Pragkväll

Wolfgang Amadeus Mozart: Titus, uvertyr

Operan Titus blev till i snabbt takt för att fira kröningen av Böhmens nya konung, kejsar Leopold II, i Prag hösten 1791. Operan var ursprungligen beställd av Antonio Salieri, men han hade inte tid att skriva den. Beställningen gick då till Mozart  (1756-1791) som tog emot den trots att han redan hade Trollflöjten på arbetsbordet. Men Mozarts familj hade det ekonomiskt besvärligt och de 250 dukater som hörde till beställningskontraktet var välkomna. 

Enligt legenden skrev Mozart Titus på aderton dagar. Detta är inte nödvändigtvis sant. Däremot stämmer det att Mozart skrev delar av operan medan han satt i diligensen till Prag, och för att spara tid delegerade han skrivandet av recitativen till sin elev Franz Xaver Süssmayer. 

Titus hade premiär i Prag 6.9.1791. Leopold II och hans maka Maria Luisa tyckte inte om den och den nästan tegs ihjäl. Då den vanliga publiken istället för endast hovfolket fick se föreställningarna blev operan däremot en succé. Titus nuvarande rykte växlar. Vissa menar att musiken smakar rutin, andra menar att operan är underskattad. Alla är dock ense om en sak: berättelsen tyglas av Pietro Metastasios tråkiga libretto. Men uvertyren behöver inga försvarstal, den är en festligt klingande orkestermusik. 

Joseph Haydn: Symfoni nr 93 D-dur

Joseph Haydns (1732–1809) långa tjänst som dirigent och tonsättare vid Esterházys hov avslutades år 1790. Han var redan berömd runtom Europa och fick mängder av nya arbetsanbud. På beställning av den engelska impressarion J.P. Salomon skrev han en serie symfonier (nr. 93-104) som har blivit kända som Londonsymfonierna. De representerar kulminationen i Haydns utveckling som orkestertonsättare och bereder samtidigt väg för bland annat Beethovens första symfonier. 

D-dur-symfonin (nr. 93) tycks ha varit den kronologiskt tredje fullbordade London-symfonin. Den uruppfördes den 17.2.1792 i Hanover Square Rooms, Londons på den tiden viktigaste för konserter  avsedda byggnad. Mottagande var en succé. I en tidning fick man läsa: ”Varje sats var så utmärkt att den gjorde såväl musiker som lyssnare entusiastiska. Idéer av ett nytt slag och en sympatisk nyckfullhet kombinerad med Haydns musik ädla uttryck kunde inte annat än lämna ett djupt avtryck i varje närvarandes själ och känslor.” 

Verket har fyra satser. Den första startar med en Adagio-introduktion som följs av ett muntert Allegro assai. Den andra satsen är en serie variationer (Largo cantabile). Stämningen är såväl lyriskt ömsint som stiliserat dramatisk. Mot satsen slut bjuder fagotterna på en överraskning. Den tredje satsen är en snabb menuett (Allegro). Finalen (Presto ma non troppo) sprudlar av livsglädje. 

Camille Saint-Saëns: Violinkonsert nr 3 h-moll

Tonsättaren, pianisten och dirigenten Camille Saint-Saëns (1835–1921) var i många årtionden av en den franska musikens jättar. Han hade en konservativ smak och försvarade klassiska värden. Ju äldre han blev, dess obegripligare fann han musikens utveckling. Till sist hatade han Debussy och Stravinsky med en sådan frenesi att det skadade hans eget rykte. 

Numera brukar man framföra endast ett par verk ur hans omfattande produktion. Ett av dem är den tredje violinkonserten (h-moll, op. 61) som fullbordades våren 1880. Den är tillägnad den legendariska spanska violinisten Pablo de Sarasate som även var solist i uruppförandet i Hamburg hösten 1880.

Saint-Saëns två första violinkonserter är sprudlande virtuosa, men den tredje konserten är till sin karaktär lyrisk-dramatisk. Den har förvisso sina solistiska utmaningar, men de har aldrig ett egenvärde. Konserten har de traditionella tre satserna. Den första (Allegro non troppo) öppnar i likhet med Mendelssohns violinkonsert med solots passionerade tema. Satsens fortsättning är till sin struktur klassiskt tydlig. Den långsamma satsen (Andantino quasi allegretto) är en vacker barcarole. 

Finalen är en ny version av Caprice Brillant, ett stycke för violin och piano som Saint-Saëns hade skrivit åt Sarasate redan år 1859. Finalen startar med en kort introduktion (Molto moderato e maestoso) som följs av ett Allegro non troppo med spanska tongångar.

Erwin Schulhoff: Fem stycken

Den tjeckiska tonsättaren och pianisten Erwin Schulhoff (1894 – 1942) var en judisk kommunist som var intresserad av såväl Schönberg och Debussy som tango och barockmusik. Under andra världskriget sökte han sovjetiskt medborgarskap. Medborgarskapet beviljades men Schulhoff fängslades av nazisterna före han hann lämna Prag. År 1941 fördes han till Wülzburgs fängelse i Bayern. Där dog han ett år senare i tuberkulos. 

Schulhoffs tidiga verk är senromantiska. Under åren efter första världskriget inspirerades han av dadaism och skrev experimentella verk. Jazzens inflytande går att höra i bl.a. den roande Sviten för kammarorkester (1921) och i ”jazz-oratoriet” H.M.S. Royal Oak (1930). På 1930-talet skrev Schulhoff politisk bruksmusik, bland annat oratoriet Kommunistiska manifestet (1932). 

Fem stycken (1924) är ett verk ursprungligen skrivet för stråkkvartett. Det fick sitt uruppförande på ISCM-festivalen i Salzburg samma höst och väckte stor uppmärksamhet. Verket innehåller muntra allusioner till sin tids populärmusik och uttrycker tonsättarens dansintresse. ”Jag är lidelsefullt intresserad av fashionabla danser”, bekände Schulhoff till Alban Berg. ”och det finns tider då jag går för att dansa natt efter natt - det ger min kreativitet helt otroliga impulser”. Arrangemanget för orkester är av Manfred Honeck och Tomáš Ille.