Tysta skogar

Richard Wagner: Lohengrin, uvertyr till akt I

Lohengrin (1848) utgör på många sätt en viktig kulmen i Richard Wagners (1813–1883) liv och karriär. Å ena sidan sammanfattar och fullbordar den de ideal om den tyska operaromantiken som Wagner tidigare hade försökt ge uttryck för i Rienzi, Den flygande holländaren och Tannhäuser. Å andra sidan var premiären i Weimar år 1850 ett så grundligt fiasko vad gällde regi, orkester och val av sångare att Wagner bestämde sig för att i fortsättningen hålla alla trådar i sin egen hand: han skulle bygga åt sig ett eget operahus. Även om Bayreuths Wagner-tempel stod färdigt först 26 år senare var det besvikelserna i samband med Lohengrin som gett upphov till det.

Lohengrin innehåll flera av Wagners mest kända nummer. Till exempel den tredje satsens uvertyr med sina bleckfanfarer har i redan årtionden hört till Helsingfors stadsorkesters valborgsmatinéers program, och miljoner par har ingått äktenskap till tonerna av Elsas bröllopsmarsch. Första gången hände detta år 1858 då Englands prinsessa Viktoria gifte sig med Tysklands blivande kejsare Fredrik III.

Den första aktens uvertyr drar upp ridån för historien om graal-riddare Lohengrin och Antwerpen på 900-talet. Det inledande temat går igen i hela operan. Högt uppe i höjderna blänkande violiner speglar den heliga graalens himmelska skimmer. En av änglar buren replik svävar långsamt och andaktsfullt ner mot jorden och den fulla orkesterns höjdpunkt för att sedan lugnt återvända tillbaka upp i skyarna.

Frank Bridge: Oration – Concerto Elegiaco

Frank Bridge (1879–1941) är en av de otaliga brittiska tonsättare vars popularitet inte blev bestående. Medan Bridge var vid liv var han lika respekterad som Edward Elgar, Frederick Delius, Ralph Vaughan-Williams och Gustav Holst, men numera minns han honom närmast därför att hans elev Benjamin Britten skrev stråkorkesterverket Variationer över ett tema av Frank Bridge (1937).

Bridge var mest betydande som orkesterkolorist. Som ung favoriserade han en kompakt, tysk stil som i och med orkesterdikten The Sea (1911) ersattes av en friskt pulserande impressionism. I Dance Poem (1913) och Summer (1914) blev uttrycket allt mera experimentellt och disigt. Första världskriget ändrade riktningen än en gång. Bridge var inte själv vid fronten men förlorade flera vänner och elever. Hans musik fick en allvarsam ton och bejakade modernism och ibland rentav 12-tonstekniken. De tidigare så klart lysande klangfärgerna bleknade och blev pessimistiskt gråa och svarta.

En period präglad av dyster musik kulminerar i den eldigt gnistrande cellokonserten Oration – Concerto Elegiaco (1930). Solot försöker forma en dämpad bön medan det kämpar mot en överlägsen orkester, och symboliken har förstås att göra med världskriget: individen mitt i ett krigsmaskineri, en ljusglimt mitt i ett mörker. På samma sätt som Elgar år 1919 i sin cellokonsert minns en förlorad värld, på samma sätt river Bridge upp krigets sår som inte kan läkas. Oration är inte så mycket en konsert som en rapsodi med åtta satser som spelas utan paus. Den laddade spänningen mellan solist och orkester försvinner aldrig. Även om verket saknar alla former av heroism är det inte helt förutan optimism: den sjunde satsen avslutas med cellons sång i ett högt register och den åttonde satsens epilog besvarar den med att stiga upp mot ljuset.

Antonín Dvořák: Waldesruhe

Tjecken Antonín Dvořáks (1841–1904) tonsättarkarriär inleddes trögt men fick snabbt ett internationellt flyt då han ersatte sitt generiskt tyskromantiska uttryck med böhmisk nationalromantik. Hans första symfonier, operor och kammarmusikverk imiterade Brahms och var förvisso utmärkt, kompetent skriven musik. Men utanför Prag var den stora publiken inte intresserad av imitationer.

