Svanesång

Arvo Pärt: Swansong 

Esten Arvo Pärt (f. 1935) har i många årtionden varit en av de mest populära  tonsättarna. Med sina toner bygger han stigar som för rakt till hjärta och själ. Han gör det med hjälp av moll-treklanger, melodier inspirerade av renässansmusik och rytmer med ekoeffekter som för tankarna till katedraler. Resultatet påminner om klockklang. Pärt formade denna s.k. Tintinnabuli-teknik på 1970-talet som en följd av sitt tidigare konstnärliga sökande. ”Tintinnabuli är ett område jag ibland förirrar mig till då jag söker efter svar – i mitt liv, i min musik, i mitt arbete”, har Pärt sagt. ”I dystra stunder är jag helt övertygad om att allt som förblir utanför detta område saknar betydelse.”  

Swansong (Svanesång, 2014) är en för Salzburgs Mozart-vecka gjord instrumentalversion av Littlemore Tractus (2000) för kör och orgel. Nästan två år hann gå före Pärt fick färdigt det cirka sju minuter långa originalverket Tractus. Han ville försäkra sig om att den lilla  församlingen Littlemore i Oxford fick fullt stöd för projektet av tre kyrkor: den katolska, den ortodoxa och den anglikanska.   

I Swansongs bakgrund finns den engelska kardinalen John Henry Newmans (1801–1891) mest berömda predikan Wisdom and Innocence (Visdom och oskuldsfullhet) och dess avslutande bön: ”Må Han stöda oss hela dagen lång tills skuggorna blir längre och den larmande världen tystnar, och livets feber avslutas, och vårt arbete är utfört. Sedan ger Han, i sin nåd, oss ett tryggt tak över huvudet, och en helig vila, och äntligen frid.” 

Arvo Pärt: Adam’s Lament 

Pärt planerade i över 20 år att skriva Adam’s Lament (2009) ända tills han fick chansen  att få det framfört i religionernas skärningspunkt Istanbul. Verket uruppfördes i juni 2010 i Hagia Irene, stadens äldsta kyrka, av förenade estniska och turkiska krafter 

Adam’s Lament bygger på en text av den ortodoxe munken Helige Siluan Athoniten  (1866–1938) som hans elev, arkimandrit Sofronij Saharov (1896-1993), publicerade i samlingen Staretz Silouan (1973). Siluan tjänstgjorde vid Helige Panteleimons kloster i Grekland. Till hans centrala läror hör att man bör älska sin fiende, hysa medkänsla för mänskligheten och sörja människans synder. Siluan representeras i Pärts verk av den blandade kören. Den utgör berättaren vars tal inramar det mest centrala elementet, mansrösterna som står för Adams smärta och förtvivlan då han förstår att han blir utdriven ur Paradiset.   

”För Siluan var Adam ett kollektivt begrepp som täcker alla människor och individer oavsett tid, epok, social ställning eller religion”, säger Pärt. ”Man kunde säga att han är vi alla, och vi bär hans arv. Denna ’allomfattande’ Adam har i tusentals år lidit och klagat på Jorden. Självaste Adam, vår urfader, spådde om mänsklig tragedi och upplevde att den var hans eget fel. Han har försjunkit i förtvivlan då han genomlidit världens alla katastrofer.” 

Dmitrij Sjostakovitj: Symfoni nr 15 

År 1971 var Dmitrij Sjostakovitj (1906–1975) en respekterad och nationellt hyllad tonsättare. Hans rykte som en enfant terrible hörde till det förgångna. De senaste åren hade dock varit svåra: Sjostakovitj var ständigt på sjukhus och hans musiks ämnessfär kretsade kring döden. Trots detta planerade han att skriva en ”glad symfoni”. Men den femtonde symfonin (1971) blev ett verk präglat av en gåtfull pendling mellan verklighet och dröm. Det är knappast överraskande att verkets speciella atmosfär inspirerade den surrealistiska filmens mästare David Lynch då han gjorde sitt genombrott, Blue Velvet (1986). 

