Scheherazade är hjältinnan och berätterskan i Tusen och en natt och inspirerade Maurice Ravel att skriva en uvertyr och en sångsvit.
Solist i Ravels sångsvit Scheherazade är Emma Kajander, förstapristagare i Villmanstrands sångtävling år 2025.
“Boléro är ett experiment i en mycket specifik och begränsad riktning. Stycket är 17 minuter långt och består av enbart orkestertexturer utan musik. Det är ett enda långt crescendo utan kontraster och desto mera innovation. Styckets teman är opersonliga – helt vanliga folkmelodier i spansk-arabisk stil”, beskrev Maurice Ravel sitt mest kända verk.
Den i början av 1900-talet födda Ahmed Adnan Saygun var en turkisk entomusikolog och tonsättare. Han kände dragning till såväl långa och påfrestande resor i Anatolien för att samla in folkmelodier som till symfonisk musik. Hans första symfoni bygger broar mellan Asien och Europa.
Maurice Ravel: Shéhérazade, uvertyr och sångsvit
Under senare hälften av 1800-talet började den franska konstmusiken söka inspiration i exotiska trakter såsom Östasien och Mellanöstern. Även Maurice Ravel (1875-1937) skrev verk som uttryckte ett intresse för främmande kulturer och landskap.
Berättelsesamlingen Tusen och en natt inspirerade honom att skriva sitt första orkesterverk, uvertyren Shéhérazade (1898). Det fick ett uselt mottagande i uruppförandet i Paris våren 1899. Enligt kritikerna hade Ravel endast imiterat andra. Man hör onekligen intryck av Borodin och Rimskij-Korsakov, men tekniskt är partituret på en mycket hög nivå och musikens stämning av saga är fängslande. Ravel drog dock uvertyren bort ur offentligheten. Partituret gavs ut först år 1975.
Inom endast ett par år skrev Ravel ett nytt verk med samma titel. Men denna Shéhérazade (1903) är en sångsvit för sopran och orkester till dikter av Tristan Klingsor. Klingsor (eg. Léon Leclère) hörde likt Ravel till Apacherna, en konstnärsgrupp som favoriserade nya idéer och tankar.
Sångsviten Shéhérazade uruppfördes i Paris våren 1904. Solist var sopran Jeanne Hatto och orkestern leddes av den som pianist bättre kända Alfred Cortot. Ravels tonspråk hade blivit långt mera personligt i jämförelse med uvertyren, och kritikerna tog emot det nya verket med välvilja.
Sviten har tre sånger. Asie (Aasia) är en katalog över österns många under. I La flûte enchantée (Den förtrollade flöjten) är stämningen såväl sensitiv som extatisk. Den avslutande sången L’indifférent (Den likgiltige) skildrar möjligheten att ha ett erotiskt ögonblick.
Ahmed Adnan Saygun: Symfoni nr 1 op. 29
Ahmed Adnan Saygun (1907–1991) studerade i Paris under ledning av Vincent d’Indy. Efter att ha återvänt till Turkiet år 1931 började han arbeta för hemlandets kultur som lärare, musikforskare och dirigent. Han var för att landet blir mera västerländskt och stödde president Kemal Atatürks reformer. Tillsammans med fyra andra tonsättare grundade Saygun en tonsättargrupp som kallas för ”De fem i Turkiet”.
Sayguns tonspråk förenar västerländsk och sovjetisk nyklassicism med melodier och moder hämtade ur turkisk folkmusik. Till stilistiska förebilder hör bl.a. Martinu, Sjostakovitj och Honegger samt Bartók som Saygun assisterade då denne samlade in folkmelodier i Turkiet år 1936.
I produktionen finner man oratoriet Yunus Emre, operor, solokonserter, fyra stråkkvartetter och körverk. Sayguns musik var på sin tid internationellt rätt känd, hans verk dirigerades av bl.a. Leopold Stokowski.
Saygun skrev fem symfonier. Den första av dem fullbordades år 1953 och är tillägnad den österrikiska dirigenten Franz Litschauer. Verket innehåller teman ur den första stråkkvartetten
(1947) men här behandlads de med ett bredare och varför inte mera ”symfoniskt” grepp. Det finns fyra satser: Allegro, Adagio, Allegretto och Allegro assai.
Maurice Ravel: Boléro
Maurice Ravels (1875–1937) mest berömda verk Boléro skrevs då dansös Ida Rubinstein bad Ravel orkestrera några pianostycken av Isaac Albéniz för en balettföreställning. Ravel tog itu med arbetet. Sedan visade det sig att det redan existerade orkesterversioner av pianostyckena, och man behövde inte Ravels tjänster. Tonsättaren tog dock inte illa upp eftersom han redan hade börjat tänka ut ett eget verk med spanskt motiv.
Boléro hade premiär på Paris opera 22.11.1928. Koreografin var av Bronislava Nijinskaja och koreografin av Alexandre Benois. Operans orkester dirigerades av Walther Straram. Föreställningen blev en sensation. Sedermera har Boléro blivit berömd som framförallt konsertmusik. Verkets enorma popularitet överraskade Ravel eftersom han hade skrivit det som ett rent experiment.
Och Boléro är inte heller något annat än ett enda, till det yttersta uttjänt crescendo: musiken startar mycket tyst men blir gradvis allt starkare samtidigt som allt flera instrument i orkestern börjar spela. Lilla trummans envisa rytm håller uppe rörelsen.
Verkets styrka ligger i dess upprepningar. I något skede följer man, vare sig man vill det eller inte, med vad som sker i musiken med samma intensitet som med vilken man ser på en thriller. Boleros mest spektakulära ögonblick kommer alldeles i slutet då C-dur, som hela tiden varit huvudtonart, utan minsta förvarning ersätts med E-dur.
