Då kvällarna blir svalare kan man värma sig med den glödande slaviska musik som klingar på HSO:s konsert. Den finländsk-holländska cellisten Jonathan Roozeman har blivit hyllad i även The New York Times. Han trivs med romantisk musik och får cellolitteraturens små stämningsfulla pärlor att skimra.
Våren 1866 var Pjotr Tjajkovskij, färsk professor i komposition vid Moskvas konservatorium, frustrerad. Undervisningen åt upp tid från arbetet på den första symfonin. Under sin sommarvistelse på familjens datja nära Petersburg brottades han dagligen med verket samtidigt som han rökte på tok för mycket. Han fick ett nervsammanbrott. Men symfonin blev helt oemotståndlig: den är fylld av genomryska ingredienser, charmiga melodier och en nyansrik orkestration. Oavsett skapelseprocessens plågsamhet tyckte Tjajkovskij om sin etta. Han kallade den för “min ljuva ungdomssynd”.
Michael Sanderling
Michael Sanderling (f. 1967) uppträdde tillsammans med Helsingfors stadsorkester redan år 1998, då dock som cellosolist under ledning av sin far Kurt Sanderling. Michael hade nyss lämnat sin tjänst som Leipzigs Gewandhaus-orkesters solocellist och tagit emot samma tjänst i Berlins radios symfoniorkester. Som orkestersolist uppträdde han tillsammans med bland annat Los Angeles filharmoniker, Bostons symfoniorkester och Paris orkester. Sanderlings styvbror Thomas och bror Stefan är framgångsrika dirigenter. Deras mor Barbara spelade kontrabas i Berlins filharmoniker.
Sanderlings dirigentkarriär tog fart tack vare gästuppträdanden med topporkestrar. Från 2006 till 2010 var han Kammerakademie Potsdams, från 2011 till 2019 Dresdens filharmonikers chefdirigent. I höst inledde han sin period som chefdirigent för Luzerns symfoniorkester. Sanderlng förmedlar sina erfarenheter och kunskaper åt unga musiker genom att vara aktiv i bland annat Bundesjugendorchester samt Young Philharmonic Orchestra Jerusalem Weimar. Han arbetar dessutom som lärare vid Hochschule für Musik und Darstellende Kunst Frankfurt am Main.
Jonathan Roozeman
”Kanske jag blir låt säga en gatumusiker eller en stor solist … eller något mittemellan.” Detta är vad Jonathan Roozeman (f. 1997) för över tio år sedan profeterade då han intervjuades av nätsidan Amfion.fi. Han blev en solist. Den begåvade 12-åringen hade förvisso förutsättningar att bli en toppmusiker. Modern var violinist i Tapiola Sinfonietta och fadern var en respekterad pianist och pedagog. Roozemans syster och bror är båda yrkesmusiker. Syskonen uppträder tillsammans som Trio Roozeman.
Roozemans karriär tog snabbt fart. Han fick andra pris i Nederländska cellotävlingen år 2012 och var finalist i först Prémio Suggia-tävlingen i Porto år 2013 och sedan i Naumburg- och Tjajkovskij-tävlingarna år 2015. Agenterna var övertygade. Roozeman upphörde att tävla i samma ålder som många av hans kolleger först förbereder sig för att delta i tävlingar. Sedermera har han uppträtt tillsammans med bl.a. Valerij Gergiev och Mariinskijs orkester, Santtu-Matias Rouvali och Tammerfors filharmoniker, och Dalia Stasevska och BBC:s symfoniker. Han har konserterat i New York under ledning av Esa-Pekka Salonen. Roozeman har varit Helsingfors stadsorkesters solist senast i februari år 2019. Då var dirigent Osmo Vänskä och verket Samuel Barbers cellokonsert.
Antonín Dvořák: Karneval, uvertyr op. 92
Antonin Dvořáks (1841–1904) tonspråk kombinerade Böhmisk folkmusik med en centraleuropeisk klassicism och gjorde honom till ett internationellt fenomen. Hans popularitet kan delvis också förklaras med att musiken ofta hade en frisk och ljus grundton. Dvořák kunde förvisso skriva även dyster musik. Men det är karaktäristiskt att han i samband med sin dramatiska sjunde symfoni konstaterade: ”Under kompositionsarbetet har jag varit glad och på gott humör!” Av detta bör man inte dra slutsatsen att Dvořák var en naiv tonsättare. Han var kanske ingen stor tänkare - men han var en sofistikerad artist med ett stort hantverkskunnande.
I början av 1890-talet skrev Dvořák tre uvertyrer för orkester. De var avsedda att ges ut under samma opusnummer och med paraplytiteln Natur, liv och kärlek. Alla tre uvertyrer – I naturen, Karneval och Othello – uruppfördes på samma konsert i Prag i april 1892 under tonsättarens egen ledning. Senare övergav Dvořák idén att ge ut dem som en helhet. De fick sina egna opusnummer så att de skulle kunna framföras som självständiga orkesterstycken.
Karneval (op. 92) fullbordades år 1892. Uvertyren hade ursprungligen titeln Livet (Karneval). På basen av detta speglar musiken inte enbart en sprallig karnevals atmosfär utan även tonsättarens syn på livet som en serie färgstarka och positiva händelser. I musiken finns även romantik: Dvořák berättade att en melodisk episod skildrar ett förälskat par som söker sig bort från folksamlingen för att tillbringa tid tillsammans. Av uvertyr-trilogins satser är Karneval den mest populära och inte utan skäl. Detta är en virtuost skriven, underhållande orkestermusik.
