Vändpunkter

Ludwig van Beethoven: Große Fuge op. 133

Om Ludwig van Beethovens (1770–1827) symfonier var skyltfönster för hans kompositionsideal var stråkkvartetterna hans experimentlaboratorium. De 16 kvartetterna är tydligt fördelade i tre stilperioder, men framförallt kvartetterna skrivna efter den nionde symfonien testar klassicismens gränser. De mest konservativa samtida hörde i dem bevis på att tonsättaren var inte endast döv utan också vrickad. 

Große Fuge op. 133 skrevs från början för att utgöra finalen i stråkkvartetten op. 130 (1826). Med finalen blev verket över 50 minuter långt. Förläggaren befarade ett kallt mottagande och krävde att Beethoven skriver en ny, lättsammare final. Resultatet blev Beethovens sista komposition, en ställvis sarkastiskt bekymmerslös kontradans. Große Fuge gavs ut som ett självständigt verk två månader efter tonsättarens död. År 1933 arrangerade Felix Weingartner det för stråkorkester. 

Vissa hör i den en parodi på barockens formideal, andra en apokalyptisk dödsbild.

Verket har fått varierande tolkningar. Vissa hör i den en parodi på barockens formideal, andra en apokalyptisk dödsbild. Beethoven själv gav inga antydningar i någondera riktning. Fugans form har sedan barocken varit det mått med vilket man mäter tonsättarens skicklighet, och även Beethoven lät ofta sina stora verk kulminera i fugor. Große Fuges komplexitet överträffar dock dem alla. Undertiteln” ställvis fri, ställvis lärd” antyder att musiken bryter mot strikta regler och att det inte längre går att återvända till vad som varit.

Anna Thorvaldsdottir: Before we fall

Helsingfors stadsorkesters residenstonsättare, isländska Anna Thorvaldsdottir (f. 1977) är en av de mest personliga orkestertonsättarna just nu. I hennes kompositioner kan man höra avlägsna ekon av György Ligetis fältteknik: enskilda toner drunknar i en framvällande tonmassa som utan brådska byter skepnad. Thorvaldsdottirs musik berättar alltid något, men inte med hjälp av direkta hänvisningar. Verkets drama färgas av begrepp och av de bilder titeln ger upphov till. 

Before we fall uruppfördes i maj 2025 i San Francisco. Verket är en sambeställning av San Francisco Symphony, BBC Proms, Islands symfoniorkester, Helsingfors stadsorkester och 

Odense symfoniorkester och är Thorvaldsdottirs första solokonsert. Cellon är hennes eget instrument. Verket är specialskrivet för Johannes Moser, men trots att de solistiska kraven är iögonfallande är virtuositeten inget självändamål. ”Det handlar alltid om hur musiken låter, och musiken växer fram inifrån”, säger Thorvaldsdottir. ”Men det är omöjligt att inte tänka på fingersättningar, låta bli att inte känna musiken i fingrarna.”

Som titeln säger irrar Before we fall från randen av en avgrund till en annan i enskilda ögonblick men också som helhet. I bakgrunden breder en harmoniska matta ut sig, skapande en jämvikt som cellon trotsar såväl ensam som i nära samarbete med orkestern. 

Ludwig van Beethoven: Symfoni nr 7 A-dur, op. 92

Ludwig van Beethovens symfonier med udda ordningstal kan uppfattas utgöra en slags Napoleon-serie. I trean och femman klingar individens kamp som sluter med seger eller undergång, i nian firar vi med Ode till glädjen att folken enats. Den sjunde symfonin (1812) har en alldeles konkret koppling till Napoleons tid: verket uruppfördes i Wien i en konsert för att samla in pengar för att hjälpa veteraner som sårats i slaget vid Hanau. 

Verket kastar dock nästan all dysterhet åt sidan – musiken är extatisk, dansande och livskraftig. Det är ingen slump att Beethoven vid samma tid arrangerade skotska och irländska folkdanser åt sin brittiska förläggare. I finalen finns en parafras på den irländska sången Save me from the Grave and Wise (”Spara mig från dem som är allvarliga och kloka”). Verket var en omedelbar framgång trots att Carl Maria von Weber talade om ”en galen mans villfarelser” och pianist 

Friedrich Wieck misstänkte att verket skrivits under kraftig alkoholpåverkan. Beethoven själv ansåg att symfonin var hans bästa. 

Verket har fyra satser. Den första börjar med en omfattande introduktion i vilken laddade ackord och staccato-skalor leder till A-dur och ett Vivace. Flöjternas tema blir snart den starka pelare som bär upp hela symfonin. Allegrettot, som påminner om en sorgmarsch, är en av Beethovens mest kända symfonisatser. Den tredje satsen Presto – Assai meno presto är ett fartfyllt scherzo. Den dansande finalen utstrålar befrielse och glädje. 

Johannes Moser

Cellist Johannes Moser (f. 1979) är känd för sin passion för ny musik och sina sätt att utvidga den klassiska musikens gränser. Han har uppträtt som solist med bland annat Berlins, New Yorks och Los Angeles filharmoniker, Londons symfoniorkester, Bayerns radios symfoniorkester, Concertgebouw-orkestern, Clevelands orkester och NHK-symfoniorkestern i Tokyo. Han har genom åren samarbetat med flera kända dirigenter, bland annat Gustavo Dudamel, Zubin Mehta, Pierre Boulez, Yannick Nézet-Séguin och Paavo Järvi.

Moser växte upp i en musikalisk familj: hans far är cellist Kai Moser och mor sopran Edith Wiens. Han inledde sina cellostudier 8 år gammal och blev senare professor David Geringas elev. 2002 tilldelades Moser andra pris i Tjajkovskij-tävlingen och 2014 fick han det ansedda Brahms-priset.

Moser har spelat in cellokonserter av Dvořák, Lalo, Elgar, Lutosławski, Dutilleux, Tjajkovskij, Thomas Olesen och Fabrice Bollon. Han uruppförde Anna Thorvaldsdottirs cellokonsert i San Francisco under ledning av Dalia Stasevska. Han har framfört verket även på BBC Proms tillsammans med BBC:s symfoniker, och i Reykjavik tillsammans med Islands symfoniorkester.

Mosers instrument är en Andrea Guarneri-cello från år 1694. På fritiden läser Moser världslitteratur, går på vandring och terrängcyklar.