Att behärska ett tyskt musikuttryck var dock en tillgång: på 1870-talet vann Dvořák tre gånger en tävling i Wien som var riktad mindre bemedlade tonsättare i början av sin karriär. I juryn satt Brahms. Han beundrade sin yngre kollegas sällsamt sofistikerade smak som hade så mycket välbekant över sig. Brahms lotsade nykomlingen från Böhmen till sin förläggare Fritz Simrock. Nu förändrades allt. Förlaget förstod vikten av varumärke och export. Simrock såg att Dvořák inte kan börja tävla med tyskar på deras eget område, han skall fånga publiken med sin egen, exotiska och autentiska tonsättarröst. Vi har att tacka Simrock att Dvořák blev de böhmiska stämningarnas tonmålare. Duons första och största fullträff blev Slaviska danser (1878) för piano fyrhändigt.

Även Ze Šumavy (1883), sex stycken för piano fyrhändigt op. 68, skrevs på uppmaning av Simrock. Inspirationen kom från Šumavas skog vid den nuvarande gränsen mellan Tjeckien och Tyskland. Musiken skrevs dock först då tonsättaren låtit sig inspireras av de fantasieggande satstitlarna som hade uppfunnits av librettist Marie Červinková-Riegrová. Den femte satsen Klid (Waldesruhe) präglas av ett lyriskt ljusdunkel. Satsen blev så populär att Dvořák arrangerade den för cello och piano och senare för cello och orkester.

Richard Wagner: Tannhäuser-uvertyr

I början av sommaren 1842 tillbringade författaren, filosofen och tonsättaren Richard Wagner (1813–1883) en arbetsfylld semester i Teplitz i Böhmen. Han studerade tysk mytologi i bröderna Grimms, Heines och Hoffmanns anda: riddare, gudar, religion. Då det var dags att resa hem hade Wagner redan börjat skissera ett libretto för en opera om riddaren Tannhäuser, gudinnan Venus och en sångtävling på Wartburgs slott. 

Operan hade arbetstiteln Venusberget men Wagner bytte ut det till Tannhäuser, efter huvudpersonen. Möjligen ville han också undvika den ursprungliga titelns erotiska associationer. Premiären år 1845 blev ingen framgång och Wagner skrev om operan flera gånger. Han gjorde en version för Paris, där man i operor alltid brukade ha med en balettscen. Men vad Wagner än gjorde blev Tannhäuser ingen succé och ännu nästan 40 år senare surade han över detta faktum. 

Riddaren Tannhäuser pendlar mellan sexuell lust, religiositet och sann kärlek. Då han återvänder från Venusberget möter han pilgrimer och får veta att hans älskade Elisabeth ännu saknar honom. Tannhäuser försöker göra intryck på henne genom att delta i en sångtävling i Wartburg. Dessvärre väljer han att sjunga en sång som hyllar Venus. Övergiven och fylld av skamkänslor söker han förlåtelse genom att delta i en pilgrimsfärd. Då han återvänder får han veta att Elisabeth är död. Tannhäuser dör förkrossad. Men efter hans död får han allt förlåtet. 

Operans uvertyr, som presenterar verkets alla centrala musikmotiv, är en av Wagners mest ståtliga. Pilgrimernas kör ljuder i form av en ”bachsk” koral. Sedan kommer Venusbergets passionerade kärlekslekar och sedan Tannhäusers hyllning till Venus. Alla motiven stöter samman i en allt mer frenetisk takt. Pilgrimernas kör och Venusmusiken får det sista ordet. 