Aleksandr Glazunov: Två stycken för cello och orkester op. 20
Aleksandr Glazunov (1865–1936) var ett musikaliskt underbarn som endast 16 år gammal skrev en symfoni. Verket gjorde ett stort intryck på bl.a. Nikolaj Rimskij-Korsakov. Musikförläggaren Mitrofan Beljajev gjorde omedelbart ett kontrakt med Glazunov.
Sitt livsverk utförde Glazunov som först professor vid, senare rektor för Petersburgs konservatorium. Hans mest berömda elev var Dmitrij Sjostakovitj. Glazunov var också aktiv som dirigent, dock med varierande framgång. Enligt legenden fördärvade han år 1897 Rachmaninovs första symfonis uruppförande genom att stå på dirigentpodiet berusad. Efter Ryska revolutionen flyttade Glazunov till Paris.
Glazunovs musik är en kombination av nationalromantik, traditionsmedveten klassicism och färggrann instrumentering. Den var i tiderna internationellt välkänd och uppskattad. Då Glazunov avled år 1936 hade hans tonspråk dock redan en tid uppfattats som gammalmodig. Majoriteten av hans enorma produktion - orkesterstycken, baletter, kammarmusik, pianostycken och sånger - föll härefter i glömska. Numera framför man ibland exempelvis baletten Raymonda (1898) och violinkonserten (1904). Ofta framför man också några av hans miniatyrer, exempelvis kvällens konserts två stycken för cello och orkester. Melodi (1887) och Spansk serenad (1888) publicerades under samma opusnummer, 20. Opuset är tillägnat cellisten Aleksandr Verzhbilovitj. Melodin präglas av en vacker, romantisk melankoli. Den dansanta Serenaden antas reflektera Glazunovs besök i Spanien år 1884.
Antonín Dvořák: Waldesruhe op. 68 och Rondo g-moll op. 94
I Antonin Dvořáks (1841–1904) bekantskapskrets fanns flera skickliga tjeckiska musiker. En av dem var cellisten Hanuš Wihan. Wihan arbetade i bl.a. Münchens hovorkester. Där lärde han känna en ung Richard Strauss som åt honom skrev en sonat. Richard Wagner bad i sin tur Wihan att spela i Bayreuths festivalorkester. År 1891 grundade Wihan Böhmiska stråkkvartetten (senare Tjeckiska stråkkvartetten) som hade flera av Dvořáks kvartetter i sin repertoar. Åt cellisten skrev och dedicerade tonsättaren allt som allt tre verk av vilka den sista och största var cellokonserten i h-moll (1894). De två andra, mindre verken är Waldesruhe (op. 68, 1891) och Rondo g-moll (op. 94, 1892).
Waldesruhe (Skogens stillhet) var från början ett fyrhändigt pianostycke som hade publicerats i samlingen Ze Šumavy (Från Böhmens skogar). Före Dvořák i början av år 1892 reste till Förenta staterna för att ta emot sin tjänst som direktör för New Yorks konservatorium gjorde han en konsertturné tillsammans med Wihan och violinisten Ferdinand Lachner. På programmet fanns bland annat ett nyskrivet arrangemang av Waldesruhe för cello och piano. Det blev en sådan succé att tonsättaren året därpå gjorde en version för cello och orkester. Under konsertturnén 1892 uruppfördes även Rondo g-moll, och även detta verk arrangerade Dvořák senare för cello och orkester. Dessa melodiska kompositioner påminner oss om ett yttrande av Dvořáks kollega och vän Johannes Brahms: ”Han har flera musikaliska idéer än vi alla har sammanlagt. Vem som helst kunde forma ett utmärkt huvudtema av alla de bra motiv han inte bryr sig om att använda.”
Pjotr Tjajkovskij: Symfoni nr 1 g-moll op. 13 ”Vinterdrömmar”
För Pjotr Tjajkovskij (1840-1893) var komponerandet aldrig så värst lätt. Han led av svår självkritik och var enormt osäker då han försökte avgöra sin musiks kvalitet. Även med Tjajkovskijs mått mätt var dock den första symfonins tillkomstprocess ovanligt utmattande. Kompositionsarbetet startade våren 1866, kort efter att Tjajkovskij börjat arbeta som professor vid konservatoriet i Moskva. Han komponerade för mycket, blev överansträngd och fick nästan ett nervsammanbrott. Verket blev på hälft. På sommaren återvände Tjajkovskij till symfonin. Än en gång drev han sig själv till ett så dåligt mentalt tillstånd att verket blev på hälft. Partituret fullbordades först i slutet av året. Tjajkovskij visade det åt sina förra lärare, Anton Rubinstein och Nikolaj Zaremba. De reagerade extremt kritiskt. Tjajkovskij gjorde då en ny version av symfonin, men av den gick man först med på att framföra på konsert endast satserna två och tre. Hela symfonin uruppfördes i Moskva i februari år 1868. Mottagandet var positivt. År 1874 gjorde Tjajkovskij dock ytterligare en ny version av partituret.
Trots att symfonin var förknippad med så mycket besvär skattade Tjajkovskij den högt. Ännu ett par år före sin död skrev han åt en vän: ”Verket är mig kärt trots alla dess svagheter. Det är en ljuv ungdomssynd.”
Tjajkovskij gav verket titeln Vinterdrömmar. De två första satserna har en titel (Drömmar om en vinterresa och Melankolins land, dimmans land) medan de två senare saknar en titel. Det är som om tonsättaren plötsligt hade bestämt sig för att överge någon specifik