Det är alltid ofrånkomligt att tolka Sjostakovitjs symfonier utgående från hans livsskeden. Vad gäller den femtonde symfonin råder ingen brist på vilt fantastiska tolkningar. Eftersom symfonin blev tonsättares sista, och musiken innehåller citat ur bl.a. Rossinis Wilhem Tell, Wagners uvertyr till Tristan och Sjostakovitjs egna symfonier 4 och 7 har man uppfattat verket som både en bugning inför historien och en mot systemet riktad grimas. Framförallt har man talat om ett musikaliskt testamente.  

Tonsättaren Steve Holtje har skapat en biografisk teori. Wilhelm Tell blev Rossinis sista opera: på samma sätt visste Sjostakovitj att denna symfoni blir hans sista. Dessutom är mästerskytten en hänvisning till Sjostakovitjs egen kamp för att rädda sin familj från maktens maskineri. Den andra satsens dystra bleckkoraler (jmfr. symfoni 11) och glissandon (jmfr. operan Lady Macbeth) är minnen av Stalin och tonsättarens period i onåd. Tredje satsens rytm i pukan och tonsättarens musikaliska signatur D-Ess-C-H hänvisar till den fjärde symfonin som inte fick spelas. Finalens Wagner-citat (Siegfrieds sorgmarsch och Dödsmotivet) beledsagar den sjuka tonsättarens väg till graven.  

Tonsättarens egen tolkning var långt mera jordnära: ”Jag vet inte riktigt själv varför citaten är där, men jag kunde bara inte låta bli att ta med dem.” En biografisk tolkning får dock ett visst stöd av att man kan finna passager ur Richard Strauss Ein Heldenleben och Beethovens uvertyr Egmont. Symfonins sista takter har tolkats som minnen av sjukrummets maskiners tickande.  

Risto Joost 

Den estniske dirigenten Risto Joost (s. 1980) har blivit kritikerrosad för sitt arbete på såväl konsertestrader som i samband med operaproduktioner. Förra konsertsäsongen inledde han arbetet som chefdirigent för Württembergs kammarorkester i Heilbronn i Tyskland. Han arbetar som även Tartus Vanemuine-teaters konstnärliga ledare och chefdirigent. Tidigare har Joost varit Tallinns kammarorkesters chefdirigent samt regelbundet gästat Estlands nationalopera.  

Joost har dirigerat bland annat Gulbenkian-orkestern i Lissabon, Prags radios  symfoniorkester, Norges nationaloperas orkester, Bergens filharmoniker, Tammerfors filharmoniker och Tapiola Sinfonietta.  

Under denna säsong dirigerar Joost Kuopio stadsorkester, Noord Nederlands Orkest och Liepājas symfoniorkester. På Vanemuine-teatern dirigerar han Stravinskys balett Våroffer,  Verdis La Traviata, Strauss Alpsymfoni, Mahlers tredje symfoni och Bartóks konsert för orkester. Under de kommande åren dirigerar Joost Vanemuine-teaterns och Saarenmaas operadagars gemensamma uppsättning av Richard Wagners Ring-tetralogi.  

Joost har studerat vid Estlands musik- och teaterakademi, Universität für Musik und darstellende Kunst Wien och Stockholms kungliga musikhögskola.  

Musikhusets kör  

Musikhusets kör är en symfonikör bestående av ca 130 sångare. Kören övar och konserterar i Musikhuset i Helsingfors och idkar ett frekvent samarbete med Musikhusets huvudaktörer Helsingfors stadsorkester, Radions symfoniorkester och Konstuniversitetets Sibelius-Akademi. Kören är grundad år 2011. Sedan år 2017 är körens konstnärliga ledare professor i körßdirigering, dirigent Nils Schweckendiek.  

Musikhusets körs repertoar består av symfoniska kör- och orkesterverk samt a cappella-verk för stor kör. Kören uppträder flera gånger i året i Musikhusets konsertsal. Den uppträder dessutom på betydande inhemska musikfestspel samt utomlands.  

Hösten 2023 konserterade kören i Paris i samarbete med Orchestre de Paris och sommaren 2024 i Storbritannien på inbjudan av Cambridge University Symphony Chorus. Under ledning av John Storgårds har kören och Helsingfors stadsorkester spelat in Einojuhani Rautavaaras Balada och delar ur operan Rasputin. Tillsammans med Nicholas Collon och Radions symfoniorkester har kören spelat in Edward Elgars The Dream of Gerontius.  

www.musiikkitalonkuoro.fi 

På scenen idag