Jaani Länsiö

Senja Rummukainen

Senja Rummukainen (f. 1994) fick sin plats i de finländska toppcellisternas skara då hon år 2014 vann första pris i Åbo cellotävling. Året därpå belönades hon som finalist i Guilhermina Suggia Awards-tävlingen i Porto i Portugal. Tävlingssuccéerna kulminerade år 2019 då Rummukainen fick en finalplats i den legendariska Tjajkovskij-tävlingen i Moskva. År 2017 valdes hon till Helsingfors stadsorkesters andra solocellist. Hon fortsatte i tjänsten fram till år 2021 varefter hon bestämde sig för att satsa på att arbeta som solist och kammarmusiker.

Kända dirigenter inbjuder regelbundet Rummukainen till solist. Hon har samarbetat med bland annat Jukka-Pekka Saraste, Nicholas Collon, Leif Segerstam, Dima Slobodeniouk, Tarmo Peltokoski och Emilia Hoving. Hon har uppträtt som solist med bland annat Göteborgs och Islands symfoniorkestrar, Helsingfors stadsorkester, Åbo filharmoniker, Sinfonia Lahti och Tammerfors filharmoniker. Som kammarmusiker är Rummukainen eftersökt på såväl inhemska som utländska festivaler.

Säsongen 2024/25 debuterar Rummukainen med Clevelands orkester, Royal Scottish National Orchestra, Bogotas filharmoniker och BBC National Orchestra of Wales. Andra höjdpunkter är konserten på Proms-festivalen som leds av Sakari Oramo och uppträdandet på Salzburgs Påskfestival tillsammans med Radions symfoniorkester och Esa-Pekka Salonen.

Rummukainen började ta cellolektioner vid Östra Helsingfors musikinstitut då hon var 6 år gammal. Hon inledde sina professionella studier vid Konstuniversitetets Sibelius-Akademi under ledning av Marko Ylönen. Hon idkade fortsättningsstudier vid Norges musikhögskola med Truls Mørk som lärare och vid Folkwang-universitetet i Essen med Young-Chang Cho som lärare. För tillfället slutför Rummukainen under ledning av Jens Peter Maintz sina Konzertexamen-studier vid Berlins konstuniversitet.

Susanna Mälkki

Susanna Mälkki (f. 1969) är en av den internationella musikvärldens mest uppskattade dirigenter. Hon är en eftertraktad gäst i de bästa orkestrarna och operahusen i Europa och Nordamerika. Mälkki har dirigerat bland annat Bayerns radios symfoniorkester, Berlins filharmoniker, Chicagos och Bostons symfoniker, Clevelands orkester, Londons symfoniorkester, Münchens filharmoniker, New Yorks filharmoniker, Philadelphia Orchestra och Wiens symfoniker.

Mälkki var Helsingfors stadsorkesters chefdirigent 2016–2023. Hon var Los Angeles filharmonikers första gästdirigent 2017–2022. På inbjudan av Pierre Boulez var Mälkki konstnärlig chef för Ensemble intercontemporain i Paris 2006–2013.

Under de senaste säsongerna har Mälkki dirigerat i sådana betydande operahus som Paris nationalopera, La Scala i Milano, Staatsoper Wien, Metropolitan i New York, Gran Teatre del Liceu i Barcelona och Royal Opera House i London. Mälkkis operarepertoar är mångsidig. Hon har lett uppsättningar av Stravinskys Rucklarens väg, Mozarts Figaros bröllop, Beethovens Fidelio, Faurés Pénélope, Verdis Falstaff, Wagners Tristan och Isolde och Kaija Saariahos Innocence.

Mälkki har fått flera pris och utmärkelser för sitt arbete inom musiken. Hon har tilldelats Pro Finlandia-medaljen (2011) och är medlem av Londons och Stockholms kungliga musikaliska akademier. Hon har tilldelats den franska Arts et Letters-orden (officer 2014, kommendör 2022) och är riddare av Franska hederslegionen (2016). År 2017 valde den respekterade tidskriften för klassisk musik Musical America Mälkki till Årets dirigent. Samma år fick hon Nordiska rådets musikpris. År 2024 blev Mälkki hedersdoktor vid Helsingfors Konstuniversitet.