrader i sitt hemland och i Wien samt i bland annat Berlin, New York, St. Petersburg, Madrid, Tallinn och Tartu. Av hennes operaroller kan nämnas bland annat Pamina (Trollflöjten), Zerlina (Don Giovanni), Susanna (Figaros bröllop), Daggmannen (Hans och Greta), Syster Genoveva (Suor Angelica), Micaëla (Carmen) och Ortlinde (Valkyrian).
Marthens studerade sång vid Konstuniversitetets Sibelius-Akademi 2013-2018. Hon har idkat fortsättningsstudier vid Berlins konstuniversitet och deltagit i Staatsoper Wiens program för unga artister. Hon har dessutom deltagit i flera kända sångares mästarkurser. 2015 tilldelades Marthens första pris i Helsinki Lied-tävlingen, 2017 första pris i Timo Mustakallio-tävlingen. I den senare tävlingen var hon både juryns och publikens favorit. Året därpå var hon semifinalist i den internationella Glyndebourne Opera Cup -tävlingen. År 2022 var hon finalist I den internationella Salice d’Oro -operatävlingen.
Under säsongen 2023-24 uppträder Marthens som Donna Anna i Mozarts Don Giovanni och som Mrs. Jones i Raskatovs Animal Farm. Den senare operan sätts upp i Wien våren 2024 och är ett samarbete mellan Staatsoper Wien, Nederländska nationaloperan, Teatro Massimo i Palermo och Finlands nationalopera.
Våren 2023 sjunger Marthens i en månads tid Donna Anna i Mozarts Don Giovanni på Finlands nationalopera i Helsingfors.
Ludwig van Beethoven: Symfoni nr 4 B-dur op. 60
Hösten 1806 gästade Ludwig van Beethoven (1770-1827) en viss greve Franz von Oppersdorff. Denne hade en orkester som nyss spelat Beethovens andra symfoni (D-dur, op. 36). Greven hade blivit förtjust i verket och beställde nu en symfoni av Beethoven. Tonsättaren arbetade som bäst på en c-mollsymfoni, den kommande Ödessymfonin (op. 69), men lade den åt sidan och skrev istället en splitterny B-dursymfoni (op. 60).
I enlighet med beställningens överenskommelse fick greven ensamrätt att uruppföra det nya verket. Beethoven var vanligen rätt likgiltigt inställd till alla slags kontrakt och var det även nu. Då B-dursymfonin var färdig såg han till att den i mars 1807 uruppfördes i Wien hemma hos sin mecenat prins Lichnowsky. Beethoven var ärlig nog att - efteråt - meddela detta åt greve von Oppersdorff. Denne blev ursinnig. Det påstås att han aldrig lät sin orkester spela B-dursymfonin.
Det officiella uruppförandet skedde i Wien våren 1808. Kritikerna tyckte att symfonin var idérik och personlig. Även romantikerna, bland dem Schumann och Mendelssohn, uppskattade verket. Sedermera tycks det dock ha hamnat en smula i skuggan av de omgivande symfonierna. B-dursymfonin saknar Eroicans revolutionära formstrukturer och är inte lika dramatisk i karaktär som Ödessymfonin. Musiken har ofta en humoristisk ton som kan föra tankarna till Beethovens lärare Joseph Haydn. Hector Berlioz har träffande beskrivit den fjärde symfonin: ”Det dominerande uttrycket är antingen alert, muntert eller glatt, eller sedan himmelskt ljuvt.”
Den första satsen öppnar med en bred, långsam introduktion (Adagio). Plötsligt startar ett Allegro som sprudlar av energi. Den andra satsen (Adagio) är en av Beethovens mest poetiska långsamma satser. Efter den kommer ett explosivt Allegro vivace som trots sin titel inte är en menuett utan ett scherzo. I finalen (Allegro ma non troppo) finner man spirituell humor och abrupta överraskningar.
Gustav Mahler: Symfoni nr 4 G-dur
Numera är Gustav Mahlers position som en av musikhistoriens absolut mest betydande tonsättare en självklarhet. Under Mahlers livstid var situationen en annan. Han var uppskattad som kapellmästare, men som tonsättare väckte han starka lidelser och bemöttes ofta med glåpord. Han uppfattade världen som kaotisk, och tonsättarens uppgift var att framställa detta på ett möjligast direkt sätt. I Mahlers musik klingar grällt motsatta element: en högtidlig koral följs av en stampande marsch, banal cafémusik bryts av att ett melodiskt adagio. Mahlers ohämmade estetik fick gensvar först efter andra världskriget, och idag intresserar den fortsättningvis nya tonsättargenerationer, forskare och lyssnar.
År 1892 komponerade Mahler sången Das himmlische Leben (Livet i himlen). Då han började arbeta på sin tredje symfoni hade han för avsikt att göra sången till symfonins final. Under arbetets gång började symfonin dock få allt större proportioner, och helhetsdramaturgin förändrades. Mahler bestämde sig för att ge sången en egen plats i en ny symfoni. Den skrevs åren 1899-1901 och uruppfördes i november 1901 i München under ledning av tonsättaren. Mottagandet var förkrossande, och symfonin fick ett negativt mottagande även på andra håll. Senare har den bemötts med större förståelse och idag anser man att symfonin är Mahlers måhända mest klassiska och balanserade. Orkesterbesättningen är liten enligt tonsättarens mått, basun och tuba saknas. Speltiden är knappt en timme.
Das himmlische Leben bygger på texten till en gammal folkmelodi och skildrar himlen från ett barnsligt och naivt perspektiv: i himlen får man frossa, dansa och sjunga. Mahler förbereder lyssnaren på himmelsvisionen med tre rent instrumentella satser. Musiken är övervägande ljus, men skuggorna har inte glömts bort för det.
Den första satsen (Bedächtig. Nicht eilen) inleds bedrägligt enkelt men innehåller flera sofistikerade kompositionstekniska lösningar. Satsen är fylld av humor och patos. Den utan brådska dansande andra satsen (In gemächlicher Bewegung, ohne Hast) får en säregen ton av en specialstämd soloviolin som associerar till en spelmans musicerande. Tredje satsen (Ruhevoll. Poco adagio) är skriven i variationsform. Stämningen är andaktsfyllt med undantag för ett par plötsliga utbrott. I finalen (Sehr behaglich) kommer sopranen fram på estraden och sjunger Das himmlische Leben.
Lyssnaren kan njuta av Mahlers fina melodik och en nästan kammarmusikalisk orkestrering. Symfonin avslutas med en poetisk coda som ebbar ut i tystnaden.
